tisdag 9 april 2013

Att hata bortom döden??


Det finns människor, både bland de levande och de döda, som jag aldrig förlåter och aldrig kommer att sörja. Men därifrån till att ställa mig och dansa på någons grav är steget så långt att det inte ens är tänkbart.

För vilka oförlåtliga handlingar han eller hon stod bakom, hur obehaglig människan i fråga än var, så är det någons förälder, syskon, far- eller morförälder eller allra närmaste vän och varför skulle jag vilja skada dem när de sörjer någon som de faktiskt älskade, sörjer och saknar.

Empati, medkänsla, medmänsklighet .. det är ord som används som engångsnäsdukar när det hålls politiska tal och ibland får vi se vad de egentligen är värda för dem som står nedanför talarstolen och applåderar.

För den som inte kan se bortom ämbetet och förstå att det döljs en verklig människa av kött och blod bakom handlingarna och orden .. har ingen aning om vad empati och medmänsklighet innebär. Det är inte partipolitiska ord, inte heller är de villkorade .. det handlar om förmågan att förstå andra människors känslor och livsvillkor.

Så om nu en del vänstersympatisörer känner fröjd och glädje vid meddelandet om Margaret Thatchers död, så kan jag på sin höjd förstå att en grupp fanatiker bara ser politikern och inte människan. Vi får inte glömma att det uppstod samma samma fanatiska och obehagliga reaktioner hos en del meningsmotståndare när Olof Palme blev mördad.

Men aldrig någonsin kommer jag att kunna begripa varför så många måste ösa ut sitt hat offentligt utan en tanke på de människor som stod den döde nära och som känner djup sorg.

Margaret Thatcher är utom räckhåll  för alla dessa glädjeyttringar från människor som helt saknar varje uns av värdighet och de enda som blir hånade, sårade och ledsna är hennes anhöriga.

Vad har de gjort för ont för att förtjäna denna brist på respekt? 

För mig är Margaret Thatcher historia, jag noterar dödsfallet och följer handlingarna hos de som lever .. och ställföreträdande skäms för somliga av dem.

AB, AB, SvD, DN,


4 kommentarer:

  1. Man verkar blanda ihop begreppen hat och avsky. Hat är mot individer medan avsky är mot företeelser eller åsikter.

    Nästan alla människor har fler sidor. Ingen är enbart ond. Och det gällde ofta förr i kriminaldebatten. (Märkligt nog har den debatten nästan helt försvunnit. Tidigare ett flitigt socialt använt område för social samhällskritik osv.)

    Numer skall det hatas. Och då är det en sida man skall se. Inga andra. Om vi bara envisas med att enbart se den ena sidan, hela tiden, då kommer vi aldrig att förstå. Om nu trettiotalets starka ledare var så genuinuselt onda, varför fick de då uppskattning. Och vi undrar. Och begriper inte.

    Sanningen är att de inte var genuint uselonda. Där fanns goda sidor också. Om man råkade stå på rätt plats på rätt tid så att man upptäckte just det. Man måste ha både piska och morot, men mest morot. Och vi behöver veta vilka morötterna var, för att kunna förstå några samband. En ruskig insikt skulle kunna vara att de morötter som viftades med då, det är ungefär samma morötter som viftas med nu. Och det kan ju bli lite obekvämt. (Får jag trygghet...någon?)

    Nu kan det ju låta som om sveriges skarpaste intelligentia sitter på twitter 24/7 (dygnet runt, ständigt, med nyspråk). Eftersom SVT och SR ständigt hänvisar dit. Och t om läser upp fullständigt imbecilla citat därifrån. Som om det betydde något.

    Men nej, Thatcher gillade inte apartheid, hon hatade inte facföreningar och hon önskade inte att klyftorna skulle bli jättestora för att småfolk är dumma. Det är avarterna och urspårningarna i systemen som hon vände sig mot. När ingen annan gjorde det.

    SvaraRadera
  2. Bra kommentar ovan.

    Min bild är att Thatcher stod emot alla särintressen och följde sin övertygelse, det såg folket och majoriteten svisade sin uppskattning genom att rösta på henne.

    Men det var en annan tid då också, vi hade inte en globaliserad värld som i dag där man bestämt att det är bättre med dialog än konfrontation och därför gör vi i dag affärer med Kina, Saudi, etc.

    Problemet som jag ser det är att dagens politiker kanske blir alltför imponerad av de där diktatorerna som de för dialog med.

    Thatcher hade nog inte passat speciellt bra i dagens samhälle, eller så kanske det är precis en sådan vi behöver?

    /Henrico

    SvaraRadera
  3. ser man det logiskt och till person var det inte större skillnad på Palme och Thatcher. Båda var sjujäkla politiker som inte vek sig för någon och körde sitt race utan att be om ursäkt. BÅDA diggade och kramades med diktatorer och massmördare.. men den ena är dyrkad och gudaförklarad och den andra hatad och satanförklarad.

    SvaraRadera
  4. Det är nog svårt att förstå hur hon uppfattades på hemmaplan. Jag blev uppriktigt förvånad över sansade britter jag känner som skickade ut upprop för fest för att fira.

    Samtidigt så vet jag inte hur de uppfattat det hela så jag är inte rätt person att döma heller.

    Intressant kommentar ovan förresten, den första anonym

    Något som är rätt beundransvärt, särskilt i dagens alltmer genusfokuserade samhälle, är den självsäkerhet och tro på sig själv hon hade. Hon måste ha varit extraordinär för att lyckas slå sig fram i Storbritannien på 70-talet.

    SvaraRadera