tisdag 21 november 2017

Den gemensamma nämnaren i metoo- berättelserna ..


 .. verkar vara att de till största delen kommer från helt eller delvis skattefinansierade och delvis inavlade politiska eller kulturella verksamheter. 

Verksamheter där det verkar vara ont om både utrymme, verklighetsförankring och markkänning. Se bara vad som dolt sig bakom kulisserna på Dramaten, Stadsteatern och Operan, i Fackföreningsrörelsen och Riksdagens mörkaste vrår, bakom dörrarna till Svenska Akademiens hemligaste lokaler, bland juridikens lagböcker och i SVT/SR och Aftonbladets folkfostrande, självbelåtna, skyddade miljöer.

En annan gemensam nämnare är också den politiska hemhörigheten. ALLA dessa verksamheter verkar vara till största delen bekännande vänster .. åtminstone officiellt.

Och ALLA, inklusive de utpekade männen är också bekännande feminister .. i alla sammanhang utom där det verkligen räknas.

Och nu i dessa tider då landets justitieminister totalvägrar statistik över ursprung hos våldtäktsmän, och andra kvinnoföraktande sextrakassörer(!?), med hänvisning till att de alla är MÄN, så kan vi väl alla fall konstatera att det finns all anledning att särskilt varna landets alla unga kvinnor för att vistas i miljöer där de kan riskera att stöta på kulturmän som skådespelare/regissörer/operasångare/tv- eller radiomedarbetare eller journalister

Eller manliga advokater, åklagare, domare eller politiskt valda män som riksdagsmän, fackpampar, riksdagsledamöter eller myndighetschefer.

Den statistiken har vi ju fått alldeles gratis från #metoo.

30 kommentarer:

  1. Fast Lotta Bromé är ju ingen man....

    SvaraRadera
  2. Hej.

    En viktig reflexion du gör, tycker jag, och en som garanterat kommer att relativiseras, angripas och avkrävas bevis på. Detta stick i stäv med hur samma personer brukar insistera på att detaljerad demografisk statistik över vem som begår övergrepp inte behövs.

    Heja på, säger jag. Ju tydligare de hycklar desto mindre kan de använda skuldkänslor som piska över andra.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    SvaraRadera
  3. Hur förklarar vi polisen militären, krogen, jurister, tekniker, lärare, läkare samt patienter då? Etc...

    Det finns överallt. På bussen, tåget eller i föreningslivet också.

    Att sedan de som röstar höger ofta också har en konservativ livsåskådning kan vi däremot enas om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej.

      Statistik.

      En man som tafsar med mera gör det mot många kvinnor.

      Därmed räcker det att det är en på hundra män, eftersom han inte nöjer sig med att utsätta en kvinna i en miljö vid ett tillfälle.

      På så vis kan en man få det att se ut som ett universellt beteende och problem.

      Jämför, utan andra implikationer, falska anmälningar om våldtäkt: i 100% av fallen är det kvinnor, men ingen sund person skulle väl hävda att det innebär att alla kvinnor vid något tillfälle kommer att göra en sådan falsk anmälan.

      Så ser det ut, i rent generella termer.

      Om man sedan har en undergrupp som av en eller annan anledning följer en annan norm (annan kultur, annan definition av övergrepp etc) kommer denna undergrupp att redovisa en annan siffra än för hela populationen.

      Exempel: feminister jämställer en blick med en våldtäkt då de sorterar in detta i en struktur; därmed kommer andelen feminister som hävdar sig ha utsatts för övergrepp att vara hög.

      Exempel: kvinnor, som ej gör som ovanstående, kommer att rapportera lägre tal.

      Om diskrepansen mellan definitionerna blir tillräckligt stor kan grupperna inte känna igen varandras berättelser.

      Sedan bör du betänka det vanskliga i folkdomstolar/pöbelvälde/lynchjustis: när vinden vänder och tuppen gal kan det mycket väl bli så att det är kvinnor som drabbas, eller någon annan grupp där man via konsensus bestämt att anklagelse är detsamma som bevis och skuld.

      Något som vi vet av historien, och nutiden, är mycket farligt för alla.

      Vad tror du om ett #metoo för alla fäder som falskeligen anklagats för allt möjligt av sina exfruar? Hade dessas berättelser accepterats utan krav på bevis?

