Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

tisdag 24 januari 2017

Obegripligt, förvirrande eller normalt demokratiskt käbbel?


Det är svårt för en vanlig väljare att begripa sig på svensk inrikespolitik just nu.

Vi har en regering som inte vill se eller erkänna de samhällsproblem som främst drabbar deras egna väljargrupper, ett regeringsalternativ som är i passiv opposition mot regeringen, en del av regeringsalternativet som är i opposition mot regeringsalternativet och ett icke-regeringsalternativ som är utfryst från allt samarbete i riksdagen av både regeringen och regeringsalternativets oppositionsalternativ medan ledaren för regeringsalternativet överväger att erkänna att icke-regeringsalternativet har rätt att existera .. under förutsättning att det ger stöd till regeringsalternativets åsikter.

Ett samarbete som de ledande regeringspartierna redan utnyttjat för att bryta sönder regeringsalternativets budget när regeringsalternativet var regering utan att vara i opposition mot sig själva.

Har jag fattat det hela rätt nu?

Vi har demokratiska val. Hittills har jag tagit för givet att det betyder att alla partier som uppnår ett väljarstöd på minst 4% har rätt att representera sina väljare i riksdagen och samma rätt att försöka få stöd för sin politik i riksdagens arbete.

Med det systemet skulle vi kunna ha 25 olika partier i en och samma riksdag vilket skulle ställa enorma krav på samarbete och kompromissvilja.

Nu har vi åtta och det verkar vara mer än vad våra politiker klarar av.

Vi kan tycka vad vi vill om vilket parti vi vill. En del tycker att Vänsterpartiet står för den politik som bringar välfärd och ordning till landet, andra är lika fullt övertygade om att Miljöpartiet har ett tydligt innehåll, obegripligt många tycker att Socialdemokraternas regeringsinnehav har varit så fantastiskt imponerande att de vill ha mer av dagens politik även efter 2018 och en rätt betydande del av väljarkåren vill ha en förändring i form av "regeringsalternativet" eller "regeringsalternativets opposition" i samarbete med "regeringspartiernas största parti" .. men utan de minsta.

Och nästan en femtedel av väljarna vill att "icke-regeringsalternativet" åtminstone ska få tillåtelse att arbeta på lika villkor som de övriga partierna i Sveriges Riksdag.

Eftersom ett parti nu anser att det är rimligt att försöka regera landet utan att ignorera den del av väljarkåren som "röstar fel", så har svensk inrikespolitik fullständigt havererat i avståndstagande och själförhärligande medan småfrågor som vad som är bäst för landet och medborgarna får komma i andra hand.

Ett sätt att komma till rätta med den här "utmaningen" är att våra politiker slutar att låtsas att de tror på demokrati, samarbete och kompromissvilja och ärligt uttalar att de inte tänker godkänna de röster som kommer att läggas på Sverigedemokraterna valet 2018.

Varför inte låta SD:s röstsedlar tryckas på ett brunt papper .. det är ju en populär färg i sammanhanget .. och på så sätt få ett register på vilka som "röstar fel", som därmed kan uteslutas från rätten att delta i demokratiska val i framtiden?

Det är ju i alla fall hederligare än att lura människor att tro att varje röst i ett demokratiskt riksdagsval har samma värde.

För är det något som regeringspartierna och regeringsalternativets oppositionspartierna är eniga om så är det .. att det har de inte.


6 kommentarer:

  1. Jag tycker att det är dags att skrota DÖ-analysen. Det är i rådande situation ingen skillnad, varken principiellt eller i praktiken, mellan att lägga ned sin röst eller rösta för. Regeringen har en riksdagsmajoritet för sin politik. Majoriteten består av S, MP, V, M, L, C och KD. Enda oppositionen är SD. Så enkelt är det. Det är infantilt och löjligt att låtsas att man är en del av oppositionen när man släpper igenom politiken. Det är för bedrövligt att varken media eller politiker kan se denna charad för vad den är.

    SvaraRadera
  2. Hej.

    Det finns hos oss en snedvriden syn på demokrati, i främst tre bemärkelser:

    1) Att det är naturligt med ett parti som ligger mellan fyrtio och femtio procent av rösterna - mätt bland stater med fria val är det en extrem avvikelse.

    2) Att dödläge och käbbel är odemokratiskt, eller ett problem - det är det inte; tvärtom är det ett sundhetstecken att väljarna är illojala mot partier men relativt lojala sina egna intressen.

    3) Att demokrati som administrativ form på något sätt skyddar mot olika former av vanstyre och korruption - snarare handlar det om att stater och folk med rätt kombination av folklig moral och kulturella ideal lättare skapar fungerande demokrati.

    Ser man ett partis totala dominans och korporativa symbios med byråkrati, föreningsliv och ekonomi samt kultur- och mediesektorerna så ser man självklart en mångfald olika partier som ett problem. Ser man det som naturligt att partier vilka säger sig omfatta olika värdesystem ändå samregerar i bästa samförstånd ser man givetvis konflikt och demokratiskt majoritetsstyre som ett problem. Ser man den byråkratiska formen och själva systemet som ett självändamål är det självklart att man kommer att anse att folket och folkviljan, och dennas uttryck i form av röster på 'fel' partier är ett problem.

    Svårare än så är det egentligen inte, men nåde den som försöker diskutera detta med politiker eller statsvetare med partikoppling - den är troligen både ondsint konspiratör, näthatare och [Dagens Ondska].

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej.

      "Ser man ett partis totala dominans och korporativa symbios med byråkrati, föreningsliv och ekonomi samt kultur- och mediesektorerna som normalläget så ser man självklart en mångfald olika partier som ett problem."

      Kanske blir lite granna vettigare?

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, fd lärare

      Radera
  3. AKB's utspel handlar i grunden om att rädda vad som räddas kan av (m) och låta (c),(L) stå med skammen som två filialer till Stefans otäcka parti(s). Faktum är att Annie med sin illröda kalufs kan bli en utmärkt reklamposter för (s). Typ, vi centerpartister röstar på (s) och en flinade fru Rödluvan som pricken över i:et

    SvaraRadera
  4. Många borgerliga skribenter tycks verkligen gilla befintlig socialdemokrati, de verkar nästan "förälskade"..?

    SvaraRadera
  5. Strålande kommentar Rikard! Utsökt analys.

    F ö är min tes att AKB provar och fiskar. Hon tar åt sig rollen som hin håle frivilligt. Medveten om fläkten som obligatoriskt sprider dynga kors och tvärs i medielandskapet.

    Därför att

    ...L och C kan aldrig klara av den mediestorm som nu är igång. Så det gäller att de inte blir "smittade" av SD-baciller. AKB tar det ensam. C och L får jobba emot som trovärdiga SD-fiender.

    När vi närmar oss valet så börjar läget mer konkret utkristallisera sig. Då ställs alla partier inför kallt stål, kyliga faktum och krass verklighet. I den vevan kan nu C och L "omvärdera" situationen. Baserat på "uppkommet läge". Och nu, lättare än förr, så kan man börja diskutera alla praktiska alternativ på allvar. Även det som är omöjligt just nu.

    Detta tror jag är AKBs avsikt. Inte splittra alliansen. Men underlätta för L och C att acceptera SDs stöd i vissa konkreta frågor. (Som det minst dåliga för dem). Med målsättningen att få en hyfsat stabil regering. Där SD-allergin har svalnat något lite i praktiken.

    Tror jag.

    Else-Mari M

    SvaraRadera