Det är dags att börja tänka på något annat ett tag.

 Seen it, done it, touched it,

dropped it, had it, tried it,

eaten it, loved it, fucked it,

heard it, played it, drunk it,

danced it, bought it, read it,

sampled it, discussed it,

                  worked it, been there …                                          

 … den här uppgivna – eller triumferande? - texten fanns på en t-shirt som Paula Yates bar på en bild i en artikel som jag klippte ut ur en tidning för länge sedan. Jag tror att jag har letat efter den i mer än 10 år och det behövdes en pandemi för att jag skulle få tummen ur och rensa i mina överfulla lådor där den gjort sig osynlig under alla år.

… och det är väl ungefär så här jag känner det just nu. Både osynlig och uppgiven, typ.

Det är liksom ingen idé att öda tid på att förhålla sig till det som händer i landet just nu. Eller i hela västvärlden för den delen. Ingenting kommer förmodligen att förändras om inte ett under sker och vi plötsligt välsignas med det vi trodde vi valde för två år sedan – en handlingskraftig regering. 

Det är alltså två år kvar till Dagen då vi ens får chansen att försöka ändra på det resultatet.

Det är betydligt kortare tid kvar till USA-valet och jag är inte lika övertygad som 100% av mina bekanta att Joe Bidén är landets frälsare. Snarare tvärtom är jag rädd, men det har ingenting med den trötte presidentkandidaten att göra utan mer med dem som jag misstänker står bakom honom.

Det där med demokrati och yttrandefrihet verkar ha förvandlats till någon slags klassmarkör som sorterar människors rätt till sina liv utifrån ett rätt obegripligt sorteringsbegrepp?

Att den som följer politiken och samhällsdebatten känner en viss hopplöshet är väl bara det en sorts friskhetstecken? Varför ens försöka samtala om vad som händer, eller framför allt inte händer, när majoriteten av bekantskapskretsen troskyldigt lallar omkring, lyckligt ovetande eftersom de är mer intresserade av vad kändisar eller influensers skriver på instagram eller facebook?

”Nu har Norge högre dödstal än Sverige”, sa ängeln som masserade min värkande högerarm i dag. ”Det läste jag i tidningen och så stod det att pandemin förmodligen var över i Sverige”.

.. och står det i tidningen så är det väl sant?

Men det är ju inte så. Norge har fler smittade just nu, den här veckan, men sanningen är ju att våra nästan 90 000 smittade totalt, är fler än deras drygt 13 150 och att våra nästan 5900 döda är betydligt fler än Norges ca 267.

Hon blev uppriktigt förvånad? Men det blev i och för sig jag också, men av en helt annan anledning.

Att den hårt ansträngda åklagarmyndigheten gick miste om de 30 miljoner som de önskat för att hålla jämn takt med brottsbekämpningen medan SVT fick 100 miljoner till personskydd för sina utsatta anställda, var också en nyhet som inte direkt landade i medvetandet hos den stora massan.

Som sagt, det är två år kvar till nästa val, och risken att vi blir sittande med ungefär samma typ av handlingsförlamade och rädda makthavare nästa mandatperiod är ju faktiskt överhängande.

Så vad gör man? Fortsätter att grotta ner sig i eländet i ytterligare två år utan hopp om förändring? Blir influenser och gör stora pengar på andras behov av verklighetsflykt? Eller drar ner mössan till axlarna, låtsas att man ingenting hör, ser eller märker, tar en paus från sociala medier eller skriver rapporter från gräsrotslivet - i går såg vi till exempel den längsta och tjockaste kopparorm vi någonsin sett! - och laddar batterierna fram till den dagen valrörelsen drar igång på riktigt?