En man, tre biologiska barn, en ”afghanson” ..

.. och en 58 år gammal mamma/lärare som är villig att ge upp både man och biologiska barn för en oviss framtid i Afghanistan, om hon kan få byta medborgarskap med den utvisningshotade ”sonen” som bott hos familjen i ett och ett halvt år.

Det är i korta drag innehållet i ett öppet brev till migrationsminister Helén Fritzonoch Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik på Mors dag.

Det är ett oerhört känslosamt brev. Tre äldre syskon som vill dela allt med en älskad lillebror. Föräldrar som vill ta ansvar tills han blir lika självständig som de andra syskonen …

Eftersom det inte finns plats i detta lilla land för vår son vill jag ge min plats här i Sverige till min honom. För staten är det ett bra byte. Jag är 58 år och har inte så långt kvar till pension. Jag erbjuder mig att avstå mitt medborgarskap om vår son i gengäld kan få ett medborgarskap.

Jag är helt övertygad om att ”mamman” i det här fallet verkligen, verkligen älskar och har starka band till ”sin son”, i vår familj har vi också levt tillsammans med familjehemsplacerade 14-17-åriga pojkar som blivit som familjemedlemmar.

Men, aldrig någonsin tog jag mig rätten att kalla en annan mammas son för min egen.

På den tiden arbetade Maken inom ungdomsvården och det var fullständigt omöjligt för socialsekreterarna att hitta familjehem som var villiga att ta emot tonårspojkar. Av någon anledning verkar det vara mycket lättare nu? Eller beror det på att ensamkommande flyktingpojkar är mer högstatus .. eller ger bättre betalt?

För hur varm och känslosam du än är så går det inte att komma ifrån att familjen får betalt. En del för omkostnader och en del som arvode.

I vårt hem hamnade de tonåringar som inte klarade grupptrycket på det som då kallades ungdomsvårdsskola. Jag har skrivit om en av dem tidigare och om det bara hade fungerat hade hela familjen behållit honom helt utan ersättning fram till den dagen han hade kunnat klara sig själv.

Den lösningen verkar inte vara aktuell för familjen i Tidaholm?

Sammantaget bodde fyra tonårspojkar och tre flickor i samma ålder i vårt hem under längre eller kortare tid. Några av dem kom vi oerhört nära, andra var tydligt någon annans barn som vi hade till låns. En del av föräldrarna blev vänner, andra var påtagligt och sorgligt frånvarande.

Jag tror att jag kan påstå att jag kände precis som mamman i Tidaholm. Under den här tiden hörde de här tonåringarna till vår familj och vi krävde lika mycket och gav inte mindre till någon enskild familjemedlem. Vi var där och då en sammansvetsat familj som ställde upp för varandra, men inte vid något tillfälle tror jag någon kände en önskan att offra de andra för att ge eller få egna fördelar.

Jag betvivlar väldigt starkt att Tidaholmsmamman verkligen skulle lämna sin man och deras gemensamma tre barn om migrationsministern och Migrationsverkets direktör skulle ge henne en enkel biljett till Afghanistan i utbyte mot ett svenskt medborgarskap för ”det fjärde barnet”.

Avslutningsorden i det känsloladdade brevet .. Jag ställer min plats i Sverige till förfogande. Smörblomman ler mot mig och liljekonvaljens förföriska doft påminner mig om att jag bor i ett rikt land med fantastiska möjligheter. Så jag ber er ge mig möjligheten att få ge min son ett liv och en framtid i Sverige .. hade varit mer trovärdiga om hon erbjudit sig att ta fullt ekonomiskt ansvar för ”sonen” fram till den dag han kunde försörja sig själv. Vem vet, den biologiska familjen kanske till och med kan gå med på en adoption?

Men att lova något som eventuellt kan vara möjligt är väl mer riskabelt än att lova något som är helt ogenomförbart. Om inte annat för att jag är helt övertygad om att Afghanistan inte skulle se 58-årig svensk lärarinna som ”ett bra byte”.

Henrik Alexandersson - Ett rationellt förslag i flyktingdebatten.