Aktiv dödshjälp eller ”palliativ vård”?

 

Jag har alltid levt tillsammans med en eller flera hundar och katter. Alla har varit älskade vänner och familjemedlemmar, men tyvärr så har hundar och katter kortare livslängd än oss människor.

Jag vill inte minnas hur många gånger jag har suttit med en älskad fyrfota vän i knät och lyssnat på de sista andetagen. Varje gång känns det som om hjärtat brister och luften tar slut och när jag inte längre måste vara tryggheten för den som slutat leva, är saknaden så stor att gråten nästan kväver mig. Men det som har varit värst är att det är jag som, i alla fall utom ett, har tvingats ta beslutet att det liv som nu ändats inte har varit värt att leva.

Det är inte ett beslut som har varit lätt att fatta och det har aldrig, aldrig berott på ålder utan enbart på av veterinär konstaterad obotlig sjukdom och lidande som inte gått att lindra. Men jag tror inte att jag någon gång har mäktat med att själv ringa telefonsamtalet till veterinären och verkligen, med mina egna ord, säga att jag vill ha hjälp med att avsluta ett liv.

Det är ett nästan förkrossande ansvar som följer med makten att kunna välja mellan liv och död, så någon annan har fått hjälpa mig, inte med beslutet men med orden, för så svårt är det att fatta beslut som innebär döden för någon man älskar.

90 procent av dem som avlidit av eller med covid-19 i Sverige har varit äldre än 70 år. Individer med en lång livshistoria, någons livspartner, vän, mamma eller pappa, mor- eller farförälder.

Nu har IVO granskat äldreboendenas hantering av covid-19 pandemin och funnit att alldeles för många inte fick en individuell läkarbedömning eller ens testades för viruset. I stället har det gjorts ”kollektiva bedömningar” som i alldeles för många fall, och utan att informera den äldre själv eller anhöriga, resulterade i palliativ vård och slutlig död.

Det handlar om tusentals personer?

Det gör ont när jag tänker på dem som insjuknat och kämpat med varje andetag för att överleva, samtidigt som de förnekats mat, mediciner, syrgas och sjukhusvård som hade kunnat underlätta och kanske till och med hade hjälpt dem orka igenom sjukdomen. Den ”lindrande” morfinspruta som erbjudits en ovetande sjuk har tvärtom medfört ytterligare svårigheter att andas för någon som redan satsade allt på att göra just detta. Och det värsta är att många inte ens hade smittan utan ”bara symptom”.

I region Sörmland konstaterade IVO att det under en period sattes in vård i livets slutskede, palliativ vård, för samtliga äldre som uppvisade corona-symtom.

Ivo:s journalgranskning visar att en femtedel av patienterna i granskningen inte har fått den individuella läkarbedömning de har rätt till. Av den femtedelen har ungefär 40 procent inte heller fått en individuell bedömning av en sjuksköterska.

Jag kan inte förstå det. För mig har det alltid varit obegripligt att människor kan avliva sina husdjur enbart av bekvämlighetsskäl. En fd nära vän avlivade hellre sin ”besvärliga” friska unga hund än lät mig få försöka omplacera den eller ta den själv, med motiveringen att den skulle bli så olycklig utan henne. Sedan hade hon det dåliga omdömet att ringa och gråta medan hon berättade hur svårt det hade varit att ta livet av honom. Vi har aldrig talats vid sedan dess.

Men människor som lagt sina liv i våra händer när de inte längre klarar sig själva? Medmänniskor som tillitsfullt sökt och betalat för vård och omsorg under sina sista år, är de inte värda mer än så?

Vad har vi blivit för slags land och hur ser vi egentligen på varandra? Har vi förvandlats till ett land som satsar mest på den grupp som ger flest politiska poäng? Eller har medmänsklighet och empati förminskats till tomma ord som kan ge click och likes på instagram eller facebook?

Det talas så mycket och vackert om värdegrund, solidaritet, jämlikhet och allas lika värde, men det här synsättet på äldre kom inte med covid-19. Under lång tid har det sparats in på äldreomsorgen och äldrevården som till och med har använts som lämplig sysselsättning för människor som annars inte är anställningsbara. Hjälpbehövande äldre har avhumaniserats, förminskas och räknats bort från gemenskapen redan innan den ”kollektiva” palliativa vården infördes,

Vid mina fötter ligger min ständiga skugga, den irländska rackarkotten Milly. Hon har hunnit bli ca 12 år och nu börjar hon känna av sina år även om hon fortfarande bjuder upp till lek och orkar gå rejält långa promenader.

Vi är viktiga för varandra, hon och jag. Jag har fått arbeta hårt för att förtjäna hennes tillit och fått mycket mer tillbaka än vad jag någonsin förväntade mig.  Jag kommer aldrig, aldrig att lämna henne ensam inför döden eller låta henne behandlas på samma ovärdiga sätt som vi har behandlat landets hjälpbehövande äldre.

https://www.expressen.se/nyheter/qs/varfor-dog-sa-manga-pa-berga/

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/R95wga/coronasjuka-aldre-ska-ocksa-fa-leva

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Qmg0eR/ivo-vard-i-livets-slutskede-till-alla-med-coronasymtom

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/VqgMW6/en-42-arig-man-hade-inte-behandlats-sa-har

https://lakartidningen.se/opinion/debatt/2020/05/felaktig-organisation-grund-till-tragedin-inom-aldrevarden/

https://www.expressen.se/ledare/hur-manga-dog-i-onodan-pa-landets-aldreboenden/?referrer=rotator-item-2