Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

torsdag 15 december 2016

Kommer ni ihåg den Makalöse Maurice?


Det är nu drygt 2 år sedan vi drabbades av Kärlek vid första ögonkastet och utökade familjen med en liten, hjärtknipande gullig siameskille på knappt 2 kg.


Det hjärtknipande intrycket bleknade lite efter en vecka då vi tvingades låta Rackarkotten rasta honom i trädgården för att få en möjlighet att slänga i oss en middag som inte behövde skyddas från en mer eller mindre kriminell typ, fostrad i en av  storstadens förorter.

Efter ytterligare en vecka var Smekmånaden definitivt över och den Makalöse hade förvandlats till vår alldeles egen poliskommissarie Clouseau med eget kontor under trappan.

Nästa fas i hans unga liv var när han upptäckte lyckan i att klättra .. och att klättra högt. Att klättra ner var däremot något som det tog längre tid att lära sig och eftersom jag har fruktansvärd höjdskräck så har jag inget kärleksfullt förhållande till de stegar jag tvingade klättra uppför .. och nedför med en upprörd katt i famnen.

För när han väl var "räddad" så berättade han för alla och envar vilket ÖVERGREPP han utsatts för, och att han inte alls vrålat ut nödrop utan bara hojtat av hänförelse över UTSIKTEN!!

Och så kom jag och FÖRSTÖRDE ALLTIHOP!

Den mest dramatiska var när han för första gången mötte grannens jämnåriga katt som blev lika skrämd av honom som han av henne, vilket resulterade i att de flydde upp i samma träd, som ingen av dem vågade klättra ner från.

Båda två var så skräckslagna att de inte vågade släppa varandra med blicken samtidigt som de utstötte fruktansvärda hotelser och högljutt beskrev vad de skulle göra om den andre bara kom inom räckhåll.

Det oljud som hördes in i huset fick mig att rusa ut i bara strumpfötterna för att rädda den Makalöse från ett öde värre än döden .. eller något ännu värre. Men det enda som behövdes var en stege och lite bättre nerver än jag egentligen hade.

I dag klättrar jag inte så ofta i träd och hör jag några hotelser i omgivningen så tar jag för givet att det är den vita katten Lasse som kommit för nära VÅRT revir. Det brukar ta sin tid att få fienden att flytta på sig och vid ett tillfälle tappade vår hjälte koncentrationen medan ärkefiende passade på att gömma sig i ett dike. Jag, som iakttog det hela från verandan, roades av hans förvirring .. Vart f*n tog han VÄGEN?? .. innan han raskt följde spåret och hoppade ner i samma dike .. och landade ovanpå Lasse som sprang för livet åt ena hållet medan vår hjälte gallskrikande sprang åt det andra.


Han ANFÖLL mig! .. hävdade han. Men jag FÖRSVARADE mig och han blev JÄTTERÄDD. SÅG du hur han FLYDDE!! .. fortsatte han hysteriskt medan jag hivade in honom på tomten igen.


Nu är vår Makalöse Maurice en stor katt på 5 kg. En fullvuxen katt som har full kontroll på tillvaron.

Varje morgon äter han sin frukost innan han högljutt kräver att ytterdörren ska öppnas så att han kan komma ut och fånga sin morgonmus, som han gärna äter under uppsikt från sina fans .. två skator .. som gör sitt bästa för att han ska luras jaga den ene medan den andre snappar åt sig bytet. För det mesta misslyckas de .. men ibland går det, vilket gör att de håller hoppet uppe.

Jag tycker det hela är obeskrivligt äckligt och fattar inte varför han inte nöjer sig med den stadiga frukost han nyss hävde i sig?

Efter någon timme .. vintertid, eller några timmar .. sommartid, måste vår väluppfostrade gentleman uppsöka lådan inomhus. Vi försöker informera om att det går lika bra utomhus .. men hans mamma har tydligen präntat in att en RIKTIG siames sköter sina privata behov privat och inomhus?

Geniet har också lärt sig massor av nyttiga saker. Han sitter på kommando .. och får godis. Det har han lärt sig av Rackarkotten.

Av oss har han lärt sig kommandoordet GÅ NER. Det fungerar klockrent på ett avstånd på max en och en halv meter.

NEEJ!! .. kan fungera om det utropas tillräckligt nära och hysteriskt.

Ibland.

