Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

lördag 30 maj 2015

Om Stefan Löfven inte var statsminister ..

.. utan bara en av våra grannar, så hade vi kanske kunnat samtala över staketet om hur samhället ser ut och hur vi skulle vilja förändra det.

Vi kanske skulle ha varit helt överens när det gällde disciplin, föräldraansvar och ordning och reda i skolan .. och vi kanske till och med skulle ha kläckt en eller annan dåligt genomtänkt idé om hur dagens slappa attityd skulle kunna förändras.

Båda två hade vi förmodligen förstått att det är omöjligt att neka försenade elever tillträde till den lektion som redan påbörjats och att det inte går att tvinga föräldrar, som lämnar hemmet en eller flera timmar innan den tonåriga eleven ens är kontaktbar, att stanna hemma från jobbet för att väcka, klä, utfodra och skicka iväg sjusovaren i tid till skolan.

Förr kunde lärarna visa ut störande elever i korridoren .. kanske vi kunde ha sagt och smålett lite med tanke på egna gamla erfaranheter. Men det räknas väl som grov kränkning i dagens samhälle?

Någon av oss kanske skulle föreslå gamla tiders specialskolor för dem som tycker skolgången är meningslös och som mest ser skolan som en förlängning av förskolans lek och pysselsättning .. eller som en social lekplats i största allmänhet.

Men det säger man ju bara över grinden i samtal med en granne. I verkligheten vill ingen skapa skolor som bara leder till ytterligare utanförskap .. lika lite som någon vill ha en skola där otryggheten hör till vardagen och ingen har hört talas om de gamla, utgångna orden .. folkvett, hyfs, skick, fason, hut och lydnad.

Det var bättre förr .. skulle vi säga och överträffa varandra i berättelser om hur det var när VI gick i skolan.

På samma sätt skulle vi avhandla de ökande sjukskrivningstalen. Det är ett helvete att vara människa .. skulle vi säga. Ibland är livet inte lätt att leva, men det går inte att se livet som en sjukdom som botas med sjukskrivning. Man har ju ändå ett visst ansvar för sitt eget liv .. och varför ska jag betala för att någon försöker vila sig lycklig?

Eller .. en del människor borde sjukskrivas från sina familjer i stället för från sina jobb. För varför ska samhället eller arbetsgivarna betala för att någon sliter ut sig i hemmet, gör ogenomtänkta livsval eller vantrivs med sin partner eller livssituation.

Det är ju sådant du lite lättvindigt kanske säger över en grind .. där du och någon annan kan få veta bäst en liten stund, eller hur? Där finns det ju ingen som på fullt allvar tror att du kan lösa problem som våra politiker brottas med utan att ens vara i närheten av ett lösningsförslag.

Folk borde rycka upp sig och göra sig anställningsbara. Föräldrarna tar för lite ansvar .. det är deras fel att skolan inte klarar av deras barn. Hur svårt kan det vara att se till att ungen kommer i tid till lektionerna? Gör din plikt och kräv din rätt .. typ.

Och OM nu Stefan Löfven och jag var grannar .. och han INTE var statsminister .. så kanske någon av oss skulle fråga ..

Hur blev det egentligen med sossarnas särskilda utbildningskontrakt som skulle tecknas med alla under 25 år som inte klarat av sina studier? Det där kontraktet som skulle se till att den som inte var beredd att fullfölja studierna, enligt en individuell studieplan, inte heller kommer att beviljas socialbidrag?

Det var märkvärdigt vad tyst det blev om det .. skulle vi säga lite ironiskt och skratta åt tanken på sossar som FÖRBJUDER bidrag i stället för att göra dem beroendeframkallande. Men .. det vet man väl hur det är med politiker .. det är mycket snack och lite verkstad .. och sen gick vi antingen hem var och en till sig, eller så bjöd någon av oss på kaffe.

Men nu ÄR Stefan Löfven statsminister och han bor definitivt inte granne med mig.

Men .. ändå .. så låter han precis som den granne jag har i verkligheten. H*n som vet precis hur allt ska göras .. men inte riktigt har klart för sig hur livet kan se ut för någon med andra förutsättningar, eller om det fungerar i verkliga livet eller i förhållande till gällande lagstiftning och regelverk.