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, fd lärare

      Radera
    2. Det här är jättesvårt att diskutera. Å ena sidan finns den juridiska aspekten men å andra sidan finns vetskapen om att Harvey Weinstein, till att börja med, och Virtanen/Timell här hemma var de ägg som var nödvändiga att knäcka för att tillaga metoo-omeletten, om du förstår vad jag menar? Utan dessa namnpubliceringar hade förmodligen inte mycket hänt.

      Men sedan borde det ha stannat där. #tysnadtagning är ett lysande exempel på att det går att berätta utan namnpubliceringar. ”Vi vet vilka ni är” .. det räcker.

      Blandar vi sedan in frågan om falska vittnesmål av både män och kvinnor samt alla lögner som uttalats i samband med infekterade skilsmässor så hamnar vi långt från ursprungstanken .. kvinnors situation på arbetsplatser som domineras av män och styrs av män med mycket makt.

      Vi har talat mycket om detta min man och jag. Han tvivlar på att det som sägs och skrivs är sant, medan jag som kvinna, känner igen mig i det mesta. Ovälkomna ”komplimanger” och ovälkommen kroppskontakt, mer eller mindre tydliga krav på att vara ”lite mer kvinnlig” eller tillmötesgående, inviter/förslag som, om de avvisas på ett sätt som känns förnedrande för den avvisade, kan resultera i sämre arbetsvillkor. Det kan alltså löna sig både ekonomiskt och karriärmässigt att göra avkall på den personliga integriteten och jag kan känna förståelse för dem som känner sig tvingade att göra det valet. Det finns också män som är intressanta, roliga och trevliga men som förvandlas till små griniga pojkar när investerad trevlighet och tid inte belönas på förväntat sätt.

      Min man har ALDRIG sett eller upplevt något av detta. Och det ligger väl i sakens natur att jag, som alla andra kvinnor, har skämts, skrattat bort det som skavt eller varit pinsamt, tagit omvägar, valt situationer som känts säkra eller helt enkelt accepterat att ”så här är det”.

      Om jag, som INTE är en snäll och duktig flicka utan har kallats för okvinnlig, bitchig, vass, elak, giftig, samarbetsovillig och en obetalbar gång .. ett sturskt fruntimmer, kan känna igen mig i många av metoo-berättelserna så händer det här inte en dag för tidigt.

      Däremot så skulle jag aldrig reagera negativt på hälsningsfraser som ”hej, snygging”, uppskattande blickar eller ett eller annan skämt gällande kvinnligt beteende. Kanske beroende på att jag själv ofta hemfaller åt dessa tre synder, fast med manliga förtecken.

      Radera
    3. Hej.

      Vad jag noterat med #metoo är just att när det är kvinnor ur gräddan som anger man ur samma kast, så gäller anklagelsen som bevis.

      När det gäller de tusentals helt vanliga kvinnor som dagligen utsätts för övergrepp av nästan uteslutande invandrade män gäller helt andra regler.

      När det gäller de invandrade kvinnor som könsstympas, gifts bort med äldre kusiner, eller i princip hålls som fångar och slavar gäller verkligen tystnad: tagning.

      Eftersom kvinnorna som driver på #metoo dels totalt förtiger det senare problemet, och ofta är samma kvinnor som hävdar att det inte behöver undersökas, saknar #metoo all trovärdighet.

      Det handlar inte om jämlikhet, jämställdhet eller ens rättvisa - eller ens vad lagen säger, och varför den säger det den gör. Det handlar om hämnd, och om att den som inte har en övergreppshistoria inte räknas bland elitens kvinnor - för hon går ju i så fall mot gruppens konsensus.

      Jag har hjälpt flera kvinnor som genomlidit helvetet som verkliga sexuella övergrepp - våldtäkter - är, en del när de var barn. Jag vet mycket väl vilka vidrigheter som kan ske, men jag vet också att utan kunskap och forskning kommer vi ingen vart, och #metoo bidrar till motsatsen: pöbelvälde, häxprocesser, folkdomstolar och inkvisition.

      Jag har sett och hört unga kvinnor trakasseras på mina arbetsplatser - skolor jag jobbat på - där rektorer och kollegor varit de första att vifta bort orosanmälningar om förövaren varit av fel identitetspolitisk mall. Inte bara nyss, utan för över femton år sedan. Samma kollegor och rektorer som svarar ja och amen om de är feminister - men agera på vad jag (efter att ha avstyrt trakasserier igen) anmäler? Aldrig. Möjligen flytta den utsatta någon annanstans.

