Jag har nog aldrig känt mig så maktlös som nu ..

.. när riksdagen kommer att besluta att underlätta för anhöriginvandring på tisdag.

Den tillfälliga lagen från sommaren 2016 - med tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel - ska visserligen förlängas i två år, men de rödgröna vill tillsammans med C, L och KD ge gruppen alternativt skyddsbehövande samma möjligheter som personer med flyktingstatus att ta hit sina anhöriga.

Ett beslut som är lika framhastat, ifrågasatt och illa underbyggt som den sk gymnasieamnestin som nu ställer till ett helvete för både dem som ”gynnades” av det och för de kommuner som fick ta hand om resultatet.

Mest besviken är jag naturligtvis på Kristdemokraterna som jag satsade femtio kronor på för att få lite insyn i kommunpolitiken i min egen hemkommun. Visserligen har jag fått kontakter som gett mig valuta för pengarna, men det har också fått mig att se de ekonomiska konsekvenserna av beslutet på tisdag.

Jag vill nog påstå att tisdagens beslut inte kommer att höja den vård- och livskvalitet inom äldreomsorgen som Ebba Busch Thor talar så varmt om. Snarare tvärtom.

Men en majoritet i riksdagen talar så känslosamt och vackert om att alla barn måste ha rätt att leva tillsammans med sina föräldrar att de som tar upp de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna riskerar att framstå som känslokalla odjur.

Och så vill vi ju inte ha det, eller hur?  Även om barnet är 45 år och vill återförenas med sina föräldrar?

I stället målar de upp en bild av att alla ”anhöriga” består av små hjälpbehövande förskolebarn och arbetsföra mödrar som köar för att återförenas med längtande fäder som otåligt väntar med en kärleksfull famn, ett hem och en försörjning.

Jag undrar om de tror på det själva?

För vad är det som säger att det inte är lika många, eller fler, hjälpbehövande föräldrar, eller far- och morföräldrar i pensionsåldern, som står i första ledet för att återförenas med sina fullvuxna barn och/eller barnbarn?

Det stora flertalet ”återförenade” kanske är medelålders/äldre fastrar, farbröder, mostrar, morbröder, kusiner eller syskon till dem som saknar både språk, utbildning och arbete och lever på försörjningsstöd från kommuner som redan nu måste göra orimliga och plågsamma besparingar inom de välfärdsområden som de kommer att göra anspråk på.

Är det lika hjärtknipande?

Vet våra folkvalda överhuvudtaget vad deras beslut kommer att resultera i? Förstår de vilka konsekvenser det kommer att få för kommuner som redan nu bryter mot lagen för att de inte har råd att leverera det kommuninvånarna har rätt till?

Och hur är det möjligt att ena dagen peka med hela handen på personalbristen inom alla välfärdsområden, vanvården inom äldreomsorgen, försämringarna för de funktionshindrade, köerna inom sjukvården, psykiatrins sönderfall och skolans sjunkande resultat och lova förbättringar, samtidigt som man med andra handen öppnar dörren för fler som ska dela på det som redan nu har tagit slut?

Det går dåligt för Kristdemokraterna i opinionsmätningarna nu och jag hoppas de åtminstone förstår att det inte beror på vad Lars Adaktusson sagt, tyckt eller gjort när det gäller abortlagarna i andra länder utan enbart på det ställningstagande som de kommer att göra nu på tisdag.

Vi kämpar på med våra liv.

Nu när jag klarat av mitt första pass som valarbetare för KD, samtidigt som jag kommit halvvägs genom Kajsa Normans bok ”En alldeles svensk historia”, börjar jag ana varför jag aldrig fått några svar på de undringar och frågor som jag om och om igen har ställt på den här bloggen.

Eftersom jag inte har några som helst problem med att tilltala okända människor, oavsett om det är på torget, i kassakön eller i ett fullsatt väntrum, hade jag inga större problem med att få timmarna att gå, trots att det vanligaste förhållningssättet till valstugor var detsamma som jag själv praktiserat genom åren – gå så långt från dem som möjligt och titta åt ett annat håll.

Varje person som jag talade med hade en historia att berätta och jag är oerhört imponerad av hur starka människor är, även när allt det de trott på visat sig vara en lögn.

