anybody´s place

Alla Helgons dag, ett år sedan min bror dog ..

.. och jag har ännu inte fattat att det inte går att ringa, sms:a eller skicka ett snabbt mail. Så det är väl bara att konstatera att om det nu finns någon ”ovan där” så har h*n tydligen inte hängt med teknikmässigt.

Något som däremot har blivit fattbart är att det bara är jag kvar av min första familj. Nu finns det ingen kvar som delar alla minnen jag har från barndomen till vuxenvärlden. Det är en större förlust än jag förväntade mig.

Men jag minns plötsligt händelser som jag inte ägnat en tanke sedan de hände. Som till exempel den helg som min bror och jag, i tiden mellan tonår och vuxen, skulle ha ägnat åt att välta sta´n, var och en på sitt håll. Vi satt vid mitt köksbord, omklädda och festfixade, (åtminstone jag) och tog ett glas tillsammans för att komma i feststämning.

Och feststämningen infann sig och vi löste världsproblemen, gick igenom alla oförrätter som drabbat oss, tog heder och ära av alla idioter som vi av någon anledning slösat tid på, och ett glas blev fler och vi var så otroligt kvicktänkta, satt inne med så många sanningar och framför allt så var vi så fantastiskt roliga och hade så mycket att säga, att jag varken förr eller senare skrattat så mycket.

Vi öppnade en flaska till och hämtade en äggklocka för att få jämlik talartid så att vi skulle hinna med lite nöjesliv också efter det att allt hade blivit sagt. Någon stans där blir minnesbilden lite luddig, det enda jag egentligen kommer ihåg är att vi vaknade morgonen efter kvällen före utan att ha satt foten utanför ytterdörren.

Det var nog en av de roligaste utekvällar jag någonsin haft hemma.

Jag minns också när vi skulle fotvandra. Ingen av oss hade gjort det förut men vi var övertygade om att vi skulle älska en vildmarksvecka i skogarna i hjärtat av Sverige.

Sagt och gjort, vi packade varsin ryggsäck till hälften full med hundmat, diverse matvaror av pulvertyp, viktiga och nödvändiga ting, hundmatsskålar, en liten spade, kniv, en liten yxa(?) och en radio(?) och sovsäckar, kuddar(?) och tält. Maken och Dottern skjutsade oss till en igenvuxen skogsväg och vi axlade, för första gången, våra ryggsäckar och vandrande i väg med varsin hund (som också var bror och syster).

Det var TUNGT! Fasansfullt tungt. Och hade vi inte haft åskådare hade vi nog gett upp där och då. Men min bror väste .. om vi svänger in till höger ser de oss inte längre .. så vi vinkade glatt och försökte gå med lätta steg i ca 100 meter.

Sedan vilade vi i en halvtimme innan vi försökte omdisponera tyngden till fickor och bärkassar. Efter en timmes irrande hit och dit åt vi upp ungefär hälften av den ”riktiga” maten och sov middag. Vandrandet blev mer och mer planlöst och mödosamt. Vid flera tillfällen fick vi vända eftersom vi kom farligt nära en motorväg .. men till slut hittade vi en liten sjö som sa oss att vi förmodligen ägnat större delen av dagen åt att komma ca 5 km från startpunkten .. även om de faktiska vägarna vi tagit hade varit betydligt längre.

(Vi hade en kompass men ingen aning om hur vi skulle tolka den. Men det är sådant man MÅSTE ha som fotvandrare, eller?)

Vi slog läger och åt upp resten av den ”riktiga” maten. Njöt av välgjort arbete vid en liten lägereld. Plockade blåbär till kvällsmat och kröp in i tältet, där luften snart tog slut och hundlukten blev som en filt i ansiktet. Vi vaknade löjligt tidigt av att det ösregnade.

Det går nog snart över .. sa vi optimistisk. Men det gjorde det inte. Tältet packades, ryggsäckarna hängdes på och vi vandrade vidare av rent tvång eftersom vattnet tagit slut. Så småningom hittade vi ett ensligt beläget hus där en höggradigt berusad man bad oss dra åt helvete. Vilket vi tjänstvilligt gjorde eftersom han förstärkte sin begäran med någon slags tillhygge.

Efter evigheter i ösregnet hittade vi en sommarstuga med vattenpump. På en klipphäll under en gran öppnade vi och tillagade vi vår första pulversoppa. Den smakade hemskt. Vi plockade blåbär för att få bort smaken och stapplade vidare i skor som vid det här laget innehöll lika mycket vatten som de vattenpölar vi vandrade fram i.

Eländet var totalt och den kvällen blev det inga naturbetraktelser, vi var nöjda med att ha tak över huvudet. Men om någon försökt sova med genomvåta kläder och skor och två dyngsura stora hundar tätt klistrade efter kroppen så vet ni att det inte blir särskilt njutbart. Dessutom så läckte tältet i ena hörnet så att vi fick närhet och gemenskap så det räckte och blev över.

Dagen därpå handlade det om att överleva så pass att vi kunde nå en telefon och begära assistans. (Detta var före mobiltelefoner åt alla) Mitt regnställ som jag köpt för en ringa penning på macken visade sig vara hopklistrat med ett vattenlösligt lim och föll av mig bit för bit, så vi delade systerligt och broderligt på hans hela och mina bitar som gick att återanvända.

Och så plötsligt kom vi till en väg! Och en busshållplats! Och en buss på ingång!!

Vi slängde in packningen under en gran och kastade oss på bussen och åkte till vår lilla stads fantastiska pizzeria och vräkte i oss, sittande på en täckt busshållplats och åkte tillbaka, betydligt piggare.

Regnet upphörde men vattnet i skorna fanns kvar och porlade mellan tårna för varje steg vi tog. Vi hade jättenödvändiga, oanvändbara grejer nedpackade i vattentäta påsar .. men inga extraskor .. men nöden är uppfinningarnas moder, så vi satte på oss alla sockar vi hade, lindade plastpåsarna om fötterna och traskade på mot den bebyggelse vi förväntade oss skulle finnas mycket närmre än den faktiskt fanns.

Nästa sommarstuga med pump tog nästan knäcken på oss. Mitt på en välklippt gräsmatta fanns en rund rabatt runt ett fundament för ett solur. Men i stället för solur låg där två tredjedelar av en prinsesstårta.

Vi dog nästan av sockerbegär. Men med tanke på den gasbildning som pulversopporna gav upphov till var vi inte riktigt beredda att utsätta oss för matförgiftning också. Det var ju bara en natt kvar och sedan skulle vi vara framme vid målet .. även om det var några dygn för tidigt.

Den sista dagen vacklade vi på en lanthandel, lånade telefonen och skickade nödsignal samt handlade, ostar, vispgrädde, maränger, skinka och havreflarn som vi formligen vräkte i oss medan vi väntade på transport tillbaka till civilisationen.

Året därpå gjorde vi om det hela på ett, som vi trodde, mer välplanerat sätt. Vi tog med en cykelkärra, våra två hundar och en liten valp som ville bli buren större delen av vandringen, vilket visade sig vara en rätt dålig idé utan cykel och cykelvägar.

Det har aldrig funnits och kommer aldrig mer att finnas någon som så precis förstår och sympatiserar med hur jag tänker när jag tänker fullständigt fel och ingen annan som jag kan göra så spontana, ogenomtänkta och fullständigt korkade saker tillsammans med som min bror.

Han var sex år yngre än mig och det känns så otroligt onormalt och fel att det är jag som sitter här och saknar honom.