Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

tisdag 10 maj 2011

"Jag har inget emot polisen, jag är ..

.. bara rädd för dem" .. sa Alfred Hitchcock på sin tid. Jag tänker på det när jag läser Hanne Kjöller på ledarsidan i DN i dag.

I likhet med henne så har jag inte den blekaste aning om Ola Lindholm har tagit kokain eller inte .. det vet bara han och ingen annan.

Förutom media i största allmänhet och kvällspressen i synnerhet, som inte kräver någon form av anständighet eller bevisning för att krossa en människa för att få rätt och säljande rubriker.

Jag tackar och prisar min himmelska stjärna för att jag inte är känd på något enda sätt och vis. För jag kan begå mina misstag, snubbla fram i livet, bli anklagad och skvallrad om .. utan att en dreglande, sensationslysten journalist hemsöker mig, mina anhöriga, arbetskamrater eller arbetsgivare och publicerar rena spekulationer som sanningar, vilket leder till att alla runt omkring mig tar avstånd för att slippa kladdas ner OM påståendena visar sig vara sanna.

Eller NÄSTAN sanna?

Eller MÖJLIGEN sanna?

Eller KUNDE ha varit sanna??

Men egentligen har jag inga åsikter alls om Ola Lindholm. Det som stör mig i hela den här historien är att jag faktiskt inte blir upprörd över att han ifrågasätter polisen. Att jag faktiskt inte upprörs av att han pekar på möjligheten att det kan ha begåtts felaktigheter i hanteringen av hans urinprov. Att jag faktiskt tror på möjligheten att sådant kan hända .. och har hänt.

Så ska man inte känna.

Att polisen säljer ut nyheter .. är ingen nyhet. Vi vore väl dumma som spån om vi inte fattade det vid en genomläsning av de mest rubriksvarta nyheterna om det senaste och mest spektakulära mordet, våldtäkten eller kändistillslaget. Bara där kommer den första misstanken om att första steget i rättsväsendet inte är helt snubbelfritt.

En gång blev jag ett ofrivilligt vittne i en stöldhärva. Kyrkovaktmästaren i den kyrka som är vår närmsta granne påkallade hjälp. Två uppenbart drogpåverkade män smög omkring runt kyrkan mitt på dagen, en överlastad bil stod på parkeringen och hon var livrädd och vågade inte vara ensam i väntan på polisen som hon tillkallat.

När polisen väl anlände var männen redan långt borta, kyrkogårdsvaktmästaren i upplösningstillstånd och jag var den person som fick berätta ... vad hon hade berättat för mig.

Döm om min förvåning när JAG blev inkallad som vittne när männen så småningom skulle lagföras för sin stöldturne. Jag .. inte HON??? Hon var för skör och rädd för att möta de åklagade, fick jag höra. Jag ringde till åklagaren och påtalade att jag faktiskt inte sett ett biddevitt och fick till svar .. att jag skulle bara vara tyst och göra som jag var tillsagd annars skulle jag bötfällas.

I rättssalen fanns två män vid de anklagades bord. Känner du igen den anklagade? .. var första frågan jag fick. "Vem av dem är det?" .. svarade jag som aldrig sett honom vare sig nu eller då. Det var rena farsen.

En annan gång sprang en narkotikapåverkad, beväpnad man omkring i området. Det var fullt pådrag efter honom ... någon annanstans .. och när grannarna ringde och påtalade att han var HÄR, fick de till svar att polisen inte hade tillräckligt med folk för att åka hit utan att vi fick vänta till någon form av "insatsstyrkor" kunde ta sig till oss från Stockholm .. eftersom de trodde att han förutom vapnet också hade sprängmedel??

Den narkotikapåverkade mannen var övertygad om att samtliga hushåll gömde poliser överallt och Maken tog vår Schäfer och hjälpte honom genomsöka omgivningarna. De som hade barn lade sig på golvet med dem för säkerhets skull.

Tiden gick .. inget hände. En stor och trygg granne ledsnade till slut på det hela, talade varsamt med mannen och tog bilen och skjutsade in honom till vår lilla stad där han kunde gripas .. utan hjälp från "insatsstyrkorna från storstaden".

Vi blev liksom ännu räddare för "insatsstyrkorna" när vi fick höra att de var på väg .. men tidningarna hade finfina rubriker om polisens fantastiska gripande dagen efter!

Så med den erfarenheten i ryggen, mediarapporteringen och samhällsklimatet i stort så skulle jag .. om jag var kändis eller välkändis eller bara ökändis .. och blev tillsagd att lämna ett urinprov för att fastställa eventuellt drogmissbruk ..

.. dra fort som ögat till närmaste vårdcentral eller läkare för att ta ett urinprov till plus blodprov för att ha som jämförelsematerial när provsvaret dök upp.

Så lite förtroende har jag för polisen och polisarbetet nu för tiden.

Det är synd .. minst sagt.


Expr., SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, DN
Bloggat: Mina Moderata Karameller

1 kommentar:

  1. Jag blev för ett antal år sedan kallad som vittne till rättegång pga ett bråk på en nattbuss. När polisen var på plats så försökte jag ge ett så utförligt uttalande som möjligt för att jag var fullt medveten om att jag inte skulle komma ihåg några detaljer senare (hade varit ute på krogen lite sent). Några veckor senare när jag hade glömt incidenten så ringer de från polisen och undrar om jag kan komma in och svara på några frågor. Jag frågade då om det var nåt fel på anteckningarna de hade tagit, men de hade de TAPPAT BORT.

    Senare i rättegången:
    "Var det honom du såg där på nattbussen?"
    "Ingen aning. Klockan var fyra på morgonen, jag var trött, en smula berusad, akut kissnödig och det är för övrigt över tre månader sen det hände."

    Det var ungefär i den vevan jag totalt tappade förtroendet för polisen och det svenska rättsväsendet.

    SvaraRadera