anybody´s place

OM ..

.. 5 veckor vid den här tiden vet vi valresultatet och förmodligen är det kaos på nyhetsredaktionerna och journalisterna tävlar om de mest skrämmande krigsrubrikerna på ledarsidorna.

Men så här långt kan väl ingen påstå att det varit någon övertygande valrörelse. Det enda vi väljare har fått besked om är att sju riksdagspartier INTE kommer att samarbeta med det åttonde.

Det är faktiskt det enda vi faktiskt fått klara besked om. Men förmodligen är bästföredatumet på det löftet så kort som till 20180910.

För ingen av löftesgivarna har skuggan av en möjlighet att genomföra de fantastiska förbättringar de inte ens vågat föreslå under fyra år, men som de ,nu i elfte timmen, påstår att de är djupt engagerade i. OM de får makten de kommande fyra åren?

Under förutsättning att de får tillräcklig majoritet förstås. Vilket de är väl medvetna om att de inte kommer att få.

Så vad har vi, väljarna, att välja på?

OM Anna Kinberg Batra hade haft sitt parti bakom sig när hon hade modet att deklarera att hon tänkte förhålla sig till Sverigedemokraterna som ett parti som alla andra, eller åtminstone som sossar har förhållit sig till Mp och V – då kanske hon inte varit lika rädd för vänsterns ogillande som Ulf Kristersson, utan lämnat den scen där han ängsligt viftade med en regnbågsflagga kommenderades fram och tillbaka mellan en kaktus och en enhörning.

Då hade jag kanske röstat på Moderaterna?

Eller OM Ebba Busch-Thor hade haft stöd i Anna Kinberg Batra, då hade hon lämnat plastelefanten bakom sig med hedern i behåll, trots risken för vänsterpublikens buanden, och då hade jag förmodligen röstat på Kristdemokraterna.

Och OM inte Annie Lööf hade varit så förblindad och bländad av sin egen förträffliga självbild hade jag i alla fall inte röstat på Centern, men bönderna där jag bor kanske inte hade lämnat det parti som de och deras föräldrar nästan fötts in i.

I dag är de Sverigedemokrater allihop.

OM Jan Björklund hade haft något som helst övertygande intresse för något annat än katederundervisning, EU och euromedlemskap, så kanske Liberalerna hade varit samma urvattnade alliansnödval som förra året? Men i dag finns ingen Allians och det är nästan svårt att komma ihåg att det forna folkpartiet ens existerar – än mindre kan vara ett alternativ.

Det finns egentligen bara TVÅ partier som inte stått med ett vått finger i luften under den gångna mandatperioden. Bara två partier med starka ledare som inte vänt kappan efter vinden – en, två, tre gånger om året – utan envist bildat opposition med samma frågor och samma envishet.

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Längst till vänster och längst till höger.

Så där står vi. Vi som vet att det är ett väldigt viktigt val i år.

Hur i helsike ska vi förhålla oss till ryggradslösa, enögda eller oprövade politiker som inte ens törs förhålla sig till varandra – eller några andra?

Ska vi – för att inte pekas ut som extremister - välja mellan 2 handlingsförlamade regeringspartier eller fyra partier – som Carl Rubeck så träffande beskriver i Sydsvenskan, med orden; Modet att själva ta makten med det ansvar det för med sig tycks aldrig ha föresvävat dem - och riskera en ny DÖ-överenskommelse med våra röster i potten?

Eller ska vi tvinga de rädda och försiktiga att strida för sin överlevnad genom att välja ett okänt, oprövat parti eller det parti som de sju andra till varje pris INTE tänker samarbeta med?

Är det viktigt för oss att bli hyllade av Aftonbladet, DN och Expressen? Eller klarar vi av att bli betraktade som gårdagens sopor i en rännsten utanför redaktionen?

Måndagen den 10 september – om 5 veckor – vet vi hur det blev och jag längtar verkligen efter att eländet ska vara över, även om det är först då som det hela egentligen börjar.