      Det är inte män som styr skolan, sedan många många år, och det är inte män som är chefer inom skolan. Tystnaden har med något hos de kvinnor som styr att göra - de är rädda för något, men vad?

      Kanske är det fegheten att se problemet i större detalj än 'män' som är det verkliga problemet? Svenska män, och en del invandrarmän för den delen, verkar mer vara av åsikten att ta bort den som gör fel, så tar vi bort felet.

      Men bör vi verkligen hoppa över ledet rättsprocessen? Från USA vet vi att årtionden av olika projekt inom näringslivet avseende sexuella trakasserier har motsatt effekt och gör kvinnor (särskilt ej vita) till en högre risk än män, då arbetsgivaren kan råka ut för en dyr process.

      För att försöka avsluta med en smula hopp i allt elände, en anekdot, om hur den starkaste kvinna jag känner hanterar närmanden:
      Min fru har blivit tafsad på på en buss i Stockholm - någon knep henne i ändan och jag var inte tillstädes, tyvärr - varpå hon dänger sin kasse innehållandes en plåtbunke med kaka i huvudet på honom och chauffören lämnar över tafsaren till väktarna på Slussen. Kära mor förlät henne bucklan i bunken.

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, fd lärare

      Radera
    4. Orkar inte bemöta allt men tänkte låta dig veta att ditt avslut inte inger hopp. Kvinnor har i långa tider drämt till tafsare så inget nytt eller ens önskvärt att behöva vara beredd på att ta till

      En anekdot som skulle ingett hopp hade varit om han när handen var på väg ut hejdade sig själv och insåg vilken skit han var på väg att göra och be så mycket om ursäkt för att ens tanken flög i honom.

      DET hade gett mig hopp.

      Radera
  4. Det finns nog ingen kvinna som inte någon gång har mött en smygtafsande man. De finns, som du säger, överallt. Men den sista tiden har en oväntat stor andel kvinnor rapporterat om en förvånansvärt stor andel grova sexuella övergrepp/trakasserier inom verksamheter som gjort sig kända för sin människokärlek och sina vänster- och feministsympatier. Till och med jag som är rätt så illusionslös har blivit skakad och överraskad.

    Det förklarar naturligtvis ingenting annat än att hyckleriet och tystnadskulturen har varit som störst där protesterna och öppenheten borde ha haft störst utrymme.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Any: Ok, om det är dubbelmoralen du är ute efter så är vi eniga. Kapten klänning finns det dessutom i flera upplagor.

      Men de grova övergreppen har också de skett på privata företag mm. Jag misstänker dock något mindre då de, företagen, har mer att förlora på om deras anseende förstörs och därför också haft lägre tolerans med det.

      Men jag kan berätta historier, både från akademia och stora multi kopurella företag. De är inte vackrare de.

      Radera
  5. Jag tror att vi inte haft en #metoo-rörlse om kvinnor låtit bli att umgås med den sortens män som beskrivs i klagomålen. Jag har sedan mellanstadiet själv sett hur tjejer söker sig till den aktuella typen av killar. Den nu mördade Tova Moberg är ett tragisk sådant exempel. Jag behöver inte upprepa vad media skrivit om detta eftersom de flesta säkerligen tagit del av tragedin. Jag minns själv hur jag under mina ungdomsår påpekat att killar uppträtt sexuellt trakasserande mot tjejer och fått till svar av tjejerna att “de tuffa” killarna bara behöver hävda sig lite. Tjejerna brydde sig inte om detta utan gick med killarna. Därför tror jag att de män som nu klandras för sexuella trakasserier gjort detta för att de lärt sig att sådant beteende ger framgång hos tjejer. Varför skall de överge framgångsrika beteenden? Om dessa män från början lärt sig att sådana beteenden är oönskade och inte ger någon framgång hos kvinnorna hade vi säkerligen inte haft #metoo och alla dess efterföljare. Vi skall inte låta bli att klandra männen om de gjort det som beskrivs i berättelserna, men tjejer bör rannsaka sig själva och sina väninnor. Har de belönat män som uppfört sig som svin? Tänk efter!
    Slutligen vill jag bara beklaga alla de som utsatts för verkligt sexuellt våld helt utan att själv uppmuntrat till detta. Men de bör inte skylla allt på männen, det kan ju vara så att andra kvinnors tidigare beteende motiverat övergreppen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår hur du resonerar men delar inte din uppfattning. Lika lite som män är ansvariga för kvinnors handlingar och beteenden ska kvinnor ställas till ansvar för mäns handlingar och beteenden.

