Döden kom och gick, ..

.. tog min bror med sig och lämnade kvar en stor, ensam och förvirrad hund.

Läkaren som ringde och gav dödsbudet upplevde nog mig som en känslokall person när jag i stället för att fråga .. hur, när och var .. spontant utbrast .. det finns i en hund i hans lägenhet. Men den hade polisen tagit hand om, sa han.

Eftersom det handlade om en ouppfostrad, väldigt stor hund som gärna åt katter till frukost, lunch och middag, så var det en lättnad att inte behöva åka i flera timmar för att ta hem en hund som vi saknade alla möjligheter att ta hand om. Men eftersom jag visste att en granne lovat att adoptera hunden om och utifall att det skulle uppstå behov vid sjukdom .. eller om det värsta av allt skulle inträffa .. så ringde jag polisen för säkerhets skull.

De hade ingen aning. En granne hade tagit hand om hunden .. trodde de. Men vem det var eller vad denna person hette .. det visste ingen.

Inte vi heller. Men efter otaliga telefonsamtal med gamla ex och gamla vänner fick vi ett telefonnummer till en person i Örebro som "kanske" visste och vi ringde upp och fick telefonnummer till ett antal grannar. Till slut fann vi också rätt granne, men där fanns ingen hund eftersom det fanns en katt som ville bo kvar, och hunden var på hundhem för omplacering .. oklart var eller hur den hamnat där.

Vi ringde polisen igen .. och fick samma svar som tidigare. Ingen visste någonting om vart hunden tagit vägen.

Min brors hund var hans familj och högt älskad. Hans stora mål var att överleva den och när det nu inte gick, så var det min skyldighet, och det sista och enda jag kunde göra för honom, att se till att den åtminstone fick ett bra liv. Men hur hittar man en hund som ingen vet var den är?

Du kan INTE ta hem den .. sa Maken. Ni har inga band, känner inte varandra och det går INTE! INGEN kommer att må bra och du klarar INTE av att gå ut med två så pass stora hundar ensam. För att inte tala om att du gör livet till ett helvete för både oss, hundarna och våra katter.

Jag tror jag gråtit mer över min otillräcklighet när det gällde hunden än över att min bror var borta. Eller så var det kanske bara ett sätt att fokusera på något som kunde förändras i stället för på det som för evigt var förbi?

Dagarna gick .. och så ringde polisen? De undrade hur jag förhöll mig till hunden som de hade tagit hand om?

Tagit hand om? När jag ringde så hade ingen tagit hand om någon hund utan lämnat den hos en granne?

Men så var inte fallet. Den ena handen visste inte vad den andra hade gjort och hunden var omhändertagen och skulle omplaceras om inte vi förbarmade oss över den.

Men det kunde vi ju inte.

Ja, då hade den några veckor på sig och sedan skulle den avlivas!

DÅ bröt jag ihop.

Nu hade vi .. och framför allt hunden .. sådan tur att det fanns ett bra hem och bra människor som verkligen ville ha en väldigt stor, ensam och olycklig hund. Vilket har gett anledning till tårar av lättnad och tacksamhet också.

Men det visste jag inte då och inte de gångna veckorna, så i dag finns det nog inga som jag är så tacksam mot som frivilligarbetarna på Hundar utan Hem som lyssnade på mig medan jag grät så jag knappt kunde tala, lovade att kontakta polisen och berätta att de kunde ta hand om den ensamma hunden om han blev akut avlivningshotad.

De har varit min livlina och mitt enda hopp de här förfärliga veckorna av ovisshet.

Min tacksamhet är obeskrivlig.