I begynnelsen var det handlingskraftig – sosseledaren ämnade bilda en handlingskraftig
regering, hans förhandlingsvana skulle ge handlingskraftiga resultat och hans förmåga
att handskas med näringslivet skulle ge utdelning i en handlingskraftig
politik.
Allt handlade om den handlingskraft som
enbart kunde utgå från en Socialdemokratisk regering.
Sedan dök värdegrunden upp – alla med rätt värdegrund var goda människor, de
med fel värdegrund var onda människor, de beslut som regeringen fattade hade
sin grund i den rätta värdegrunden och de som ifrågasatte regeringens budskap
och omdöme saknade en värdegrund av värde.
Allt handlade om den värdegrund som endast
fanns hos en Socialdemokratisk regering.
När denna regering så småningom kom till
insikt om att det som inte kunde hända, när värdegrunden och handlingskraften
var den rätta, ändå hände – skaffade sig statsministern två nya ord att klamra
sig fast vid. Inte Okej och Oacceptabelt.
Det var rätt mycket som varken var okej
eller acceptabelt vid det laget, men eftersom mannen med handlingskraften och
den rätta värdegrunden ihärdigt upprepade att det inte var okej och att det faktiskt
var oacceptabelt, så blev det liksom lite okej och acceptabelt ändå. Åtminstone
inom partiet.
Nu i dagarna har Stefan Löfven utökat sitt
ordförråd med ytterligare två ord – anständigt
och oanständigt.
Enligt statsministern finns det sju
anständiga partier i Sverige – och ett oanständigt.
De anständiga partierna har bara anständiga
politiker och anständiga väljare, medan det oanständiga partiet består av oanständiga
politiker som lockat över en miljon oanständiga väljare från de anständiga partierna.
Det är ett rätt märkligt påstående som
inte direkt kommer att locka tillbaka dem som gått från anständighet till
oanständighet.
Eftersom det oanständiga partiets tillväxt
är helt beroende av att anständiga politiker och anständiga väljare lämnar sina
anständiga partier och går över till det oanständiga partiet, där de förvandlas
till oanständiga politiker och väljare, är det lite förbryllande att det
tydligen är ett ökande fenomen?
Jag vet inte riktigt hur vi ska handskas
med den här sortens fixering vid anständigheten?
Om de politiker och väljare som lämnar de
anständiga partierna till förmån för det oanständiga partiet bara blir fler och
fler, borde inte det innebära att det oanständiga partiet blir mer och mer
anständigt?
Eller var rymmarna redan oanständiga från
början? Om så är fallet så finns det tydligen en hög grad av oanständighet hos
landets två största partier som är de främsta leverantörer av nya medlemmar och
väljare till det oanständiga partiet.
Kanske har vi ÅTTA oanständiga partier i
stället för bara ett?
Men vad innebär det att vara oanständig?
Kan jag ens använda ordet för att beskriva ett, eller fler partier?
Ordet oanständig kan ersättas med: ekivok, snuskig, stötande, obsen, fräck, osedlig, anstötlig, svinaktig, skamlig,
slipprig, tvetydig, skabrös, vågad, liderlig, lättfärdig, frivol, okysk,
otillständig, otillbörlig, opassande.
Jag vet inte riktigt vilken tolkning
Stefan Löfven skulle göra om han fick välja?
Ordet anständig ska föra tankarna till:
passande,
lämplig, tillbörlig, skälig, rimlig, hederlig, just, schysst, korrekt,
respektabel, hyfsad, väluppfostrad, ordentlig, snygg, städad; sedesam, ärbar,
tuktig, kysk
Ord som, enligt sosseledaren, passar som
handsken på hans eget anständiga parti?