Många ville berätta, men nästan ingen ställde några frågor?

Ensamhet, förluster, svek och ett samhälle som inte står upp för sina medborgare – så kan jag väl sammanfatta budskapet.

När din partner dör och det visar sig att du inte ensam kan betala hyran – då står du ensam och utanför med ett ogiltigt samhällskontrakt i handen, trots att du plikttroget betalat din skatt och fullgjort dina plikter under ett helt arbetsliv.

Men du kämpar på med ditt liv i tysthet, utan att klaga – det får gå, på något sätt.

När den du lever tillsammans med drabbas av åldersrelaterade sjukdomar och inte längre kan klara sig själv – så får det gå, på något sätt. För om du inte orkar så är alternativen så skrämmande, eller obefintliga, att du i alla fall måste orka lite till.

När du inte längre kan gå får du själv betala för ett ”klimatsmart” fortskaffningsmedel - i stället för den rullstol som förutsätter en anhörigs insatser - som ger dig frihet att röra dig i samhället.  Samtidigt som grannen skrotar sin gamla trampcykel och ställer in en subventionerad elcykel i garaget, bredvid dieselbilen, för att rädda klimatet. Inte undra på att det finns bitterhet och misstro mot våra miljökämpar.

Det får gå på något sätt. Det finns anhöriga, frivilligorganisationer, vänner och grannar som hjälper till när ingen annan ser dig. Vi har en sjukförsäkring som inte är en försäkring, en arbetsförmedling som inte förmedlar arbete och en sjukvård som tvingas prioritera vem som behöver sängplatsen, behandlingen eller operationen bäst – den arbetsföre småbarnsföräldern eller den nyblivne pensionären?

När du varken är frisk, sjuk eller behandlingsbar – finns det ingenting?

Men det får gå på något sätt. Man ska inte klaga. Det finns de som har det värre.

Eller?

Vi kämpar på med våra liv, för det finns inga alternativ. På ytan och på pappret är allt så bra och välordnat men verkligheten ser helt annorlunda ut för alldeles för många.

Jag har talat med människor som nästan inte törs gå ut ur sin lägenhet eftersom de är livrädda för sina grannar. Andra törs inte utnyttja den hemtjänst de behöver, och har beviljats, eftersom de är livrädda för dem som har som uppgift att utföra den. Det finns inga bostäder för dem som behöver något mindre och billigare, inte heller finns det någonstans att ta vägen för dem som hamnat i områden där de mer eller mindre döms till husarrest dygnets flesta timmar.

En majoritet av dem jag talade med var människor i åldern 55+ och uppåt, men förvånansvärt många var så unga att de inte ens hade rösträtt, men ändå hade behov av att berätta om en hopplöshet som de inte såg någon väg ut från.

Att tala om välfärden och EU:s sk sociala pelare var som att öppna locket till Pandoras ask – aldrig tidigare har jag på så kort tid fått ta del av så många starka människoöden. Men i motsats till Pandoras ask så fanns inte ens hoppet om en förändring till det bättre kvar.

Jag var helt slut när jag kom hem. Det är ett enormt fattigdomsbevis när det inte verkar finnas någon annan som är villig att lyssna än en valarbetare på ett torg inför vilket val som helst.

Vi borde kunna bättre. Vi måste lyssna mer. Media och samtliga partier borde visa mer intresse för hur samhället behandlar de svagaste, sköraste och mest utsatta i samhället, i stället för att smutskasta allt och alla som uppfattas som ”fel” på ett eller annat sätt.

Tack, Ebba Busch Thor!

Äntligen är den en partiledare som kliver fram och säger det som jag själv, med en dåres envishet, har upprepat sedan 2010 – ALLA röster i riksdagen har samma värde och alla väljare bör bemötas på samma sätt.

När nu Ebba Busch Thor går ut och säger att KD kommer att samtala (något som för vänsterblocket obegripligt nog innebär något helt annat än att förhandla eller samarbeta) med ALLA partier för att få stöd för den politik som hennes parti driver så är det varken mer eller mindre än vad väljarna har rätt att förvänta sig.

