Politik som underhållning?

Dagen efter partiledardebatten vet jag inte vilka ord som bäst beskriver hur jag känner.

Besvikelse? Knappast, jag hade inte förväntat mig så mycket. Bara ämnesvalen för den sk debatten gjorde ju också att de låga förväntningarna blev ännu lägre.

Ta bara skolan till exempel. Alla vet att skolan är ett kommunalt ansvar och att Gustav Fridolin kan slå sig för bröstet och tala om hur stora resurser "han" skjutit till skolan, men det ökade antalet lärare matchas mer än väl av det ökade antalet elever med språkliga handikapp och utan tidigare utbildning. Jonas Sjöstedt kan självbelåtet svänga sig med sina "välfärdsmiljarder" .. men varken han eller Gustav Fridolin har en aning om var alla dessa extra miljoner och miljarder hamnar i kommunernas budget när de i sin tur ska möta de krav regeringen ställer, genom att minska ersättningarna för ensamkommande och den tvångslag som tvingar dem att ta emot 1000-tals nya arbetslösa, outbildade, nyanlända kommuninvånare i kommuner som redan saknar bostäder, arbeten, vårdplatser och lärare till dem som redan bor där.

Att tala om skolan utan att nämna kommunernas situation är kanske inte en lögn men kan väl nästan kallas ohederligt?

Men en partiledardebatt i SVT handlar ju inte om vad svenska folket tycker eller inte tycker. Inte heller handlar den om den verklighet som svenska folket lever i. En partiledardebatt är ren underhållning av samma klass som public service nya kvalitetssatsning "Gissa Låten", något enkelt, innehålls- och meningslöst som det föraktade "folket" begriper.

Förödmjukande, är kanske ordet jag söker?

Nu på morgonen tvingades jag till en lång väntetid, där det enda som fanns att få tiden att gå lite fortare var Hänt i Veckan och liknande publikationer och Dagens Nyheter. När jag kom till Kulturbilagan fastnade jag för en recension av "Den goda människan i Sezuan" av Bertolt Brecht .. "Intressanta misslyckanden är inte att förakta. Men vad gör vi med de ointressanta". Delar av den texten har jag använt när det gäller gårdagens partiledardebatt ..

I alla debattprogram bör det finnas ett sammanhang som gör debatten begriplig. Uteslut det och publiken tappar intresset. I SVT:s händer har partiledardebatterna förvandlats till en två timmar lång orgie i överspel och flera andra rekord, från monotoni till smutsiga personangrepp. Sällan har något varit så enkelt att sammanfatta: Partiledarna stod uppradade framför tv-kamerorna och de som påstod sig ha något att säga skred sig hesa utan att säga något av värde eller uttryckte sig i välfriserade ordharanger med samma innehåll.

De blir så att säga fördomsfulla karikatyrer av sig själva. Allt framstår som ett illa regisserat skådespel där alla framför ett manusbundet icke-budskap i en lika manusbunden icke-fråga.

Ta regeringsfrågan som redan två år innan valresultatet verkar vara så viktig att SVT redan nu vill att partiledarna ska ställa garantier för hur den ska se ut. Vilket intresse har någon av ett resultat som inte finns .. och inte kommer att finnas förrän om TVÅ år?

Varför inte debattera vad som händer med det samhällskontrakt som medborgarna trott sig ha haft. Eller äldreomsorgen som redan nu skördar dödsoffer? Eller Försäkringskassans strävan att lyda regeringens krav på att minska utgifterna inom sjukersättningen och assistansersättningen.

Ännu har ingen blivit vräkt på grund av att utredningsarbetet med rätten till ersättningen har tagit tid och att ersättningen har frusit inne .. men de nya utbetalningsdirektiven börjar ju inte gälla förrän den 1:a november så än finns det tid för det. Men Åsa Regners uppmaning om indragningar i assistansersättning har redan skördat sitt första dödsoffer, så det hade kanske blivit lite dålig stämning om VÄLFÄRDEN hade fått ta plats som debattämne?

Åtta partiledare står uppställda framför kamerorna, bilden förmedlas till svenska folket .. väljarna .. som gett de åtta makten över att styra landet och därmed våra liv. Vi både ser och hör dem.

Men de spelar spelet för och med varandra .. vem tar vem .. vem döljer vad .. vem kläcker debattens roligaste one liner .. vem kan ta mest talartid utan att säga något .. vem kan få det mest känslomässiga darret på rösten, vem kan komma med det plumpaste uttalandet  .. och vem tar mest avstånd från vem?

Till synes helt omedvetna om att vi ens finns där och applåderade av en publik som de själva valt?

Trots att det är vi som gett dem förtroendet att styra landet och ansvara för vår framtid, vår frihet och våra liv?

Det är respektlöst!

Det var nog det ordet jag sökte från början. 

Respektlöst.

HAX, I Otakt, Motpol, Ledarsidorna, Dick Erixon, Neuroförbundet,

Dagens Industri, Carolin Dahlman,