      För att citera Leif GW .. det vore enklast om folk betedde sig som folk.

      Radera
    2. Anonym: Och jag är fullt övertygad om att det är en myt att många kvinnor dras eller har dragits till svin ens som unga.

      Jag är fast övertygad om att detta är något som vissa killar intalat sig som inte vetat hur de ska prata och umgås med tjejer, därför haft svårt att träffa en flickvän.

      Radera
    3. Hmm:
      Förklara "Fifty Shades of Grey". Har sålt fler exemplar än samtliga Harry Potter.

      Kvinnor vill inte ha ofarliga män. Kvinnor vill ha farliga män de tror sig kunna tämja.

      Radera
    4. Med den retoriken så vill alla män vara mafiosos eller mördadre för det är de böckerna män läser....

      Radera
  6. Nu kanske SVT Kulturnytt kan få en reell uppgift: Sopa rent framför egen dörr innan de fortsätter att yla om mörka krafter på högerkanten.

    SvaraRadera
  7. Tyvärr tror jag nog att "anonym" nosar på sanningen lite ändå. Män HAR framgång när man testar. INGEN kvinna tar initiativ om objektet är "svårflirtat". En kvinna kan vara passiv men en man? Icke! Små subtila tecken skulle han inte lägga märke till. Kvinnorna har skapat männens beteende och kvinnor år det som skall sätta ner foten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tror jag med. Jag må vara 50 och mina ungdomsår må vara preskriberade för hejdlöst roligt hade jag.

      Skulle aldrig framhäva mig själv, men maken, icket opartisk på något sätt, påstår att jag fortfarande är en ögonvändare då jag är lång blond (nu med lätt gråa hår) och smal.

      Aldrig någonsin att jag vänt det mot män att de åtminstone mer eller mindre klumpigt försöker intressera mig för deras person. Det som tydligen skiljer mot #metoo kvinnorna är att jag aldrig någonsin att jag inte upplevt att ev nej inte respekterats direkt.

      Ska farao bli intressant om #metoo drevet även går inom den tekniska sektorn. Även för mig med 30+ år inom IT så ... ALDRIG.

      Det är mer än en gång på senare tid med tanke på skriverierna som jag undrat. Skulle vilja veta fler om precis som jag säger "aldrig hänt" och jämföra likheter/skillnader i attityd.

      Eftersom det aldrig hänt mig på 30+ år, student-jobba-liv, och aldrig varit intresserad av att sträva mot toppen. Kan det vara strävandet mot toppen som gör att fler blir 'offer' för de som redan befinner sig där och utnyttjar strävandet? Och uppenbarligen av alla år som gått ... det finns alltså de som är villiga att offra sin integritet för karriären?

      Radera
    2. Men vilket struntprat. Det finns naturligtvis mellanting mellan att inget säga och att bete sig som en brut. Och jag vet vilken sorts närmanden som alltid är framgångsrika. Den innehåller receptet med respekt och att se människan framför dig.

      Om ni inte hittat det så misstänker jag starkt att ni betet er sliskigt alternativt klängig och därför misslyckats. Inga sätt som en kvinna lyckas håva in en man med heller.

      Och så bekvämt att lägga hela skulden på kvinnor så att ni själva slipper se er i spegeln.

      Radera
    3. Det pågår redan ett upprop inom tekniksektorn. Och bara ditt sätt att närma dig ämnet får mig att undra om du ens är medveten om hur du behandlas av din omgivning. Faktum är att jag betvivlar att du blond, smal anonym verkligen är en kvinna.

      I vilket fall så kan det ju också tänkas att du är en snöflinga.

      Radera
    4. Betvivla på du. Vi finns garanterat. Och det finns lika garanterat arbetsplatser där ingen anser sig ha något om helst intresse av oprofessionellt beteende. Börjar luta åt att det är mina favoriter ... mindre företag med minimal mötes-/konferenskultur och strikt resultatsinriktade.

