Sork-kriget!

En sida av vår gräsmatta slutar i en sluttning upp mot garaget. Den delen går inte att klippa med gräsklipparen, vilket har gjort att det vuxit upp en mindre djungel av mer eller mindre blommande men ovälkommen växtlighet

I år rensade jag upp en dryg kvadratmeter och planterade i största hemlighet en rabarberplanta. Idogt har jag vattnat och vårdat denna planta som, trots min omvittnade talang att ta död på det mesta i en trädgård, verkade trivas och frodas.

Det kom nya rabarberblad och jag såg för mig inre öga den läckra rabarberpaj jag skulle kunna övertala Maken att baka till mig.

”Kom”, sa jag till den oinformerade bagaren. ”Kom ska du få se vad jag har gjort!” Så gick vi tillsammans i sommargrönskan ner mot min alldeles egna förtrollade odlingsbit i hörnet av tomten. 

Och nog var den förtrollad alltid! Där det för mindre ett dygn sedan hade funnits en frodig rabarber fanns det nu bara ett HÅL? Ett ganska stort hål, som när vi tittade ner i det hade förgreningar åt alla håll?

Det tog ett tag innan jag fattade. Först började jag leta runt hålet i förhoppningen om att jag sett fel och att rabarben doldes av det omkringväxande ogräset, sedan ramlade polletten ner och jag insåg att vi hade en invasionsarmé under jordytan.

Sorkar! ”Eller mullvadar?”, mumlade Maken.

Jag för min del rustade för KRIG och medan Maken tog tillfället i akt för att genomsöka nätet efter billiga, begagnade små grävmaskiner, har jag den senaste veckan rivit upp all växtlighet i slänten och brutalt avslöjat den minerade sanning som alltför länge dolts under nässlor, lupiner och blåeld.

Här har jag i åratal traskat omkring, helt ovetande, medan dessa Sorkar smort kråset på min bekostnad och dessutom kryddat det hela med att stjäla MIN rabarb!

Det fick mig att minnas vårt plommonträd som växte så fint och fick så fantastiskt goda plommon. En sommardag när trädet passerat 2,5-metersgränsen gick vi och våra gästande vänner för att se om någon frukt hunnit mogna än, vilket inte var fallet, och jag tog ett tag om den späda stammen och sa, ”det är alltid lika fantastiskt att ha ett alldeles eget fruktträd”, samtidigt som jag upptäckte att trädet inte längre hade någon kontakt med marken?

Den gången trodde vi att det var några tillfälliga sorkar som smaskat i sig hela rotsystemet, nu vet vi bättre.

Dessa förb***ade sorkar har funnits här hela tiden! 

Förmodligen är det också deras fel att påskliljorna aldrig har ”trivts” i vår trädgård.

Jag ska inte dra några paralleller med politiken och samhället i största allmänhet eller dagens situation i synnerhet, men om någon annan gör det så ska du veta att du inte är ensam.