..
tog min bror med sig och lämnade kvar en stor, ensam och förvirrad hund.
Läkaren
som ringde och gav dödsbudet upplevde nog mig som en känslokall person när jag
i stället för att fråga .. hur, när och
var .. spontant utbrast .. det finns
i en hund i hans lägenhet. Men den hade polisen tagit hand om, sa han.
Eftersom
det handlade om en ouppfostrad, väldigt stor hund som gärna åt katter till
frukost, lunch och middag, så var det en lättnad att inte behöva åka i flera
timmar för att ta hem en hund som vi saknade alla möjligheter att ta hand om.
Men eftersom jag visste att en granne lovat att adoptera hunden om och utifall
att det skulle uppstå behov vid sjukdom .. eller om det värsta av allt skulle
inträffa .. så ringde jag polisen för säkerhets skull.
De
hade ingen aning. En granne hade tagit hand om hunden .. trodde de. Men vem det
var eller vad denna person hette .. det visste ingen.
Inte
vi heller. Men efter otaliga telefonsamtal med gamla ex och gamla vänner fick
vi ett telefonnummer till en person i Örebro som "kanske" visste och vi
ringde upp och fick telefonnummer till ett antal grannar. Till slut fann vi också rätt granne, men där fanns
ingen hund eftersom det fanns en katt som ville bo kvar, och hunden var på
hundhem för omplacering .. oklart var eller hur den hamnat där.
Vi
ringde polisen igen .. och fick samma svar som tidigare. Ingen visste någonting
om vart hunden tagit vägen.
Min
brors hund var hans familj och högt älskad. Hans stora mål var att överleva den
och när det nu inte gick, så var det min skyldighet, och det sista och enda jag
kunde göra för honom, att se till att den åtminstone fick ett bra liv. Men hur
hittar man en hund som ingen vet var den är?
Du kan INTE ta hem den ..
sa Maken. Ni har inga band, känner inte
varandra och det går INTE! INGEN kommer att må bra och du klarar INTE av att gå
ut med två så pass stora hundar ensam. För att inte tala om att du gör livet
till ett helvete för både oss, hundarna och våra katter.
Jag
tror jag gråtit mer över min otillräcklighet när det gällde hunden än över att
min bror var borta. Eller så var det kanske bara ett sätt att fokusera på något
som kunde förändras i stället för på det som för evigt var förbi?
Dagarna
gick .. och så ringde polisen? De undrade hur jag förhöll mig till hunden som
de hade tagit hand om?
Tagit hand om? När jag ringde så hade
ingen tagit hand om någon hund utan lämnat den hos en granne?
Men
så var inte fallet. Den ena handen visste inte vad den andra hade gjort och
hunden var omhändertagen och skulle omplaceras om inte vi förbarmade oss över
den.
Men
det kunde vi ju inte.
Ja,
då hade den några veckor på sig och sedan skulle den avlivas!
DÅ
bröt jag ihop.
Nu
hade vi .. och framför allt hunden .. sådan tur att det fanns ett bra hem och
bra människor som verkligen ville ha en väldigt stor, ensam och olycklig hund. Vilket
har gett anledning till tårar av lättnad och tacksamhet också.
Men
det visste jag inte då och inte de gångna veckorna, så i dag finns det nog inga
som jag är så tacksam mot som frivilligarbetarna på Hundar utan Hem som lyssnade på mig medan jag grät så jag knappt
kunde tala, lovade att kontakta polisen och berätta att de kunde ta hand om den
ensamma hunden om han blev akut avlivningshotad.
De
har varit min livlina och mitt enda hopp de här förfärliga veckorna av
ovisshet.
Min
tacksamhet är obeskrivlig.