Att det inte uppskattas när han gör en rusning över matbordet för att .. förhoppningsvis .. få med sig en läckerhet, det har han till slut insett. Så nu inser vi att vi, i vår tur, får finna oss i att äta ackompanjerade av ett hörbart, lidande kvidande från stolen som är inskjuten långt in under bordet.

Men man vänjer sig vid det mesta, det är något som jag insett de senaste åren. Och då tänker jag inte främst på katten.

Maurice är också en mycket sällskaplig katt. Han och Maken har ett grundmurat Pettson/Findus-förhållande och så fort Maken tar i handtaget på ytterdörren tävlar Rackarkotten och den Makalöse om vem som hinner fram först till den djupt saknade Husets Herre.

Själv tillhör jag inventarierna. Det självklara möblemanget. Den som det går att sova på eller "hjälpa" med roliga saker som bakning, målning eller städning. För är det något som skiljer den Makalöse från alla andra katter vi har haft, så är det hans behov av sällskap, närhet, sysselsättning och VÄRME.

Han är som en värmesökande misil, När helst vi sätter oss så sover det en siames i knät och helst skulle han ligga på oss varje sovande inomhusminut. Nu är det ju lite svårt när vi är uppe och rör på oss .. men han har ännu inte gett upp, utan klättrar och klänger för att hitta en lämplig liggplats. Ibland lyckas han klättra upp på ryggen eller drapera sig över axlarna och eftersom han naglar sig fast med klorna måste vi ibland gnugga av oss katten mot soffan eller .. i värsta fall .. en dörrpost.



Då blir han sur och lägger sig på elementet.

Eller så ligger han så gulligt och fint i knät .. bara för att i nästa sekund ha hamnat innanför kläderna på ett sätt som gör att vi får klä av oss 5 kg katt eftersom det bara är huvudet som kan komma ut längst ner i ärmen.  


Två och ett halvt år och 5 kg .. 

.. det är en helt annan katt än den som fick plats i en blomkruka den första veckan och trots att de här senaste två åren har känts som en evighet .. så har de ur ett kattägarperspektiv plötsligt bara försvunnit?

Där ser man vilken skillnad det är mellan roligt eller oroligt .. och begåvat kaos och obegåvat kaos .. antar jag att den Makalöse Maurice skulle säga, om han nu överhuvudtaget skulle fundera över något så ointressant som tid.




3 kommentarer:

  1. Svart-Malin15/12/16 20:12

    Om vi minns Maurice? Are you fucking kidding me?!
    Som vi har väntat och längtat efter att få ta del av den makalöses bedrifter igen.

    Jag fnissar lite när jag läser vad Maurice har sagt och berättat för matte, för oj vad jag känner igen mig. En mig närstående katt (dock inte siames) blev så duktig på att "prata" att jag till slut blev rädd att jag skulle få besök av herrar med konstiga tröjor(hoho hihi haha-haaa)när jag berättade för besökare vad hon sa. Jag tolkade i realtid a'la melodifestivalen.*rodnar*

    Tack för rapporten. :-) Vi får aldrig nog av Maurice.

    SvaraRadera
  2. Hej.

    Bedårande är det ord som kommer för mig. Siameser är vackra varelser, och jag känner så väl igen skildringarna av tuffa katters beteende från besök hos svärmor, som tidigare hade tre bondkatter: en accessoar även känd som den levande kudden, en dödsföraktande jägare som bland annat fällt och hemfört både kanin och fasan, samt en häradsbetäckare med både öron och svans mer ärr än päls.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    SvaraRadera
  3. Jag håller helt med Svart-Malin här ovanför, vi får aldrig nog av Maurice! I en värld där man idag ständigt matas med den ena hemskheten efter den andra, är det så befriande att få läsa dina djurberättelser! Skrivna med både humor och stor kärlek, de gör att man mår gott i själen en lång stund efteråt. Sedan känner jag det också rätt befriande att vi inte är ensamma om ett säreget beteende vid matbordet, eller för den delen vid framdukningen. Vår fjärde lilla katt, den egensinniga spanjorskan, sätter verkligen tålamodet på prov stundtals! Att hon är högst i rang här tar hon för givet. Men när hon lägger sig tillitsfullt och spinnande tillrätta i knäet för att klappas förlåter man allt. Vi älskar ju våra små personligheter, eller hur?!

    SvaraRadera