..
lever slowlife och mår oförskämt bra. Nyligen utmanade vi oss i grenen tålamod,
acceptans och saktfärdighet genom att ge oss ut på en alpacka-vandring i den
svenska sommaren.
En
intressant upplevelse. En sträcka som jag normalt avverkar på ca 20 minuter tog
drygt en och en halv timme och det var inte långtråkigt en enda sekund.
För vad
kan vara mer utmanande än att stå och hjälplöst betrakta en liggande alpacka
som avspänt mumsar vitklöver medan resten av sällskapet får ägna sig åt individuell
meditation eller att försöka kommunicera med sorgsen alpacka-tonåring som börjat
fundera över målet och meningen med livet?
Känslan
var påtagligt lik den jag har när jag betraktar vår regerings och våra
myndigheters agerande under den pågående pandemin, det var bara att vänta, vara
förberedd på det värsta och hoppas på en förändring till det bättre.
Så
småningom, förhoppningsvis.
I en nattsaga signerade en groda några papper med ett saligt leende. "-Vet du vad som står där, har du läst det finstilta?" undrade en näbbmus. "-Nä, men det lär ni få reda på senare" sa den lyckliga grodan.
SvaraRadera