Pappa, mamma, staten och .. barnet??

Jag dröjde länge med att binda mig och när det slutligen hände var det mer av en slump .. Maken stannade över natten och så blev det liksom aldrig av att han gick hem??

Redan från det jag var liten bestämde jag mig .. jag skulle ALDRIG bli som mamma, ALDRIG underordna mig någon annan och ALLTID bestämma över mig själv. I alla lägen .. ALLTID!!

Så när Maken började mumla om att "alla andra kvinnor gör ..", då gick jag fullständigt i baklås. Alla andra, kanske .. men INTE JAG!!!

När han kom hem och sa .. "det ser för j**ligt ut här hemma" .. då lade jag ner ALLT hushållsarbete bara för att påvisa att det minsann inte var MITT ansvar.

Och så fick vi barn!!

Jag hade ingen aning om vad det skulle innebära. Fram till den dagen antog jag att föräldraskapet var ungefär som att ha hund. Fostran, inlärning och en fast hand .. punkt och slut .. och oräkneliga var de gånger jag kritiserade vänner som inte hade pli på sina ungar.

Hur svårt kunde det vara egentligen???

Men när vi blev föräldrar var det inte längre fråga om JAG!! Det var ett ansvar och en känsla som uppfyllde både kropp och själ .. och ingenting blev som jag trodde.

Det var hennes behov som kom först, långt före våra egna .. allt som hände kretsade runt hennes liv, hennes framtid och att ge henne all den kärlek som formligen bara bubblade över. Hon var det största som hänt och vår viktigaste uppgift i livet var att visa oss mogna uppgiften som föräldrar.

Och i ärlighetens namn måste jag också erkänna att det medföljde ett flöde av andra .. precis lika oväntade känslostormar. Aldrig hade jag trott att jag skulle känna mig så låst, kunna bli så arg och provocerad av någon som var så liten och vi har fortfarande ett eldfängt, roligt, tjafsigt och fysiskt förhållande .. Dottern och jag!

Men, trots att det var jag som var hemma hela föräldraledigheten .. så var det viktigt för mig att försöka förmedla en stark kvinnobild till henne och eftersom jag arbetade heltid innan, så lade jag upp mina föräldradagar på samma sätt .. dagen slutade samtidigt som Makens och så delade vi på hemuppgifterna och föräldraansvaret. Söndagar och lördagar var vi båda lediga och fick alltså dela på ansvaret bäst det gick.

Och hade det funnits vårdbidrag så hade jag plockat ut det också.

Att jag lyckades .. kanske lite för bra? .. insåg jag när Dottern var 5 år och bekymrat kom till mig och sa ..

Mamma? ... Du och jag är tjejer??

Jajamensan .. det är fina grejor, eller hur?

Men pappa??? ... HAN är kille ... stackarn!!!

Och hon såg så ledsen ut att jag insåg att jag som vanligt satsat lite FÖR hårt och brunnit lite FÖR starkt i min jämlikhetsiver.

Vår Dotter behövde sin pappa precis lika mycket som hon behövde mig .. och hon fick det också. Det var något som vi insåg och ville själva .. och jag vill inte dumförklara alla andra föräldrar genom att påstå att inte de tänker som vi gjorde.

Så därför har jag lite svårt med debatten om statligt styrd föräldraledighet och Lars Ohlys enögda framträdande i partiledarutfrågningen. En familj som består av mamma, pappa, staten och barn???

För i min värld är det BARNET som går först!!

Det är BARNETS behov som ska överordnas föräldrarnas ... och statens!!!

Vi måste få välja själva utifrån vad som är bäst för barnet och kan vi inte förmedla ett godtagbart jämlikhetstänk och beteende inom familjen .. så lär vi inte kunna göra det även om staten försöker styra upp det hela.

Det handlar ju inte om en EVIGHET .. bara om det första, allra viktigaste dryga året i en ny människas liv.


(.. och jag VET allt det där om lönebilder, pension och arbetsmarknaden. Men, handen på hjärtat .. går inte det att lösa på något ANNAT sätt .. utan att göra barnen ansvariga för våra jämlikhetsmisstag??)


Uppdatering 11:33 .. Läs Apelsinelds inlägg som jag hittade inne hos Trollan. Hon säger det mycket bättre än jag!!