Årets höstförkylning har drabbat vår familj ..

 .. och den här veckan har det varit min tur.

Jag har sovit länge efter nätter som jag svettats, snorat och snarkat mig igenom. Hostande och snörvlande har jag därefter hasat omkring insvept i en stor filt, läst böcker liggande i soffan tills jag somnat och däremellan tyckt väldigt synd om mig själv.

Jag har alltså inte varit till någon större glädje för någon annan än katten som använt mig som värmekälla så fort som han svansat in genom dörren. Som sådan har jag varit så uppskattad att han till och med försökt ligga på mig även när jag händelsevis befunnit mig i upprätt läge.

Nyhetsförmedlingen har fått klara sig utan mig eftersom jag tydligen också lyckades smitta ner datorn, med den påföljd att vi akut fick byta hårddisk och försöka rädda allt osorterat som jag samlat på mig de senaste åren. Nu är allt så uppdaterat och nytt att jag inte känner igen mig någonstans, inte hittar någonting och förstår ännu mindre. Men, förhoppningsvis, kommer hjärnan att bli mer fungerande när febern ger med sig?

Rapporteringen av sexuella trakasserier har därför begränsats till hjortarnas brunstiga brölande utanför fönstret, nyhetsrapporteringen på tv har jag sovit mig igenom, eventuella politiska utspel har jag missat om det händelsevis varit några av värde och den enda underhållning jag orkat ta till mig har varit korta hundpromenader i skogen bakom huset eftersom jag är bergfast övertygad om att det är BRA för mig att vistas ute när jag är sjuk.

Sammanfattningsvis måste jag erkänna att det var länge sedan jag mådde så här bra, vilket förmodligen säger en hel del om samhällssituationen och det offentliga samtalsklimatet just nu.