5 kommentarer:

  1. Man ska inte underskatta över-staketet-diskussionerna. Särskilt när man har grannar som tycker lite annorlunda. Om jag diskuterade med dig blev det kanske mer av ”Ja, det tycker jag också”, men det är ju så skönt at få gnälla av sig lite ibland. Och samtidigt fundera ganska allvarligt på lösningar som skulle kunna tänkas fungera.

    Skolan, t ex, den har inte försämrats och blivit slapp under de senaste åren som man vill göra gällande idag. Den var på god väg redan för 25 år sen, då min son gick i sjätte klass.
    Under ett föräldramöte fick jag en ordentlig åthutning av läraren som klagade över att hon inte hann med kursplanen för att disciplinen att komma i tid var så usel hos en del elever. Jag föreslog att man skulle låsa dörren till klassrumet då lektionen startade. Jag tyckte då - och tycker fortfarande - att det är respektlöst mot majoriteten av alla elever som måste finna sig i att lektionen ska avbrytas och ska starta om gång på gång under de första 10-15 minuterna av 45. Men, hon förklarade att det skulle vara fullständigt hjärtlöst och verkligen inte lösa några problem. Frågan är vem av oss som var hjärtlös i längden. Kravlöshet är inte kärlek.

    Och du tar upp nåt som jag undrat över i decennier. Hur kan det komma sig att man i alla lägen bestämt sig för att mäniskor blir sjuka av just sitt arbete och sin arbetsplats? Och att det därför är så självklart att arbetsgivaren ska ansvara för sjuklön och rehabilitering. Hur i hela friden ska just arbetsgivaren kunna reda ut och rätta till orsakerna i alla lägen?
    Det handlar ju ofta om det personliga livet - trauman som orsakats av livskriser, älskade människor som dör, problem i äktenskapet, barn som hamnat i dåligt sällskap och allting annat som de flesta av oss drabbas av på olika sätt och som inte har den minsta lilla anknytning till jobbet. Lösningen vore kanske i en del fall just att gå till jobbet och träffa vanliga, vänliga människor som kan få en känna någon slags positiv gemenskap. Lite individanpassning - innan man kastar problemet på arbetsgivaren - kanske inte skulle skada?

    Tycker Gunnie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror absolut att du och jag skulle kunna ha ett givande samtal över ett staket. Särskilt när det gäller samhällets och arbetsgivarnas ansvar för att alla ska må bra i alla lägen. ;-)

      Dessutom så är jag övertygad om att det skulle avslutas med en kopp kaffe antingen hemma hos dig eller mig .. :-)

      Radera
    2. Håller förstås med dig igen! :) //Gunnie

      Radera
  2. I all hast: briljant!

    SvaraRadera
  3. Skolan började slira på kunskapsfokus redan i början på 60-talet. Därefter har det fortsatt. Effekterna tar alltid en god tid på sig att slå igenom. Den goda ordningen håller i sig trots nya tokdirektiv och vansinnesexperiment. Flera år i alla fall. Men till slut så tonar alltmer av nymodigheterna fram.

    När sedan lärare som själv är produkter av den nya moderna pedagogiken börjar arbeta så blir tappet allt tydligare. Och så har det hållit på. Det är 40-50 års stolligheter som nu börjar synas på allvar.

    Samtidigt är det ju allt svårare för omgivningar att relatera till detta. Eftersom man själv inte var med på den gamla tiden. Och så fortsätter det. Gamla trotjänare, adjunkter, rektorer och speciallärare försvinner och ersätts av nya socialpedagoger osv. Ibland fungerar även det ganska bra trots allt. Vissa skolor och vissa elever är helt enkelt lättarbetade och lättmotiverade. Det blir nästan svårt att förstöra den typen av klasser. Samtidigt som många har betydligt kärvare. Och dessa blir dessutom offer för allehanda samhällsexperiment. Kanske klarar de sig bra trots detta. Men det känns ansvarslöst att utbildningsväsendet blir så urholkat och ojämlikt trots att politikerna oftast påstår precis tvärtom.

    SvaraRadera