Döstädning.

Jag har kommit till insikt om att jag förmodligen redan hade drunknat och dött under allt jag samlat på mig under åren, om jag hade levt som singel.

Men nu när jag varken förstår eller passar in i nutiden verkar det vara dags att åtminstone rensa ut det som kan anses vara kränkande, opassande eller rent av åtalbart.

Och alla ”värdefulla” prylar som ingen annan än jag kan se någon mening med behöver faktiskt inte bo här för alltid.

Döstädning med andra ord. En förskräckligt deprimerande sysselsättning, måste jag erkänna och då har jag bara skrapat lite försiktigt på ytan.

Hittills har jag insett att jag har ca 25 ljusstakar, omkring 22 ljuslyktor och 7 fotogenlampor. Det är alltså bara de som finns synliga i bostaden, vad som döljer sig på vinden kanske jag aldrig kommer att få full insyn i.

För att inte tala om kläder. Jag köper kläder för att de är vackra, unika, nostalgiframkallande eller bara har ”rätt” färg utifrån hur jag känner mig. De behöver inte nödvändigtvis vara i rätt storlek heller. Min sista examensklänning finns kvar, diverse festkläder som bara passar en mycket ung och smal person kan jag bara med möda pressa mig in i, om jag inte behöver dra upp en dragkedja. Men jag vårdar dem ömt i deras eget rum, tillsammans med alla andra plagg, hattar, skor och handväskor från alla olika faser i mitt liv.

Förmodligen har jag någon slags diagnos.

I fönstren finns 28 pelargoner som kräver att jag snarast klipper ner dem, föryngrar dem och tar tillvara på skotten, vilket förmodligen slutar med att jag sitter där med ett 50-tal pelargoner på försommaren. Men de kan ju få leva sitt liv utomhus under sommaren, så får jag ta alla obehagliga beslut i höst.

Det är värre med alla brev, dagböcker, utkast, urklipp och funderingar som finns både här och där i lådor, skåp och kartonger. De tar plats. Det mesta har inget värde för någon annan än mig, om ens det. Redan nu har jag strimlat bort 10 års samlade dagboksblad, som fick mig att komma ihåg mycket som jag verkligen har gjort allt för att glömma.

Men pappershögarna MÅSTE ner i hanterbara volymer och jag lider svårt bara vid tanken på att det som finns där kommer att försvinna FÖR ALLTID!

Men så får jag plötsligt en sk snilleblixt. Det som fysiskt tar så stor plats kan ju faktiskt få plats HÄR!

Det blir också väldigt lätt att städa bort när den dagen kommer.

GENIALISKT .. om jag får säga det själv.

Så det här utrymmet kommer under oöverskådlig tid att vara en förvaringsplats för sådant jag ännu inte vill skiljas från. Kom gärna in och titta men förvänta er inget annat än skräp, minnen och kom-ihåg-grejor.