Min egen invandrare ..

.. kommer från Irland, har stundtals gröna fötter och är väldigt mörkrädd.

Jag vet inte riktigt hur djurlivet ser ut på Irland men om jag får tro min egen irländska så finns där inga vildsvin, rådjur, hjortar eller ekorrar .. i alla fall inga livsfarliga som sitter i träd!!

Katter finns, men de hon är van vid är .. enligt henne .. fullständigt LIVSFARLIGA och jättestora och måste bevakas varje ögonblick om man vill klara sig med livet i behåll.

När mörkret faller prasslar det i varje buske, det finns okända ljud och lukter och varje steg måste tas med största försiktighet .. man vet aldrig vilka faror som lurar! På höga, försiktiga ben och med spetsade öron smyyyger vi uppmärksamt vägen fram i mörkret .. medan vår andra hund förvånat följer spektaklet.

Vår irländska har obehagliga minnen i bagaget .. såna som vi inte riktigt förstår men som vi försöker anpassa oss till och befria henne ifrån. Till exempel så begriper vi inte riktigt varför vi måste lägga oss i diket när det kommer en bil BAKIFRÅN men inte när vi möter samma bil??

Vi kan se i hennes ögon att hon inte är riktigt säker på att hon ska få stanna, inte heller är hon säker på vad som ska hända vid plötsliga rörelser eller höjda röster. Livet har bjudit på så många obehagliga överraskningar och avsked att hon inte har den djupa tillit som de hundar vi tidigare haft har tagit för given. Hon är så tacksam för det hon får .. men förväntar sig inget.

Sakta, sakta lär vi känna varandra, lär oss leva tillsammans och förstå varandras signaler. Hon anstränger sig .. åh så hon anstränger sig .. men ibland slår den överlevnadsinstikt hon förlitat sig till så länge till och kontakten mellan oss bryts och allmän oreda uppstår. Men vem har inte kommunikationsproblem ibland .. huvudsaken är väl att vi vill och hjälps åt att lösa problemen.

Äntligen har hon också förstått att en färd med bilen inte bara betyder att hon ska åka BORT .. utan att hon också får åka HEM. Det som först var förenat med rädsla är nu en kul grej som vi gör TILLSAMMANS.

Just nu ser hon så rolig ut .. pälsen börjar växa ut igen och där det så småningom ska bli en vacker kjol .. finns det just nu något som mer påminner om ett par gammaldags mustascher, halsen är fortfarande oproportionerligt smal men har spretande nya strån och de gröna fötterna beror på att hon tvingar mig att galoppera över den nyklippta gräsmattan varje kväll.

Jag vet inte om det är en speciell irländsk tradition .. men att bli jagad i cirklar, runt träd och buskar är det roligaste hon vet och jag är fullständigt slut och svettig varje kväll när det är dags att gå och lägga sig.

Jag älskar den här lilla hunden. Jag är omåttligt stolt över de framsteg hon gör, det förtroende hon visar mig och den tillit jag får när hon vänder sig till mig i stället för att ta betäckning eller jaga iväg på egen tass.

Sverige är ett bra land för hundar som farit illa och fått klara sig själva under ofattbart svåra förhållanden. De kommer inte bara från Irland, utan också från Rumänien, Spanien och Grekland där exilsvenskar uppmärksammat problemet och gör sitt bästa för att hjälpa till.

De är VÄLKOMNA .. med alla sina fel och brister och jag har inte mött någon som inte behandlat vår Milly med annat än vänlighet, förståelse och varmt hjärta.

Visst är det konstigt att det då är så många som har en helt annan attityd när det gäller människor som livet farit fram ovarsamt med?

Människor som kommer med vaksamhet och osäkerhet i sina ögon och med ofattbart svåra upplevelser i bagaget. Varför är det så svårt att visa förståelse för att det kan ta tid att anpassa sig till allt det nya och att det kan ta tid att bygga upp tillit, vänskap och trygghet?

Att få stanna och få leva sitt liv i trygghet .. det är allt vår lilla irländska begär.
Ingenting annat.