      Radera
  8. @Hmmm. Hohooo? Där?

    https://www.expressen.se/nyheter/var-tredje-kvinna-utsatt-for-sexuella-overgrepp/

    Längst ned:
    "Har du någon gång utsatts för övergrepp eller ovälkomna sexuella närmanden av någon på nuvarande och/eller tidigare arbetsplats i samma bransch som du jobbar i nu?

    Har utsatts (31 %)

    Nej, aldrig (67 %)

    Inte svarat (2 procent)"

    Jag är alltså i rätt gott sällskap ändå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eftertanke: 31% är fortfarande mycket och jag vill inte förringa det.

      Det var Hmm:s reaktion jag reagerade på. Visst, jag är anonym, ids inte skaffa konto någonstans utom då arbetet kräver det. Även om jag som Hmm misstänker inte vore kvinna och kanske till och med en snöflinga ... 2/3 säger "aldrig".

      Det är lika intressant att det tas reda på var det sker oftast, som var det sällan sker. Jag har min teori.

      Radera
    2. Undersökning expressen. Reslly!

      Radera
  9. Vårt Sverige är offrens och gnällets förlovade land. De som inte kan framställa sig som offer räknas inte. Nu har vi drabbats av hashtaggen #metoo och alla dess undertaggar. Det som framförs är knappast något nytt, vi har hört det under decennier, ofta utan att se det i vardagen. När kan vi säga att någon är kränkt eller trakasserad? Läs Ann Heberleins inlägg på ledarsidorna idag, samt några av kommentarerna till detta. Efter denna läsning kan säkerligen de flesta skilja mellan brott och verkliga kränkningar eller trakasserier. När jag läser berättelser som förs fram under de aktuella hashtaggarna inser jag snart att det mesta är trams. Vi får läsa om otrevligheter som i många fall ligger decennier bakåt i tiden och som ofta kan verka formulerade utifrån ett offerperspektiv utan att försöka se andra möjligheter.
    För mig verkar det som om det finns mallar som följs vid författandet av inlägg. Vi vet ju att det finns politisk styrning, eftersom ett av riksdagspartiernas ungdomsförbund framträdde i TV och berättade att de initierat en av undertaggarna. Jag jämför #metoo-gnället med rättsfallet där en flicka fick läsa en ungdomsbok som handlade om övergrepp och därefter återberättade övergreppen hon läst om, som om de drabbat henne. Detta medförde att två män hamnade i fängelse, innan slutligen HD friade dem. Jag tror det kallades "Fallet Bo". Nu hoppas jag att någon förnuftig instans, ex UG, sorterar de olika berättelserna så att verkliga övergrepp skiljs från hittepå, omtolkningar, missförstånd och mycket annat som kan ha fått dessa kvinnor att författa sina inlägg. Det är ju trots allt viktigt att verkliga brott lagförs, men med de många #metoo-inläggen riskerar verkliga brott att drunkna bland alla gnällinlägg. Men vi får inte glömma att många är lättkränkta. Det är synd om dem och samhället borde kanske göra något som stärker deras självkänsla.
    Sedan har jag iakttagit att det klagomål där arbetsgivare antagit att småbarnsföräldrar inte arbetar när dagis är stängda och att detta är ett förtryck av kvinnor. OK, kanske det borde ha klarats av i ett medarbetarsamtal, men det finns jobb som kräver att vi arbetar längre än planerat och på tider som vi inte kunnat förutse när vi gick hemifrån. Detta är inte kränkningar, det är så vårt samhälle fungerar. Exempelvis kan en kirurg knappast lämna en akutpatient öppen på operationsbordet med motiveringen att dagis snart stänger. Men detta är knappast sexuella trakasserier eller kränkningar utan snarare missnöje med att få olika sidor av livet att passa ihop.
    Utgör #metoo-inläggen ett bevis på att det finns ett utbrett sexuellt våld i Sverige? Jag tror inte detta. Det finns fem miljoner kvinnor i Sverige och några tusen av dem skriver inlägg. Kanske skriver flera av dem mer än ett inlägg, jag vet inte men det såg ut så när jag löste igenom en namnlista. Om nu vi sorterar bort alla inlägg som enbart uttrycker missnöje tror jag att det återstår några promille av alla kvinnor i landet. Sedan är “brotten” fördelade över decennier, de flesta av inläggen beskriver inte brott utan möjligen otrevligheter såvida det inte är frågan om vantolkningar, missnöje eller besvikelser. Några klagar över att de fått oönskade förfrågningar om sex, något som de uppfattade som kränkningar. OK, men hur skulle det se ut om vi får en samtyckeslag? Skall vi kräva samtycke för att fråga om samtycke? Slutligen tycker jag att det ser ut som om flera av inläggen enbart förklarar sympati för de “drabbade” och jag gissar att många känner sig tvingade att skriva något. Jah hoppas att det genomförs en “inläggs-rensning”, eftersom jag tror att det efter en sådan återstår ganska få inlägg som beskriver verkliga brott. I dessa fall är det viktigt med rättslig prövning istället för pöbeldomar. Däremot får gärna media belysa värdet av god uppfostran och allmänt hyfs.

