Hur hanterar man misstanken ..

.. om att någon börjar bli dement? Det var en fråga jag själv brottades med under många år när min egen mamma förvandlades till någon jag inte riktigt kände igen.

Det var något med blicken och minspelet som inte stämde, trots att hon i de flestas ögon var precis som vanligt. Men för mig, som visste hur hon brukade vara och bete sig, blev det fler och fler tillfällen då jag inte riktigt hängde med i hennes begreppsvärld.

Vi kunde samtala, vara helt överens .. och sedan, bara någon dag senare, så hade samtalet aldrig ägt rum och det vi var så överens om upplevdes som något jag hittat på för egen vinnings skull.

Hon hade alltid fullt godtagbara förklaringar på allt som jag upplevde som oförklarligt. Något som gjorde att jag många gånger riktade mina misstankar åt alldeles fel håll.

Jag skyllde på åldern, på trötthet och på min pappa men när hon påstod att han gett bort hennes skor till grannen, när hunden rymde och återfanns i förrådet, när hon skulle passa dottern medan jag kokade kaffe och försvann i flera timmar .. då vändes verkligheten upp och ner och ut och in.

Det var förvirrande. Ena dagen tänkte jag att något var fel, nästa tänkte jag att jag inbillade mig och ytterligare en dag senare skämdes jag över att jag överhuvudtaget tänkt den första tanken .. bara för att börja om någon månad senare.

I dag läser jag en kommentar på en blogg. Den handlar om en av våra ministrar ..

"Jag skickade följande till Justitiedepartementet och Anders Ygeman mycket sent i går kväll:

Jag är verkligt ledsen över att behöva säga detta, och observera att jag är fullständigt allvarlig, när jag nu säger att jag tror att XXX har börjat bli smått dement. [ ...... ]
Det är något som inte stämmer längre. Jag har haft svårt att sätta fingret på det, och jag har dåligt samvete när jag skriver ner det, och det är verkligen inget "näthat" från min sida, utan bara min intuition.
Framtiden lär visa om jag hade rätt.
För det kommer inte att bli bättre. Beklagar".

Jag googlar på personen i fråga och finner att det är en person som arbetar inom äldrevården och som förmodligen träffar äldre människor med mer eller mindre utvecklad demens regelbundet.

Nu hör det till saken att jag själv .. privat och endast med människor som jag känner väl .. har uttalat samma misstanke. Det är något med blicken och minspelet som inte stämmer. En skugga av tomhet och orörlighet som påminner om min egen mamma .. åren innan hon försvann in i en annan värld.

Men det kan vara som jag inbillar mig .. och jag kanske borde skämmas över att jag ens skriver ner misstanken.

Men kvar finns frågan .. OM situationen uppstår, hur hanterar omgivningen misstanken att någon håller på att bli dement, när det gäller personer med makt på högt uppsatta positioner?

Att få min mamma att frivilligt gå med att uppsöka en läkare för att se om hon började bli dement hade ju varit helt omöjligt. I ett senare skede när det var uppenbart att något var fel, var det till och med omöjligt att få hjälp eller tillsyn från vården utan hennes medgivande .. och det medgivandet tog hon tillbaka i samma ögonblick som hon mötte dem som skulle utreda hennes behov.

Det är min dotter som tvingar mig för att hon vill slippa besvär .. men jag klarar mig själv utan problem .. sa hon och var hur förtjusande och trovärdig som helst.

Och då tittade alla på mig med största misstänksamhet, hänvisade till att hon var myndig och till den personliga integriteten och gick hem och kvar stod jag som ensam ansvarig för att hon inte skulle skada sig själv eller andra.

Så frågan är den .. rent teoretiskt och utan att nämna några namn .. vem är det som ytterst är ansvarig för en makthavare som plötsligt och oväntat börjar utöva sin makt i en helt annan begreppsvärld än den h*n levde i då utnämningen skedde?