Min pappa var omåttligt intresserad av bilar, ett intresse som han till viss del förde över till mig, men han var ingen teknisk man. Hans insatser begränsade sig till att tanka och tvätta bilen samt lämna in den för reparation .. om ekonomin tillät.
De första bilarna i mitt medvetande var sådana som ekonomin inte tillät alls, till min mammas stora förtvivlan. Jag minns när han glädjestrålande kom hem och drog fram hela familjen till fönstret för att vi skulle få se och njuta av underverket som stod utanför, parkerad i snön.
Ett FYND!! Jättebilligt .. och tänk bara på alla utflykter som vi skulle göra den kommande sommaren.
På morgonen dagen efter visade det sig att kylaren var sprucken och kylarvattnet runnit ut så att bilen inte gick att flytta. En god vän tillkallades för att bogsera tillbaka underverket till ursprungsplatsen, men när repet väl satt på plats så lossnade kofångaren och föll till marken.
Den slängdes in i baksätet och vad jag minns fick den sällskap av diverse andra delar innan bilen så småningom återlämnades under stor kalabalik och åtminstone större delen av köpeskillingen återlämnats. Bortsett från den del som handlade om åverkan på bilen!!
Mamma var inte glad och det var inte konstigt. Pengarna var hennes, en gåva från hennes familj .. något som vi upprepade gånger fick höra berättas vid varje bilbyte.
Och så höll det på. Pappa längtade, sökte och fann de mest fantastiska erbjudanden och oemotståndliga fynd .. som så småningom måste bytas mot något som var ännu mer fantastiskt och oemotståndligt. Alltid med samma stora positiva glädje och med samma fantastiska framtidsplaner och bilsemestrar, utflykter och upptäcksfärder .. vi barn lyssnade andlöst och längtande!!
Och ibland fungerade de länge, ibland inte alls.
Varje resa med en ny bil var ett äventyr för oss barn som aldrig visste i vilken stad eller på vilken plats vi skulle få tillbringa en längre tid i väntan på annan transport hem.
På den tiden fanns det ingen bilbesiktning, men gott om bilhandlare med kontoret på fickan och sortimentet på en undangömd parkering. När pappa var på gott humör och hade lite självinsikt brukade han kalla dem för Bussige Berra på Hörnet.
När han umgicks och förhandlade med alla dessa olika Berra så var det Busige Berra som gödde hans ego, som han var du och bror med och till och med kände ett slags kompisskap med. "DEN killen vet vad han gör" .. brukade han säga, "han är något så ovanligt som en hederlig bilhandlare".
När affären väl var i hamn brukade Busige Berra raskt förvandlas till Busen Berra som dolt alla de fel som bilen .. bara körd av en änka efter en präst i Norrland, som NY och extremt välskött .. ändå visade sig ha?
Han lärde sig aldrig. Fast förmodligen hade han lika stor glädje av själva ackorderandet med bilhandlarna som av själva bilen?? Vi andra i familjen ifrågasatte det aldrig .. det var ju pappa och bilar var ju något som bara HAN förstod sig på!
Mamma förstod bara på allt det där andra som vi aldrig fick råd med och sydde de examenskläder som jag så brinnande gärna hade velat haft KÖPTA som alla de andra. Trots hennes protester inför varje bilköp, såg jag ändå aldrig sambandet. Det var ju klart att vi skulle ha BIL!!
Trots att jag blev åksjuk så fort jag klev in i den.
Men varför minns jag det här så tydligt just nu .. Busige Berra och alla de andra??
Möjligen kan det ha ett visst samband med att jag sett Håkan Juholt intervjuas i Korseld??
SvD, AB
Essä. Nytt nummer på temat Öst och väst
3 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar