Den yrvakna medelklassen.

Det var i skarven 80-90-talet som jag för första gången insåg att jag inte riktigt passade in i det sammanhang jag levde i.

Välfärdssystemet var generöst, det var idiotlätt att låna, fastighetspriserna och värdet på den egna villan steg till minst det 10-dubbla på ingen tid alls och ränteavdragen var 50%. Våra bekanta lånade som besatta, köpte dyra hus eller byggde om det de redan hade, lånade och åkte till semesterorter ingen tidigare drömt om att kunna besöka, semestrade på högfjällshotell eller köpte en egen semesterstuga där eller vid kusten. En husvagn + en sprillans ny Volvo, på avbetalning, stod utanför vart och vartannat hem och för första gången i livet kände jag någon som faktiskt hade en pool.

En shoppingdag finansierades med en vab-dag medan telningen lekte med mormor, en semesterresa behövde inte kosta semesterdagar eftersom Försäkringskassan betalade och den allt mer välmående, bekymmerslösa medelklassen såg bara solsken och vackert väder vid horisonten.

Och jag blev den där underliga människan som inte förstod hur LÖNANDE det var med stora skulder. Särskilt om man kombinerade det med svarta sidoinkomster. Det var ju rena VINSTEN, fattade jag inte det?

Det förde med sig .. tro det eller ej .. att jag utsågs till bekantskapskretsens rödstrumpa och vänstermänniska. Det hjälpte inte vad jag sa .. ingen ville lyssna .. och jag visste, verkligen visste, att detta kommer inte att sluta väl. Jag saknade någon utanför familjen att prata med och började misstänka att det var mig det var fel på när jag påpekade att inget var för evigt och alla tecken tydde på att systemet var ohållbart. Det suckades, vad visste väl jag .. men snälla, lilla du, SÅ kommer de ALDRIG att göra. Det KAN de bara inte. Då skulle ju VÄLDIGT många råka illa ut, FÖRSTÅR du inte det?

Och så kom kraschen. Ränteavdraget sjönk till 30% och huspriserna störtdök. Många av våra bekanta fick sälja sommarstugor och husvagnar, ett stort antal fick till och med sälja huset och .. sett med dagens ögon hade de tur när de i stället fick tränga ihop sig i en hyresrätt på 3 rum och kök.

En del blev av med allt .. utom en stor del av skulderna.

Det var nästan pinsamt att vi inte drabbades alls.

Så när jag fick den här bloggen så fick jag till min stora förvåning också bekräftat att jag inte var helt och hållet korkad. Det fanns .. finns .. andra människor som ser på vad som händer i samhället, på samma sätt som jag.

Jag har fortfarande samma eller samma typ av bekanta, lever i samma sammanhang och fram till nu har den här bloggen varit mitt andningshål och min möjlighet att få skriva ner mina undringar och funderingar utan att någon suckar och säger .. men snälla, lilla du, SÅ kommer det ALDRIG att bli. Det KAN de bara inte riskera. Då skulle ju jättemånga råka illa ut, FÖRSTÅR du inte det?

Men i år har något hänt!

Nu talar ALLA om samma saker som jag och oavsett vad samtalsämnet var från början, så hamnar samtalet runt .. Det här är ju helt sjukt, det kan inte vara sant, vad händer? Hur ska det sluta? Varför gör ingen något? Vem/vilka kan lösa detta och vem/vilka kan man tro på? Men hur ska det sluta? Varje samtal, varje möte .. även om det handlar om främlingar i köer eller väntrum .. handlar om samma saker som jag tidigare bara kunnat skriva om?

Plötsligt är jag inte konstig alls?

Egentligen borde jag vara nöjd. Men det blir bara för mycket. Det är som att ständigt befinna sig i en bubbla av rädsla, ångest, oro och otrygghet och jag kan inte avsäga mig alla mänskliga kontakter och jag vill inte avstå från den här bloggen och jag vet ärligt talat inte hur jag ska komma ur den här jobbiga situationen?

Alla förslag emottages tacksamt ..


Fnordspotting