Jag har tröttnat på att bli rånad ..

.. i mitt eget hem, av en maskerad, kriminell typ från Litauen.

På morgonen när jag halvsovande dukar fram min morgonsmörgås och går för att hämta kaffekoppen hör det nästan till vanligheten att pålägget är borta när jag kommer tillbaka. Om jag ställer fram kaffekoppen först medan jag bär pålägget i andra handen så upptäcker jag lika ofta att smöret på mackan lika oförklarligt försvunnit under de få sekunder jag lämnat den obevakad på köksbänken.

Jag har också försökt att lämna brödet i brödrosten medan jag bär in kaffet, samtidigt som jag håller pålägg och smörpaketet i andra handen där de får stanna medan jag går tillbaka för att hämta brödet .. som då, på något mystiskt vis, fiskats upp ur brödrosten och antagit ett rätt ätet utseende?

Att äta frukost har blivit en rätt komplicerad historia. Men Maken har det ännu värre .. han tar en tallrik fil OCH en smörgås med pålägg.

Den Makalöse Maurice ÄLSKAR fil .. och bröd .. och smör .. och ost.

Som tur är älskar han inte kaffe, för då hade jag behövt fler händer.

Middagen är inte heller helt okomplicerad. Allt läggs upp direkt på tallriken .. en kött- eller fiskbit, potatis och sallad .. och så sätter vi oss till bords. Inte allt för sällan upptäcker någon av oss att det saknas måltidsdryck, kryddor, bröd eller smör .. och den som då måste lämna bordet ger stränga förhållningsord till de kvarvarande .. SLÄPP INTE MIN TALLRIK MED BLICKEN!!

Trots det saknas ofta kött- fiskbiten när vederbörande återvänder till måltiden? Den återfinns för det mesta på golvet där den maskerade, kriminelle Makalöse Maurice tuggar på den för glatta livet.

Vad gör man då?

Ja, i vår familj har vi resignerat och vant oss vid att skölja av det värsta, skära bort det tuggade och tänka på något annat. Alternativet är att bli vegetarian och det är inte heller helt utan risker eftersom potatis tydligen också anses vara en delikatess .. särskilt om den serveras i pommes fritesform. I alla värsta fall kan en sallad också vara intressant .. om den serveras med någon form av dressing.

Men varför klaga? Vi får ju så mycket kärlek tillbaka och vi får ju faktiskt skylla oss själva om vi glömmer att stänga in eller slänga ut den hungrige litauen innan vi sätter oss till bords.

Det där med kärlek, förresten? Jag undrar hur det är med den saken egentligen. När den kriminelle typen förvandlas till en blåögd, storögd baby som ställer sig i knät, lägger frambenen på ömse sidor om halsen och trycker sig mot oss med hela kroppen, medan han gnuggar huvudet mot våra kinder .. är det verkligen äkta tillgivenhet?

Eller gör han bara så för att bli av med alla frön och fästingar som han samlat på sig under dagen?

Kanske är det bara otur att jag aldrig tidigare fått så många fästingbett som jag haft efter det att den förskräcklige vuxit upp till en fullfjädrad, laglös jägare?

Men som sagt .. varför klaga? Vår förre siames hade stillsammare nöjen och var inte så intresserad av jakt utomhus. Han jagade inne i stället och han jagade våra kläder, vilket faktiskt var dyrare än en och annan försvunnen biffstek.

Han var aldrig nöjdare än när han lyckats nedlägga en nyinköpt tröja som knölats ner i en mat- eller vattenskål för att bli lite smakligare inför det intensiva tuggande han sedan tänkte ägna sig åt.

Under hans livstid fick vi tejpa igen garderoberna .. om och om igen .. vilket gav sovrummen en väldigt personlig look och satte outplånliga spår på garderobsdörrarna.

Trots det kunde det hända att något stort och luddigt ibland ålade sig förbi i yttre synfältet och att det vid närmare granskning visade sig vara en älskad ylletröja eller något annat i tuggvänligt material. I värsta fall nöjde han sig med sockor och prydnadsföremål av filt.

Av någon anledning var allt tvunget att blötas ner innan det tuggades? Kanske fanns det en tvättbjörnsgen någonstans långt, långt borta i hans annars så förnämliga stamtavla?

Jisses vad jag ljög för den katten. Din andra strumpa?? Den har jag ingen aaaning om vart du gjort av? Din fina tygkatt som du gjorde i slöjden?? Nej du, den vet jag inte vart den tagit vägen? De konstiga hålen beror nog på dålig kvalitet .. eller ålder på plagget?

Så varför klaga? Det är säkert nyttigt att stå och äta bakverk och glass som serveras till kaffet framför tv:n .. även om det är en aning svårt att förklara för gäster som tycker att ..

.. han är ju såååå förskräckligt GULLIG! Och hjälplöst blåögd! Inte kan väl han? Vilket de sedan blir varse när det från ingenstans dyker upp ett långt mörkbrunt ben som tar med sig det mesta av grädden på gräddbakelsen när det försvinner.

Jag missunnar inte min kriminelle vän än smakbit eller en rejäl middag, men det känns lite som att betala skatt nu för tiden ... jag vill helst bestämma något liiite själv över vad som är mitt eller någon annans.