Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

tisdag 7 juni 2011

Det ena ger det andra ..

Jag skriver ett inlägg om min feministiska Rutiga Katt och får en kommentar från Kusinen från landet som undra varför jag kallar henne för rutig katt? Då måste jag ju för skams skull skriva ett inlägg och förklara det, med påföljd att Granntanten berättar om sin klättrande sköldpadda som är lika normal som en rutig katt och Libra som berättar om sin katt Yama som jagar skräp.

Och då känner jag mig nästan tvingad att skriva om Min Store Jägare .. Siamesen!

Siamesen var en innekatt. Ett tag försökte vi låta honom få vandra fritt utomhus, men hans förmåga att hamna i olösliga situationer fick oss att ge upp. Flera gånger om dagen hördes hans vrålande, desperata rop på hjälp, vilket resulterade i att vi fick släppa allt vi hade för händer och rycka till undsättning.

Vi klättrade, krälade och klämde in oss på de mest obeskrivliga ställen för att hala fram olyckan som skräckslaget satt och darrade efter att ha retat gallfeber på skator, kråkor eller andra katter.

Han jagade alltså ingenting i hela sitt liv. Men långt inne i sin Siames-själ VISSTE han att det var jakt han var skapad för. Därför jagade han de byten som fanns och som inte kunde försvara sig.

Han jagade våra kläder!

Det fanns ingen nöjdare katt än vår Siames när han lyckats nedlägga en nyinköpt tröja, knölat ner den i matskålen eller vattenskålen för att få den lite smakligare inför det intensiva tuggande han sedan ägnade sig åt.

Den behandlingen förhöjde inte plaggens utseende.

Åtskilliga var de klädesplagg som .. knappt använda .. fick hamna direkt i soppåsen. Ännu fler var de lögner som jag uttalade för att skydda honom från familjens vrede.

"Dina strumpor?? Jag har ingen ANING om vart du har gjort av dem!!"
Jag tror att jag var den enda av oss som tyckte att han var oändligt rörande när han stolt kom rusande med ett nyfångat mjukisdjur i munnen. Tack vare honom har jag också blivit något av en specialist på att sy fast eller ihop saker med små, små, nästan osynliga stygn.

Men när jag satt med en god bok och såg något stort och svart åla sig förbi dörröppningen, då var det inte riktigt lika gulligt längre. Det som slingrade runt hörnet från hallen till nästa rum var en ärm av min finaste ylletröja!! Alldeles ny .. och dyr!!

Siamesen hade lyckats öppna skjutdörrarna till min garderob och haft en orgie .. eller storviltjakt, kalla det vad ni vill.

Just den här ylletröjan klarade sig från hål, blev bara lite hårig och tilltufsad men annars så vande vi oss vid att ha små hål här och där på de flesta av våra plagg. Värre var det med älsklingskläder som gick ett tragiskt öde till mötes hoptuggade till en geggig oidentifierbar massa.

Nu behöver jag inte längre tejpa ihop min garderob, det finns ingen anledning att gömma kläder på oåtkomliga ställen och jag måste erkänna att det känns tomt och sorgligt.

De spännande, flyttbara, smygande kläderna är numera vanliga kläder som inte tar sig längre än till tvättmaskinen och tillbaka och jag hade kunnat gett vad som helst för att få se dem slingra omkring i huset efter en stolt och överlägsen Storviltjägare.

Tänk att man kan sakna söndertuggade kläder??

4 kommentarer:

  1. Jag förstår dig precis.
    Själv saknar jag att torka upp kissfläckar i matrummet och plocka bajs från verandegolvet.
    Ulf-Artur Ärtan Lambert mår bra hos sina fårskallar men jag saknar krabaten.

    SvaraRadera
  2. Kusinen från landet7/6/11 17:51

    Jahaja! Jag minns att en kusin hade en väldigt rar och trevlig hund, som dock vid ett familjebesök hos nämnda kusins familj, under nattens mörka timmar tuggade i sig min mammas underbyxor! Det blev litet hallybaloo på morgonkvisten, vill jag minnas!:-) Så kusiner kan alltså ha klädtuggande djur av olika art. :-)

    SvaraRadera
  3. Jag förstår att du saknar den store klädjägaren. Skulle också hellre offra innehållet i min garderob än bli av med en enda av medlemmarna i min kattmaffia. =)

    SvaraRadera
  4. Mannen i mitt liv kom hem med en fantastisk present efter 30 år i statens tjänst. Det var en fantastisk pläd 2.20 x 2.20 meter, som var handvävd i Scotland i finaste shetlandsull. Den var i naturvitt och otroligt vacker. Jag lade den i soffan ihopviken och där fick den ligga över natten. Surögda Ester älskar att ligga under filtar av olika slag så även denna. Morgonen därpå upptäckte jag att hon istället för att krypa under den hade ätit sig igenom för att komma under. Åtta ganska runda hål blev det för att komma hela vägen genom vikningarna och till soffan.
    Husse och katt hade ett något svalt förhållande till varandra ett tag och maken trodde definitivt inte att malen var ovanligt stor och hungrig i vårt vardagsrum. Hon är förlåten sedan länge vår Ester trots ett förflutet som yllestrumpsförstörare av stora mått. Vår pläd är konststoppad med garn i olika färger och ser lite - annorlunda ut. Men vem vill ha standardutförande??

    SvaraRadera