Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

onsdag 11 september 2013

Jag måste skriva en "bok" ..


.. och det är banne mig varken frivilligt eller med glädje. Och även om det inte handlar om något litterärt mästerverk eller ens en "riktig" bok så känns det som en oöverkomlig uppgift. Resultatet .. om det nu ens blir något .. kommer förhoppningsvis att döljas för omvärlden i en vanlig pärm, men inte ens tanken på ett så blygsamt uppdrag gör att det känns lättare.

Problemet uppstod ursprungligen när jag var barn, ca 11-12 år, och min lillebror inte kunde sova på nätterna. Vår mamma var precis så slut som jag senare skulle få lära mig att mammor blir när de är vid den bristningspunkt då barnet lätt skulle kunna skänkas bort till vem som helst som visade minsta intresse.

Så jag berättade sagor för lillbrorsan medan vår mamma sov den utmattades sömn på kvällskvisten och där och då hade jag inte en aning om att jag samlade ihop till en framtida, ovälkommen arbetsuppgift mycket, mycket senare i livet.

När jag sen fick ett eget barn .. som inte heller kunde sova på nätterna .. så plockade jag fram samma gamla sagor ur minnet. De var ju lätta att berätta så att säga på tomgång medan jag smygsov mellan varven .. jag hade ju redan berättat dem så många gånger förut.

Men nu .. helt plötsligt .. så har det gått upp för min dotter att den sagofigur och de berättelser som hon vuxit upp med, bara finns i mitt huvud. Och eftersom hon inte är dummare än att hon begriper att där kommer de att stanna om ingen ser till att få ut dem, så envisas hon med att KRÄVA att de ska ner på papper.

Gissa om jag känner mig dödlig inför den uppgiften! Det känns nästan som om liemannen står och flämtar bakom ryggen!

Och det går bara inte? Det som flyter så lätt över läpparna, till och med när jag tänker på något annat, blir alldeles omöjligt att fånga i form av bokstäver och ord?

Som om inte det var nog så finns det ett otal teckningar av huvudpersonen. De första är till och med från den tiden då själva berättelsen tog form för första gången. Andra har varit så älskade att jag nästan kan svära på att en del av fläckarna är gjorda av välling.

Skicket är alltså inte det bästa och teknikerna har varierat. Det finns blyertsteckningar på tunna papper, akvarell- och akrylmålningar på grova akvarellpapper, målningar med krita och penna i gamla ritblock och små, små lappar som tillkommit av en slump när något varit tvunget att illustreras i all hast.

Allt är samlat i en stor kartong som stått och samlat damm de senaste åren. Äsch, det är väl bara att scanna in och kopiera in i dokumentet .. säger Maken som tycker att jag borde ha varit klar för länge sedan.

Det kan väl inte vara så svårt?

Suck .. jag LIDER verkligen. Känner mig ofullkomlig, värdelös och smyger ovillig runt uppdraget. Visst måste det finnas tvätt som ska tvättas och hängas först? Ytor som behöver dammas, torkas eller dammsugas? Krukväxter som behöver vatten och duvor som behöver frön och hundar som måste kissa och ärenden som måste åkas???

Hur långt har du kommit? .. frågar Dottern förväntansfullt. Och jag måste erkänna .. inte särskilt långt.

Ungefär så här långt ..

Det var en gång en öken.

Det var en stor, jättestor, gigantisk öken där allt bara var sand, sand, sand så långt ögat kunde se. Sanden var lika fin, mjuk och luftig som damm .. eller kanske mjöl .. och den kunde tränga in i det allra minsta lilla skrymsle oavsett hur litet det än var. Därför fanns det inga skrymslen alls i den här öknen, det gick inte att bo där och det fanns alltså inga hus, inga träd, inget vatten och absolut inga människor.

På dagarna sken solen hela tiden. Det var ofattbart varmt, det var så varmt att sanden inte gick att gå på och om du knäckt ett ägg så hade det blivit stekt på bara marken. Om det någon gång hade funnits vatten så hade det för länge sedan kokat bort.

