Brukarimport eller människohandel?

”Så möjliggjorde alliansen ”brukarimport” till Sverige”, är rubriken på Anna Dahlbergs krönika i Expressen idag och det var nästan det enda som berörde brukarperspektivet i en text som sedan i sin helhet handlade om fusket med arbetskraftsinvandring.

”Mindre känd är den så kallade brukarimporten. Upplägget ser som regel ut så här: Assistansbolaget hittar en familj i tredje land med ett funktionshindrat barn, som vill komma till Sverige. Därefter anställs en av föräldrarna, som kommer hit först. Väl på plats ansöker föräldern om att återförenas med sin familj, vilket är möjligt utan något försörjningskrav med dagens lagstiftning.

När barnet har anlänt ansöker familjen om assistansersättning hos Försäkringskassan. Om ansökan beviljas kan föräldern sedan övergå till att arbeta som anhörigassistent åt sitt eget barn. Det är en win-win för båda parter - för familjen, som erbjuds en framtid i Sverige, och för assistansbolaget som har fått en ny kund”.

Det här är något som varit väl känt under nästan 10 år. Vilken journalist värd namnet hade lätt kunnat hitta dessa uppgifter som finns i en utredning från ekobrottsmyndigheten, på varje socialkontor och hos migrationsverket .. om bara någon vågat leta.

Det säger en hel del om samtalsklimatet de senaste 10 åren. Rädslan för att utpekas som sverigedemokrat eller rasist har gjort att dessa och andra akuta kostnadskrävande problem har begravts eller ”glömts bort”. Jag har all förståelse för det, i de fall jag själv försökt skriva om det har resultatet blivit så försiktigt och luddigt att huvudinnehållet nästan dolts. (https://anybodys-place.blogspot.com/2010/11/att-stjala-fran-sjuka-och-handikappade.html).  För vem vill bli av med jobbet eller stämplas för livet som en ondskefull sverigedemokratiskt nazist/rasist/fascist?

Anna Dahlberg har hittat ett läckt dokument från Migrationsverket gällande oegentligheter kopplade till ett (ETT!) utpekat assistansbolag i en större mellansvensk stad.  .. ”Läsningen är hårresande. Bara detta enda bolag ger en träffbild på 200 ärenden i den centrala utlänningsdatabasen (CUD) och 147 ”kluster” runt brukare har identifierats. Det är sida upp och sida ner med rubriker som ”bedrägeri”, ”arbetskraftsexploatering”, ”illegalt arbete”, ”brukar-import”, ”misstanke om försök till brukar-import”, ”misstanke om skenanställning/oseriöst anställningserbjudande”.

Under respektive rubrik radas de konkreta ärendena upp med beteckningsnummer. Exempelvis: ”Beviljades AT. Sonen X är handikappad. Åberopade skyddsskäl” (AT = arbetstillstånd). Bolaget ”drog tillbaka erbjudandet efter att de beviljats tillstånd”.

Utan att ta några större risker kan jag nog gissa att den här större mellansvenska staden är Örebro. Alla som har haft den allra lilla minsta insyn i arbetet med personlig assistans har vetat om de här förhållandena länge. Många har larmat, ingen har reagerat och de som har haft regeringens öra i de här frågorna har kanske inte varit de mest seriösa aktörerna.

Men det är väl en bisak i jämförelse med det som Anna Dahlberg varken kan eller vill se.

Hon skriver .. Assistansbolaget hittar en familj i tredje land med ett funktionshindrat barn, som vill komma till Sverige. Om det bara var så enkelt skulle vi kunna säga att det inte är direkt fel att ett funktionshindrat barn får ett värdigt liv i Sverige. Kanske är det till och med mer nödvändigt att ge det barnet en chans före en fullt arbetsför afghansk man som påstår sig vara minderårig?

Men, hur vet Anna Dahlberg att barnet ens är släkt med dem som påstår sig vara dess föräldrar? Det kanske inte alls är så att Assistansbolaget hittar en familj i tredje land med ett funktionshindrat barn, utan tvärtom så att en familj ”hittar” en funktionshindrad som de kan ta med sig till Sverige som garant för sin försörjning?

I de fall där det avslöjats bedrägeri med assistanstimmar har de avlönade assistenterna inte ens bott i närheten av brukaren än mindre arbetat en enda timme. Den funktionshindrade har bott, isolerat och utan förmåga att kommunicera med någon, i en familj där h*n har haft som enda uppgift att vara familjens inkomstkälla.

Här skulle Anna Dahlberg och andra journalister kunna göra avsevärd skillnad om de vågade fråga sig själva .. hur vet vi att det här inte bara handlar om ”bedrägeri”, ”arbetskraftsexploatering”, ”illegalt arbete”, ”brukar-import”, ”misstanke om försök till brukar-import”, ”misstanke om skenanställning/oseriöst anställningserbjudande” och inte ren människohandel med hjälplösa människor som inte har en aning om vilka de som påstår sig vara deras föräldrar är?

Vem i detta handlingsförlamade land törs misstänkliggöra ett påstått släktskap när vi inte ens törs ifrågasätta åldern hos en fullvuxen man som påstår sig vara ett barn?