Tröstlöst ..

... det är ett rätt så bra ord när det gäller att beskriva hur jag upplever tillvaron just nu. Hopplös, förtvivlad, utsiktslös, lönlös, trist, dyster .. och långt från den handlingskraftiga regering och den ordning och reda som dagens "ledare" lovade för mindre än ett år sedan.

Ta en sådan sak som SVT till exempel. Det är inte länge sedan jag satt som klistrad framför debattprogrammen, nyhetsrapporteringen och samhällsprogrammen som analyserade och granskade missförhållanden, framtiden och den opolitiska kulturen .. som faktiskt har funnits .. tro det eller ej. Nu är det inte längre möjligt att se ett svenskt underhållningsprogram utan att mötas av politiska pekpinnar som ska fösa in oss på den enda rätta vägen.

Vart den nu leder?

Det framgår konstigt nog aldrig?

Till och med väderpresentatörerna verkar se på vädret på ett allvarsammare sätt nu för tiden.

Annat var det förr. Då missade vi aldrig vädret i SVT. Det spelade ingen roll vilket väder vi förväntade oss .. det var METEOROLOGERNA som var kvällens behållning.

Jag vet inte vart de har tagit vägen, men då verkade det som om det fanns en outsinlig källa med fantastiska, unika, enastående och speciella personligheter, särskilt när det gällde meteorologer.

Vi satt som tända ljus och följde deras engagerade minspel när de talade om högtryck, regn eller lågtryck. Ibland såg vi hur de liksom tog sats .. ögonen glittrade som ett tecken på att .. NU, nu kommer det ETT HÖGTRYCK ÖVER GOTLAND!! Och sedan såg de så lyckliga ut som om de själva baxat dit det.

Om det var ett riktigt intressant oväder på gång kunde man nästan upptäcka det genast. Meteorologen såg allvarsamt koncentrerad och nästan lite euforisk ut innan h*n lyckligt utbrast i varningar och ödesmättade profetior.

För att inte tala om när det förväntades en HÖGTRYCKSRYGG ÖVER ATLANTEN!!

Vi skrattade aldrig så mycket som när det var extremväder eller långtidsprognoser. Det var roligare än vilket humorprogram som helst då .. och då hade vi ingen aning om hur det skulle se ut på den fronten några år senare.

För handen på hjärtat .. hur många roliga humorprogram finns det? Ärligt?

I dag ska vädret klaras av på kortast möjliga tid så att alla som vill fostra folket får möjlighet att utföra sin gärning. Den entusiasm som fanns hos väderpresentatörerna då finns inte i nyhetsrapporteringen ens när det gäller stora katastrofer som följs av långa analyser så att vi inte reagerar på fel sätt. Allt är alltid under kontroll och vi bör känna fullt förtroende för makthavarna, som är lika osynliga som en tropisk sommar i november.

Eftersom jag inte gör det .. litar på makthavarna ..  så tittar jag inte längre så mycket på SVT. Downton Abbey och Bron är väl ungefär allt, bortsett från ett och annat som rullar på en stund före eller efter respektive program.

Det är inget som jag saknar direkt .. utom vädret. Jag vill ha tillbaka den gamla rejäla väderpresentationen där meteorologen hade tid att verkligen gå till djupet med orkanbyarna och högtrycken.

Jag saknar den gamla nyhetsrapporteringen också. Den som nästan är glömd .. där nyhetsuppläsarna inte gav den minsta vink om sin egen syn på nyheterna. Objektivt, opolitiskt men ändå personligt informerades tittarna om vad som faktiskt hade skett.

Det var tider det!

Innan Internet förvandlades till ett slagfält för dem som VET vad som är sant utan att veta hur eller varför. Till skillnad från meteorologer som tror sig veta hur vädret ska bli och dessutom vet både hur och varför det blev som det blev.

Internet .. som nu kan klä av, hänga och avrätta en felsägande nyhetsuppläsare fortare än en lycklig meteorolog hinner säga ÅSKA.

Och när jag läser vad som händer när en ung människa bekänner sina sympatier för FEL åsikt och parti så börjar jag tänka att ... det var nog inte så illa på den tiden man kommunicerade med hällristningar och runstenar i alla fall. De som fick en oemotståndlig lust att strössla runstenen med könsord och hatfulla, illa formulerade hot, tänkte sig nog för både en och två gånger. För att inte tala om hur fatalt ett stavfel kunde bli.

Vi har aldrig någonsin kunnat nå så många människor så snabbt som vi kan i dag .. och vad använder vi den möjligheten till? Skriker högre än någonsin om att alla andra har fel .. utan att förklara varför eller begära ett svar?

Jag funderar på att bli naturbloggare och traska runt i den svenska naturen och rista in små, väl genomtänkta meddelande i träd och stenar i förhoppning om att någon .. någon gång? .. lägger dit en gillasten eller planterar en liten kommentarsplanta.

Det kanske skulle kännas mindre tröstlöst, hopplöst, förtvivlat, utsiktslöst, lönlöst, trist, dystert än att försöka få ut något vettigt, mångsidigt eller hoppfullt ur nyhetsflödet?

6mannen,