Det är en konstig värld vi lever i?

Jag känner mindre och mindre lust att delta i det som händer på nätet, mycket på grund av att jag blivit mer och mer osäker på vad jag egentligen får/kan skriva eller tycka utan att riskera att kränka en lättkränkt grupp som jag inte ens förstått är en okränkbar grupp.

Som i dag till exempel. Helt aningslöst surfar jag runt och letar efter skvaller och meningslösheter som inte höjer blodtrycket eller framkallar hjälplös politisk stress .. och så hittar jag det här på Bloggbevakning:

Vad jag förstår är detta ett ”verk” av Nanna Olasdotter Hallberg, en SR-anställd som jag aldrig hört talats om.

MEN, den som ansvarar för texten är en ”karaktär” skapad av samma person, vilket tydligen gör att det är helt ok att skriva och tycka vad som helst, hur som helst, bara för att provocera, vilket i sin tur gör det hela till en ”kul” grej oavsett om skaparen själv ALDRIG skulle uttrycka sig så plumpt och obildat?

Jag inser att jag passerat mitt bäst-före-datum på sociala medier.

Eller ska jag skapa en egen ”karaktär” som vräker ur sig funkofobiska, rasistiska, homofobiska och kvinnoförnedrande tillmälen riktade mot mig själv för att provocera alla, som med all rätt, upplever det jag skriver som nedsättande och kränkande?

Skulle det vara roligt?

Intressant?

Eller skulle det bli så till den milda grad uppskattat att jag till och med fick ett erbjudande från SVT/SR som en ny och något överårig gränsöverskridande och nyskapande medarbetare?

Man vet ju aldrig, med det samtalsklimat vi har nu verkar allt möjligt.

Men det här med ”karaktärer” som ersätter den verkliga personen som på så sätt befriar sig från ansvar är egentligen inget nytt. Hur många personer har vi inte sett uppfinna en ny identitet eller ålder för att undvika ansvar för betydligt värre ”provokationer”. En del människor verkar till och med ha hur många ”karaktärer” som helst, vilket i en del fall har medfört att de kunnat anställa sig själva i bolag som skattebetalarna hjälpt dem ”bygga upp”.

Ju mer jag tänker på det ju mer genialiskt verkar upplägget vara.

Vi kanske alla borde skapa oss egna ”karaktärer” som vi kan skylla på om vi händelsevis vill lätta på trycket och tala i klartext, samtidigt som vi i ”verkliga livet” framstår som goda och oantastliga människor med hjärtat på rätta stället.