Storstadstrategi för "återställd" social oskuld?

Den kvinnliga oskulden är ett problem när den inte längre finns kvar .. särskilt när det gäller IS-krigarnas många kidnappade och våldtagna "fruar" som, enligt uppgift, används som handels/bytesobjekt efter en sk oskuldsoperation.

På samma sätt tänker Stockholms Stad återskapa den sociala oskulden hos IS-krigare som skurit halsen av ett antal meningsmotståndare, våldtagit ett antal kvinnor och minderåriga flickor och sett både sina vänner och fiender dö på fruktansvärda och plågsamma sätt. För IS-krigare som under lång tid brutit mot alla sociala regler och normer, tagit sig rätten att avgöra vilka som har rätt att leva eller vilka som förtjänar att dö .. oavsett om det handlar om nyfödda barn eller någon som bär fel kläder .. är inte samma människor när de återvänder som när de for.

Stockholms Stad har därför utformat ett strategi för återställandet av den oskuld som offrats på ett blodigt altare.

Det jag läser känns som ett skämt .. men svårare än så här är det tydligen inte, i de goda, enögda och navelskådande människornas verklighet?

Som av en händelse skriver Karl Ove Knausgård i dag om hur det är att leva i cyklopernas land och trots att jag befinner mig i  Kulturens utanförskap .. i en verklighet som inte kunde vara längre från den svenska debattens mest kända cykloper .. så känner jag så väl igen det han skriver. Hatet, enögdheten, tystnaden, ängsligheten och likriktningen.

Jag har dessutom .. i all min obetydlighet .. tagit mig friheten att följa Ebba Witt-Brattströms korståg mot Kulturmannen. Eftersom jag är en enkel människa som varken Kulturmannen eller Kulturkvinnan är särskilt intresserad av, eller vänder sig till, så kan jag kanske få bli lite road av tajmingen av detta korståg som verkar ha startat i samband med Ebba Witt-Brattströms bittra skilsmässa från Horace Engdahl.

Den feministiska Kulturkvinnan verkar befinna sig i samma situation som en fullständigt vanlig, obildad kvinna .. efter allt jag gjort för dig så sitter jag här med ingenting, medan du roffat åt dig allt. Pension, karriär och vänner!! Du är Kulturmannen och "för att bli en Riktig Kulturman måste du konsekvent negligera, nonchalera och ignorera allt vad intellektuella feminister skriver, forskar, tänker – där kan ju finnas kritik av din självgoda sort. Tala bara om dig själv, din ungdom, barndom, utvecklingsgång, dinamanliga vänner, ditt verk och så vidare. Referera uteslutande till manliga föregångare, manliga teoretiker och filosofer som skriver på främmande språk".

Och så möts Feminismen, Politiken och Kulturen i total enighet om att världen skulle bli en bättre plats utan den vite, medelålders mannen som är roten till allt ont.

Så trist, förenklat och förutsägbart.

Traskar jag sedan vidare i rapporterna från en högre, bättre och mer kulturell verklighet så möts jag av SR:s nya förhållningssätt till det gamla förlegade begreppet yttrandefrihet, vilket numera innebär att ett antal cykloper hyllar andra cykloper som till exempel framför texter om att "knulla Björn Söders mamma" .. vilket anses vara relevant för SR:s målgrupp? Samma målgrupp som erbjuds debatter i SVT där samma debattörer från samma politiska uppfattning får ta heder och ära av någon lite mer okänd förmåga.

Målgruppen .. det är alltså alla som ska betala och bära upp Kulturen, Media och Politiken så att dess utövare ska kunna få sin försörjning och exponering. En målgrupp som öppet föraktas om de inte böjer nacken och dyrkar fötterna som trampar på dem.

Jag beundrar Karl Ove Knausgårds mod .. han kan inte vara omedveten om att han kommer att bli avrättad, hånad och hatad av landets alla cykloper.

Den medelålders, vite mannen Jonas Gardell har redan kontrat med att Knausgård uppenbarligen inte .. [kommer] .. från Cyklopernas utan från Snorklarnas land. De evigt halvslaka snorklarnas självupptagna ständigt snorkelmätande land. Det är helt enkelt ofantligt synd om Knausgård.

