Känslor.

 Jag är fullt kapabel att känna medlidande, empati, hjälplöshet, trygghet, upphetsning, förvirring, förakt, extas, skuld, misstänksamhet, skam, tillit, oro, ilska, hopplöshet, frustration, sorg, självbelåtenhet, hopp, glädje, ensamhet, kärlek, skam, lycka, rädsla, förvåning, chock och resten av det mänskliga känsloregistret.

Jag tror faktiskt att ALLA människor föds med den förmågan.

Därför är jag helt övertygad om att jag inte tillhör en exklusiv liten högsensibel skara som har till uppgift att förmedla känslor till de känslolösa massorna genom att marschera, demonstrera eller manifestera särskilt utvalda känslor medelst plakat eller slagord.

Med tiden kanske förmågan till vissa känslor försvinner av en eller annan anledning. Hopp, är något som är lätt att bli av med till exempel.

Själv har jag inte kvar förmågan till hat. Även när jag besöker de särskilda forum som är avsedda för ändamålet .. #svpol på Twitter eller kvällstidningarnas webbsidor, till exempel .. kan jag inte uppbåda något våldsammare än förakt. Det är jag tacksam för, eftersom hat är så destruktivt att det kväver alla möjligheter till samtal, förståelse, samarbete och problemlösning.

Den som ägnar sig åt hat ser för det mesta inte ens hatobjektet som en verklig människa. Vilket gör att den som hatar mest, förmodligen har förlorat sin förmåga att kunna identifiera sig med eller förstå andra människor ur ett annat känsloperspektiv än sitt eget.

När jag .. en gång vart fjärde år .. gör mitt val när det gäller vilka som ska styra landet, så är det alltså inte ett högsensibelt gäng som ska förmedla de känslor jag har som jag väljer. Mitt val, eller rättare sagt, de politiker som får min röst, ska förhoppningsvis kunna göra något åt det som väcker känslor av .. bland annat .. empati, hjälplöshet, hopplöshet, rädsla eller sorg.

Jag vill ha en regering som GÖR något. Har lösningar. Förslag till lösningar? Faktabaserade framtidsplaner? Jag vill ha en ledare som leder, pekar ut gemensamma mål och  .. med ett visst mått av ärlighet i alla fall .. redovisar vad jag kan förvänta mig av framtiden.

Jag traskar alltså inte iväg till vallokalen för att jag behöver någon som då och då kommer fram och talar om känslor. Speciellt inte de känslor som vederbörande själv känner för ögonblicket.

Jag kan känna och uttrycka mina känslor själv och behöver ingen som gör det åt mig.

I morgon kommer landets statsminister att göra ett av sina sällsynta framträdanden och hålla tal i Stockholm om flyktingkrisen och EU:s ansvar. Han kommer att tala om känslor. Om vikten av att alla hjälps åt och är solidariska. I allra värsta fall kommer han att tala om ett enskilt barn som förlorade sitt liv i föräldrarnas strävan efter en framtid som inte blev hans.

Detta enda barn har blivit en symbol för den flyktingkris som statsministern tänker tala om. Bilden av ett litet dött barn på en strand eller i famnen på en hjälparbetare, har delats över hela världen, gjorts verklig i en sandskulptur av enorm storlek, försetts med vingar, lagts i en övernaturligt stor ängels eller den Gode Samaritens famn, placerats i glaskista eller i en helt annan omgivning än den verkliga med hjälp av photoshop.

Det är omöjligt att beskriva alla olika sammanhang som goda, empatiska människor placerat den lille, döde pojken i. Det enda som återstår är att någon kreativ människa inser det kommersiella värdet och köper ensamrätten till nyckelringar eller smycken med barnets bild och texten "Remember".

De bilderna gör nästan mer ont att se än den första bilden, även om uppsåtet förmodligen är det motsatta.

Jag hoppas Stefan Löfven nöjer sig med att tala om ALLA barn som far illa eller mister livet när de följer sina föräldrar på flykten från hemlandet.

Två saker vet jag i alla fall säkert .. att han kommer att tala om hur viktigt det är att alla som kommer hit "kommer i jobb" och att han inte kommer att tala om hur vilka jobb alla ska "komma i".  

Johan Westerholm uttrycker det här mycket bättre än mig på Ledarsidorna i likhet med Fnordspotting på sin blogg och läs gärna Etno Press som jag tipsades om av "Lensof"

Efter chocken, empatin, medlidandet ..

.. och broderskärleken kommer anklagelserna, skuldbeläggandet och det politiska spelet.

Internet känns inte som en bra plats just nu.

Nu på förmiddagen har jag läst en del av kommentarsfälten under nyhetsartiklarna, bloggarna som länkar till dem och känslan det lämnar kvar är helt förlamande. Det känns meningslöst att ens reagera.

Samtidigt som det talas om demokrati, öppenhet, lika rätt och värde, rättvisa, solidaritet och alla andra vackra ord .. så finns det ett underliggande VI och DOM. Det är skillnad på människor .. VI som har rätt åsikter är de GODA .. de som ifrågasätter är ONDA och inte värda att lyssna på.

Kanske är det så?

DE finner en gemenskap i att hata det som de ser som avvikande och hotande .. och ger samtidigt OSS rätten att hata dem? Är det så?

Vi är alla norrmän .. är en mening som har upprepats både i media och bland människor som känner chock, empati och medkänsla. Det är en fasansfull händelse .. vi är enade i sorgen och lidandet. Vi vill så gärna ge uttryck för de känslor som nästan gör ont ..

Vi är alla norrmän, just nu. Men kan vi alla vara somalier i morgon?

Räcker vår empati, medmänsklighet och vårt medlidande så långt?

Omkring 3,7 miljoner människor i Somalia, en tredjedel av befolkningen, lever på svältgränsen. Ytterligare miljoner människor i Djibouti, Etiopien, Kenya och Uganda är drabbade av den värsta torkan i regionen på 60 år.

Över 1000 barn har hittills dött i mässlingen i Kongo-Kinshasa, som också drabbats av polio- och koleraepidemier.

På undanskymda platser i nyhetsrapporteringen kan vi se barn med tomma ögon, barn som lever som utmärglade skelett. Mödrar som förlorat allt hopp och inte har mer att ge än sin kroppsvärme i väntan på att barnet ska dö, män som gräver i den tomma marken som inte ger något mer än utrymme för dem som dör av svält.

Om vi läser de nyheter som döljs av de stora rubrikerna, så kan vi se människor som vandrar mil efter mil i hopp om att finna något som kan få dem att överleva. Människor som har förlorat precis allt!

Kan vi alla bli afrikaner? Känna solidaritet, gemenskap och kärlek så långt? Orkar vi räcka ut en hand och säga att vi är alla lika och vi har alla skyldighet att hjälpa varandra?

Eller fungerar det bara när vi kan identifiera oss, känna igen oss eller har en identifierbar fiende bland oss?

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, Expr., AB,