”Vill ni göra det lätt eller svårt att bilda en bra regering i Sverige?

Det är väljarnas ansvar, inte mitt”, sa Ulf Kristersson i P1 i onsdags.

I dag fick vi inte mindre än två opinionsmätningar och det verkar inte som om väljarna är särskilt intresserade av att ta ansvar för Moderaternas regeringsbildande.

Det är nog inte så konstigt. Jag är en av dem som skulle kunna tänka mig att rösta på moderaterna om jag bara hade en aning om vad de skulle använda min röst till.

Blir den kanske en present till Stefan Löfven och ytterligare fyra år av totalt ointresse för allt som inte gynnar partiet?

Eller ett stöd till Miljöpartiet eller Vänsterpartiet som jag helst vill se utanför riksdagen?

Kanske rent av grönt ljus för Annie Lööfs orealistiska drömmar om öppna gränser, åtdragna bidragskranar till dem som får stanna, särlagstiftning och mer bidrag till dem som får avslag samt lite meningslöst lullull till landsbygden?

Kan min röst föra landet ännu längre ner i EU-träsket eller kanske hamna i någon slags överenskommelse om euromedlemskap som jag är dödligt emot?

Hur ska jag som väljare kunna ta ansvar för vilken typ av regering som Ulf Kristersson tänker bilda EFTER valet, när han inte ger mig den allra minsta lilla hint FÖRE valet, om hur han vill regera utifrån de siffror som opinionsmätningarna har visat hela det här året?

Jag vill nog påstå att ansvaret för informationen till väljarna är ditt, Ulf Kristersson.

Precis som när det gäller de övriga partiledarna. För moderatledaren är inte ensam om att dölja sina kort. Det är INGEN som ger klara besked om färdriktningen. Alla är villiga att sälja ut sina löften och samarbeta med alla, vilket gör det så gott som omöjligt att veta vad eller vem man röstar på.

Så har vi då Sverigedemokraterna. Där vet jag i sanning vad som händer om jag röstar på dem och om de blir valets vinnare.

Då blir plötsligt min röst ogiltigförklarad och alla låtsas som om jag över huvud taget inte finns?

Jag tycker inte att det här valet känns så där helt demokratiskt. Det liknar mer ett folklustspel där det bara är de som hoppas på att få sin försörjning tryggad, genom att enögt strida för en riksdagsplats, som egentligen VET vart de är på väg.

Hur i hela friden ska VI väljare kunna ta ansvar för regeringsbildandet när politikerna själva vägrar att informera oss om förutsättningarna eller alternativen?

Vi vanliga väljare riskerar att få samma resultat om vi röstar med ögonbindel och plockar röstsedlarna ur en hatt – eller väljer ett parti som säljer ut sina röster till dem väljarna verkligen ansträngt sig för att rösta bort.

Det bästa förslaget i den här märkliga valrörelsen kom från en kunnig person, någon slags expert, som också uttalade sig i P1. Jag vet inte vem det var eller vad han sysslade med, men hans idé om att antalet blankröster skulle räknas som alla andra röster och medföra motsvarande tomma stolar i riksdagen, slog verkligen an en sträng hos mig.

Det alternativet skulle jag definitivt ha röstat på den 9:e september.