Där fick han!! Och alla vi andra som är verkliga människor och lever verkliga liv.

Sverige känns som ett sjukt land. Eller så är det jag som blivit en sjuk icke-människa?

Men ska vi under de kommande tre åren även fortsättningsvis få skörda frukterna från cyklopernas kulturodlingar, så är jag rädd för att alldeles för många .. inklusive jag själv .. kommer att tvingas att rösta mot vår övertygelse, på det enda parti som uppenbarligen skrämmer  dessa enögda, navelskådande monster.

SvD, SvD, DN, DN, Gudmundson, Erik Helmerson, Motpol, Fnordspotting,

Jag läser ...

.. Karl Ove Knausgårds romansvit "Min kamp", trots att jag redan på förhand bestämt mig för att jag inte orkade med fler skildringar av någon annans barndom, uppväxt och fullständigt vanliga liv upphöjt till något inbillat ovanligt.

Och efter att ha läst några sidor var jag tvungen att lägga ifrån mig boken och fråga mig själv .. VILL jag verkligen läsa det här? I SEX böcker!!!

Det kändes tungt och jag var helt inställd på att ge upp efter en överdos av bekräftelsesökande/självförhärligande i stil med Alex Schulmans böcker och kåserier .. men i stället så visar det sig vara en slags revisionsberättelse där författaren gör en djupinventering av sitt liv .. redovisar för projekt, vinster och förluster och vad som finns kvar på lagret, så att säga.

Han gör det dessutom på ett sätt som jag upplever som ärligt och uppriktigt och som också gör att jag känner mig både deltagande och närvarande.

Jag känner igen mig i mycket av det jag läser och jag tänker att det här är nog det som Alex Schulman egentligen vill skriva, men inte förmår, eftersom han saknar förmåga att synliggöra någon annan än sig själv.

Det problemet har inte Karl Ove Knausgård, alla personer blir egna individer, människor av kött och blod med egna fängslande personligheter. Det finns inga offer och därför inga förövare .. mer än vad vi alla känner stundtals i våra helt vanliga liv när kraven känns orättvist fördelade. Något som jag upplever som en njutning, efter att ha läst för många egotrippade livsskildringar där huvudpersonen är huvudrollsinnehavaren och samtliga inblandade reduceras till statister, eller där författaren skildrar en dyrkad/hatad närstående helt utifrån sitt eget perspektiv, så att människan det handlar om förvandlas till en endimensionell fantasibild.

På något sätt lär jag känna Karl Ove Knausgårds pappa, bror, partners, vänner och barn lika väl som honom själv och det i sin tur gör att jag tycker mig lära känna Karl Ove Knausgård på ett helt annat sätt .. om nu någon förstår vad jag menar?

För det är nätt och jämt att jag gör det själv? Men när han skildrar hur han och hans bror börjar tvivla på om den pappa som de förbereder begravningen för, verkligen är död .. så är det inte bara de som blir tveksamma och får högre puls.

Varje människa har en alldeles unik berättelse att berätta .. men inte alla har förmåga att göra det .. och jag tycker så mycket om hur Karl Ove Knausgård berättar sin att jag redan har kastat mig över del 2.

Jag kommer helt klart att läsa hela romansviten och lägga citat efter citat till min samling. En del kommer jag förmodligen också att stjäla och använda i dagligt tal .. som till exempel det han skriver angående våra kvällstidningar .. "Att bläddra i dem var som att hälla ut en soppåse över huvudet. Jag gjorde det någon gång då och då, när det kändes som om lite sopor där uppe varken gjorde från eller till."

Eller apropå den egna självbilden .. "Man skulle kunna säga mycket om självbilden, men det var i varje fall inte i förnuftets svala salonger som den hade skapats."

Jag tror till och med att de här tillhör de få böcker som tål att läsas om utan att det påverkar läsvärdet.

AdLibris, AdLibris, Bokus, Bokus