De folkvalda politiker som hellre sviker sina löften än utnyttjar alla möjligheter för att få igenom dem på grund av att det är ”fel” riksdagsledamöter som kan möjliggöra dem, har inte förstått sitt uppdrag. Rätten till egna val är en lyx som bara kan det eller de partier som har egen majoritet för sina egen politik unna sig och i dagsläget är det inget parti som ligger ens i närheten.

Det enda hållbara, om den representativa demokratin ska kunna respekteras i breda lager i längden, är att alla röster i riksdagen betraktas som lika mycket värda. Som många utanför partipolitiken har påpekat är isolerings-strategin kontraproduktiv .. skriver Tove Lifvendahl i SvD och menar att dagens besked hedrar KD som därtill visar väljarna och parlamentet vederbörlig respekt.

Jag, som nästan förlorade hoppet när resultatet av regeringsbildningen stod klart, känner plötsligt att det går att andas igen.

Men det finns andra som mår mindre bra.

Centerledaren Annie Lööf, som inte hade något emot att använda sig av SD för att avsätta Stefan Löfven som hon sedan gav tillbaka makten till eftersom hon inte ville samarbeta med samma parti som gav henne möjligheten att avsätta honom, uttrycker sig så här - ”Jag är djupt besviken över utvecklingen inom KD och det vägval de gör idag. Detta hade varit ärligare att berätta innan valet” - och vinner därmed grenen kast med högersko i glashus eftersom hennes egna löften var helt andra än vad hennes väljare hade förväntat sig. Något som Annie Lööf förträngt nu när hon prisar sina egna val och påstår att - KD:s öppning för SD visar att det val som C gjort i regeringsfrågan var framsynt.

Annars kan man faktiskt se det som att C:s val tvingade hennes forna allianskollegor att söka andra vägar för att kunna genomföra den politik som deras gemensamma väljare förväntade sig?

Den gamle vännen Jan Björklund sörjer, den nye vännen Gustav Fridolin sörjer också -”vi som tror på ett annat Sverige sörjer att vi förlorat KD bland våra vänner” och Annies nya arbetskamrat, Annika Strandhäll åberopar Gud och det kristna budskapet samtidigt som hon beklagar att Ebba Busch Thor har förlorat sin moraliska kompass – en liten pryl som Annika Strandhäll förmodligen inte skulle känna igen om hon så fick den serverad av Gud Fader själv.

Stefan Löfven tar också fram bibeln och vänder sig till Herren - ”Jag kommer bara att tänka på ett bibelstycke som den antinazistiske redaktören Torgny Segerstedt ofta återkom till: ”Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” – (ord som han själv borde ha funderat lite närmre över innan han använde dem till att misstänkliggöra någon annan) och Morgan Johansson, som tydligen missat turerna i Januariöverenskommelsen, häpnar över att KD ”river broarna till C och L”.

Det är alltså ett Herrans Liv bland våra folkvalda!

Jag skulle ljuga om jag inte erkänner att det känns uppiggande. För visst är det vackert med helighet och politiskt korrekta änglar, men har de dessutom lite tydlighet och djävlar anamma blir det nog lite mer uträttat.

Min katt, den Makalöse Maurice ..

.

 .. som tillhör kattvänstern (KVPm) och är en sann mjauist – ni vet, av människan efter förmåga till Katten efter behov – har plötsligt fått för sig att Kd står för Kattdemokraterna.

Något som han anser bekräftas av detta meddelande ..

kd.nu/blimedlem

Så roligt och smart att det måste ha tänkts ut av en Katt .. spinner han stridslystet. En riktig Katt lägger aldrig ner vapnen, ser sig aldrig som besegrad och det är inte storleken som betyder något, utan hur fast du är i din övertygelse!

Och din övertygelse är? .. frågar jag.

Om JAG mår bra, så mår du bra! Visa klorna och gör någonting i stället för att sitta här och gnälla.

Jag ska tänka på det till i morgon .. svarar jag som faktiskt piggas upp av löftet om en rabattkod på politiskt medlemskap. 

Vad är det som hindrar mig från att vässa klorna tillräckligt mycket för att bli medlem i KD, nu när hälften av borgerlighet har blivit socialdemokrater?