Paula Bieler, DN och pessimistiska politiker.

Maken och jag sitter i skuggan och diskuterar Karin Erikssons artikel i DN som handlar om att partiledarna är mer pessimistiska än optimistiska och att pessimismen har ökat sedan 2014.

Partierna anstränger sig för att bekräfta att de ser samhällsproblemen, skriver Karin Eriksson. Det vill säga, våra politiker tävlar mot varandra och slår knut på sig själva för att visa att de är lika oroliga, förtvivlade och uppgivna som väljarna själva.

Så obeskrivligt korkat. Vad väljarna behöver är inte politiker som bekräftar deras värsta farhågor – och skyller på varandra – utan ledare som ger hopp genom att presentera trovärdiga lösningar.

I juli 2013 jämförde jag sossarnas interna maktkamp mellan vänster- och högersossar med mina egna hundars märkliga reaktioner när det egna reviret utsattes för hot. I dag kan jag se hur det beteendet har övergått till att omfatta samtliga sju etablerade partier, när den egna maktbalansen hotas av ett åttonde.

Efter fyra år av passivitet och handlingsförlamning och med drygt en månad kvar till valet finns det snart inga gränser för hur pessimistiskt partiledarna ser på de samhällsproblem som väljarna förgäves pekat på under samma tid.

Skuldfördelningen är klar – det är DE ANDRA som har skapat problemen – och därför bör DE ANDRA bevisa sin förmåga att bilda en handlingskraftig regering och presentera trovärdiga lösningar på samhällsproblemen.

Jösses!!

Det är inte så konstigt att uppgivenheten sprider sig som en gräsbrand bland gräsrötterna.

Då är det nästan uppiggande att läsa om att det finns politiker som faktiskt GÖR något annat än hänvisar till kommande utredningar och eventuella beslut

 - någon gång i en obestämd framtid – om de får den majoritet som de vet att de inte ens är i närheten av.

I går läste jag Paula Neudings krönika i Kvartal och imponerades stort av Sverigedemokraternas Paula Bieler som just nu, och utan att göra något större väsen av sig, är en av de hemvärnssoldater som de senaste dagarna ryckt in för att bekämpa skogsbränderna och hjälpa nödställda runtom i Sverige.

Jag kunde också läsa om Mattias Karlsson, också SD, som rapporterar om att han - bokstavligen dragit mitt strå till stacken för att hjälpa mina lantbrukande grannar att klara foderbristen för fåren och korna genom att låna ut min egen lilla äng för slåtter och hjälpa till att räfsa lite.

Vi har läst om och sett Stefan Löfvens och Isabella Lövins sorgesamma tal framför varsin brandbil, Jonas Sjöstedts beklaganden över vår dåliga brandbekämpningskapacitet framför en nedbrunnen bit skog och vi har sett Annie Lööf se bekymrad ut tillsammans med stressade brand- och hemvärnsmän och förmodligen dyker de andra partiledarna också upp i kaoset för att få rubriker som signalerar intresse och handlingskraft.

Men de som verkligen kliver rakt in i verkligheten får inga rubriker? Inte ens en liten notis i någon av de fyra stora papperstidningarna?

Det är synd, för vi behöver lite hopp om ett äkta engagemang i politiken just nu, och i alla fall jag suger i mig alla positiva signaler i den vägen som jag kan få.

I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att citera Bill Clinton - Pessimism är en ursäkt för att inte försöka och en garanti för ett personligt misslyckande.