På nätterna var det mörkt och jättekallt .. utom i sanden som fortfarande var varm, men på ett skönt och behagligt sätt.

Det fanns absolut INGENTING levande i den här öknen ... bara tunn, fin, gyllengul sand som flyttade sig som stora vågor på ett hav.

Men .. vänta nu! Om du tittar efter väldigt, väldigt noga så är det något som rör sig över sanden?

Visst är det ett imponerade resultat av mer än en veckas tankemöda?

Kan du inte hitta på något själv .. säger jag till Dottern. Jag har ju ändå berättat det här hundramiljoner gånger. NÅGOT måste väl i allsin dar ha fastnat?

Men det har det tydligen inte?

Gud, vad det här är jobbigt .... kan inte Löfven komma med ett uttalande snart så att det blir lite tjohej i det politiska svamlet som jag kan gå i gång på?


12 kommentarer:

  1. Kan du inte spela in berättelsen om det är enklare att berätta än att skriva? Så får din dotter skriva ner dem om hon vill ha dem nerskrivna?

    SvaraRadera
  2. Jag saknar Juholt! Han var en fantastisk källa till inspiration för oss bloggare. Dessutom fick man skratta så mycket.

    SvaraRadera
  3. Anonym .. jag tänkte också på det, men så kände jag mig som en fullständig idiot när jag försökte berätta för mig själv i min ensamhet .. samtidigt som jag såg vartenda ord i text framför mig. Att det inte blev bra är ett understatment! ;-)

    Fnordspotter .. JA .. jag säger som den sjätte mannen; GUD vad jag saknar Juholt!!! :-D

    Löfven? Finns han kvar??? Och i så fall .. VAR???

    SvaraRadera
  4. Skit i Löfven, det där är en riktigt bra början,fångar läsaren direkt.

    SvaraRadera
  5. Kusinen från landet11/9/13 19:22

    Ökenvinden?

    SvaraRadera
  6. Kusinen .. jajamensan!! Still alive and kicking!! :-)

    SvaraRadera
  7. Håller med anonym, du behöver spela in men jag förstår att det känns dumt att sitta och berätta för sig själv. Kan lösningen vara att låna ett barn som inte kan sova?

    SvaraRadera
  8. Du måste göra något åt det. Jag förstår din dotter. Min pappa berättade under mina första år om Flickan som bodde i Tumsugarlandet. Sextio år efteråt minns jag fortfarande fragment av den. Jag har frågat pappa om det inte finns något nedskrivet, men det gör det inte och han minns inte hur allt var. Så där står jag nu.

    Mina barns far berättade för dem om traktorn Fjudor som bodde i skogen. Föräldrars fantasier kan tydligen leda vart som helst.

    Apropå Lövén så verkar han brädad av Magdalena Andersson. Det verkar som hon står för alla uttalanden numera. Och jag blir knottrig bara jag se henne.

    SvaraRadera
  9. Mina ungar är uppfödda med berättelserna om "Halva Karin" - född ur mitt X Lennarts fantasi. Gud så älskad Karin var. Tror jag måste be Lennart att skriva ner det han kommer ihåg om denna tokiga unge för att föra vidare.

    SvaraRadera
  10. Kan du inte tvinga på dottern kaffe med påtår och sätta en diktafon i näven på henne. Ni får lite nostalgisk tid tillsammans och hon får sagorna sparade

    SvaraRadera
  11. Vad var det som kom över sanden? Var det vinden? Nu blev jag ju nyfiken! Kan man få läsa fortsättningen? =)

    SvaraRadera
  12. Libra .. om jag stapplar vidare i mitt skrivande så kanske jag berättar vidare .. men just nu så är det trögt!! :-p

    Men jag kan avslöja att det var ett helt gäng ... :-)

    SvaraRadera