    SvaraRadera
  10. Den här debatten har uppenbarligen helt spårat ur.

    Det som ursprungligen handlade om hur MAKT och social upphöjelse kan få dem, som ser sig som särskilt utvalda, att ta sig rätten att utnyttja, förnedra och förödmjuka dem som befinner sig i beroendeställning börjar förvandlas till något helt annat.

    Det är synd .. men ack så typiskt för samhällsdebatten just nu. I stället för att fokusera på det som går att förändra så hamnar vi i en tävling om vilka som har tolkningsföreträde, vilka tidningar som skildrar det hela på "rätt sätt" och vilken "sida" som står för reglerna.

    Jag är besviken, minst sagt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte det jag, det här med maktbiten. Ovan bifogade jag en länk till expressen som handlade mest om serviceyrken men även kvinnor generellt. Nu har jag knäppt bort länken, men motsvarande undersökning har gjorts för kvinnliga läkare, och av de som utsatts så är det en lätt majoritet för att det handlar om patienter OCH anhöriga till patienter.

      Sedan när skulle patienter med anhöriga tillhöra en maktgrupp? (lätt retorisk fråga faktiskt med hur fort Sverige nu förskansar sig bakom gallergrindar och väktare). Kvarstår dock att andra halvan anger att det är överordnade som sexuellt trakasserat.

      Jag tror ... att det finns helt enkelt skitar i samhället och vissa grupper har mer benägenhet för att se mellan fingrarna på sina skitar, allt beroende på typ av skitar och hur väl de presterar i övrigt.

      Radera
    2. Any: Jag blir besviken att så fort det här tas upp så skyndar ett gäng in för att berätta hur uppförstorat det här är och säkert inte sant eller ens vanligt.

      Man ser aldrig någon som skyndar in och säger, jag har minsann aldrig fått ett inbrott, eller hen överdriver nog, det var nog bara någon som ringde på dörren, eller skyll dig själv för att du har ett hem, då får man minsann räkna med att bli rånad.

      Om du kände att jag bidrog till att debatten spårade ut är jag ledsen. Jag är bara gudatrött på alla som hävdar att, ”jag” har inte råkat ut för det så då är detta inget problem.

      Dessutom tror jag uppriktigt inte på dem. Jag pratade med en vännina som menade på att hon aldrig råkat ut för något var jag fick påminna henne vad jag själv sett med egna ögon. Det är bara så normalt att man inte ens tänker på det.

      I vilket fall, OM man nu inte har råkar ut för något, VARFÖR känna sig tvungen att berätta det? Jag ser inget annat resultat annat än att förminska alla dem som nu berättar.

      Det gör mig besviken och jag är riktigt jäkla trött samt besviken på vad jag trodde var bra människor av bägge kön som bara inte vill förstå eller ens tro på.

      Så igen, ledsen. Klarar bara inte att vara tyst längre.

      Radera
    3. Nej, jag tycker inte att du ”bidragit till att debatten spårat ur”. Jag har också problem med vänner som ALDRIG någonsin hört talas om att någon ofredats på arbetsplatsen. Fram till dess de överbevisats om motsatsen av den som hade önskat att de inte varit passiva och fnittrande möjliggörare.

      Den debatt, eller det samtal, jag hänvisar till är den som rör #metoo och som inte längre verkar förmå att skilja äpplen från päron.

