Stefan Löfven och an(s)varet.

Efter Estoniakatastrofen 1994, tvingades Ingvar Carlsson besluta vilket som var mest ”rättvist” – att de omkomna skulle ”begravas” tillsammans med båten eller om de som kunde hittas, skulle hämtas upp och föras hem till sina anhöriga. Det slutliga beslutet är fortfarande ett oläkt sår hos många anhöriga.

Efter Tsunamikatastrofen 2004, fick regeringen Persson svidande kritik från kommissionen som granskade de senfärdiga och taffliga reaktionerna från en julledig regering.

Det var två händelser som var och en fick oss att inse att krishantering inte var landets paradgren. Eller som kommissionen uttryckte det – det saknades en "ledningsorganisation på chefsnivå" i regeringen.

När regeringen Reinfeldt avlöste sossarna upprättade de därför ett särskilt kriskansli, direkt underställt statsministern.

2014 ”vann” Stefan Löfven tillbaka makten och kvickare än någon kunde säga, befria mig från ansvar, förflyttades ansvaret för kriskansliet från statsministern till inrikesministern (Anders Ygeman) och ansvarig statssekreterare (Ann Linde).

Med tanke på hur det paret hanterade krisen på Transportstyrelsen kan vi väl enas om att det kanske inte var det bästa av alla beslut. Men å andra sidan vet vi inte hur illa det hade sett ut om statsministern själv hade varit direktinformerad och ansvarig?

Men redan innan valet 2014 drabbades Sverige av vad som då kallades för den största skogsbranden i Sverige i modern tid – branden i Västmanland i augusti.

Till skillnad från dagens bränder – som också är i direkt anslutning till en valrörelse - var Stefan Löfven, pigg och alert och redan på plats framför den samlade presskåren, medan statsministern fortfarande informerades om händelseförloppet och räddningsinsatsen.

Miljöpartiet höll till och med presskonferens där man pläderade för en upprustning med svenskt brandflyg – något som de i dag inte verkar särskilt benägna att tala högt om.

Det viktigt att ta reda på vad som hänt och försöka lära av det, säger statsminister Fredrik Reinfeldt och tillsatte en utredning, ledd av Aud Sjökvist, för att utvärdera och föreslå förbättringar av beredskapen. Allt i från saker som ansvarsfrågor, informationsinsatser, flygkapacitet och vilka utmaningar ett framtida klimat ställer Sverige inför ska ingå i utredningens direktiv, det var regeringens direktiv till den oberoende utredningsledaren.

Men efter valet ändrade Stefan Löfvens regering direktiven, så att Sjökvist bara skulle utvärdera, inte föreslå ansvars- och kostnadskrävande ändringar.

Med dagens bränder på alla förstasidor kan vi väl säga att det inte var ett särskilt klokt beslut?

Jag vet att regeringen kommer att göra allt för att skylla den dåliga krishanteringen på förra regeringens skattesänkningar. Det är ju där skulden påstås ligga för allt som misslyckats, allt som gått fel och allt ansvar som ingen tagit - trots alla regeringens skattehöjningar de senaste 4 åren.

Det går en röd tråd genom s-märkta regeringar - statsministern håller sig helst på mils avstånd från allt ansvarstagande. Antingen inlåst på Harpsund med hemlagat julbord, uppassning och avstängd telefon för maximal julefrid, ovetande vandrande i maktens korridorer i brist på ”säkra rum” eller på semester hemma i hängmattan, rofyllt vilande inför en ansträngande valrörelse.

Allt ont ska alltså skyllas på Sverigedemokraterna, skattesänkningarna och den förra regeringen?

Eget ansvar verkar liksom inte vara sossarnas grej?