      Det FINNS lagar när det gäller sexualbrott och visst finns det mycket att tala om när det handlar om våldtäktsutredningar, rapporteringen om de ökade våldtäkterna och andra sexualbrotten. Om vi jämför upprördheten över att Lars Ohly smekte Frida Holmgren .. ”över armen, över ryggen och ner på rumpan och ”han lutade sig över mig, jag trycktes mot staketet. Han sa att han ville träffas igen, att han ville kyssa mig på halsen, men inte här” .. med den som uppstod när ett 20-tal män samlades runt en kvinna som våldtogs i en trappuppgång .. så är det plågsamt tydligt vad som anses viktigt att rapportera och samtala om. För att citera Leif GW, ”de där ögonblicken då vardagen förvandlas till en mardröm”, är inte något som varken samhällets stöttepelare eller kulturella elit är särskilt intresserade av att bli påminda om.

      MEN .. MeToo-kampanjen handlar ”om alla dessa icke-kriminaliserade övergrepp som tydligen är en del av alldeles för många kvinnors vardag”. Övergrepp som sker därför att förövaren har en maktposition och befinner sig högt upp på den sociala skalan. En oumbärlig och viktig person i mångas ögon och främst i sina egna. En person som tar sig rätten att överskrida gränserna igen och igen .. och längre och längre från vad som är anständigt och acceptabelt ute i verkligheten. Ett beteende som ingen törs ifrågasätta eftersom de som står under förövaren riskerar inte bara sitt levebröd utan också sin framtida karriär.

      De flesta berättelserna i MeToo-kampanjen går inte att lagföra .. det är själva grunden i upproret. Det handlar om verksamheter där människor skyddar förövare och stöter ut offer av ren självbevarelsedrift. Det handlar om urusla arbetsplatser och fega, ynkliga ledare .. det är kort sagt, ett arbetsplats- och ledarproblem som det är hög tid att förändra och förbättra.

      Det går inte att diskutera eller samtala om Me Too och sexualbrott som företeelse i samma andetag. I det ena fallet finns övergrepp som inte kan lagföras i det andra finns det olagliga sexuella våldet som inte lagen tar på tillräckligt stort allvar.

      Det är två helt skilda samtal.

      https://www.expressen.se/kronikorer/leif-gw-persson/efter-40-ar-fattar-jag-antligen-varfor-jag-madde-sa-daligt/

      https://www.dn.se/nyheter/sverige/frida-holmgren-anmalde-lars-ohly-for-sexuellt-ofredande/

      Radera
    4. Håller med till 100%

      Radera
  11. #metoo-avslöjandena får mig att tänka på Joseph McCarthys kommunistjakt under 1950-talet. Därför är jag tveksam till värdet av kampanjen. Istället är jag mycket osäker på om det enbart är män som gör fel. Jag har läst om hur kvinnor beklagat sig över att det känt sig tvingade till sex för att få förmåner som de inte skulle fått annars. Men ingen verkar reagera över kvinnornas handlande. I många av deras berättelser verkar de ju ta för givet att de varit berättigade till förmånerna. Vi kan ju ställa oss frågan om ingen accepterat de "erbjudanden" som fanns till hands, skulle då samma kvinnor fått förmånerna? Skådespelerskorna som anklagade Weinstein blev ju berömda aktriser. Men hur? För mig är många berättelser närbesläktade med tagande och givande av mutor, ett slags sexnepotism. Vi vill ju inte att trafikverket skall anlita entreprenörer som mutar deras tjänstemän. Varför skall vi då acceptera att andra människor ger eller kräver sex för förmåner?
    En annan frågeställning är om inte flertalet av de som klagar själva borde kunnat hantera situationen på ett korrekt sätt. Troligen saknar många den kompetensen. Inte ens den minister som är utsedd att ersätta vår statsminister vid hans bortovaro kunde be bordsgrannen om att ta bort handen från hennes lår. Är alla kvinnor så inkompetenta?
    Nog om detta. Nu drunknar snart #metoo-kampanjerna i andra frågor och därefter är min förhoppning att de människor som råkat ut för verkliga brott skall få hjälp och upprättelse, samt att alla pöbelrättegångar upphör. Jag ser pöbelrättegångarna, vilka ibland kallas för interna utredningar, som ett hot mot vårt rättssystem. Folk som tror på rykten och förtal, ungefär som Joseph McCarthy gjorde en gång i tiden, tar sig rätten att besluta över andra människors skuld eller oskuld. Detta kan leda till oerhörda skador för vårt samhälle.

    SvaraRadera