Jag har alltid tyckt det har varit roligt med bilar. Allra roligast har det varit med bilar som sett roliga eller unika ut eller som jag har kunnat få att se roliga eller unika ut.
Som tur är fick jag möjligheten att uppleva den tid då det fanns en begagnad bilhandlare i så gott som alla små garage i varje stad.
Alla drevs av män. Otroligt sympatiska män, attraktiva män eller män som framstod som ett under av kunnande och tillförlitlighet. Män som dessutom fick dig själv att känna dig så sympatisk, attraktiv, kunnig och tillförlitlig att de bara därför var villiga att ge dig ett lönande specialpris på en redan billig och rejält begagnad trotjänare (en ägare, oftast kyrkoherde/präst eller äldre kvinna som kört till och från syföreningen).
Ibland misstänker jag att det är forna tiders begagnade bilhandlare som format socialdemokraters nutida väljare? För vad är annars förklaringen till att så många villigt låter sig luras av ett sympatiskt utseende, vackra ord och uppenbart falska löften igen och igen och igen?
Framför allt kvinnor?
Och eftersom jag är kvinna själv måste jag erkänna att jag gjort en eller annan dålig bilaffär genom åren.
Den sämsta var väl den Renault Floride Cabrolet som jag längtade så hett efter att Maken till slut gav upp och lät mig köpa den en sen höstdag när det för länge sedan var försent att cabba ner. Men den förtroendeingivande och genomsympatiske försäljaren gav mig ett bra pris på den nybesiktigade drömbilen. Bara för mig, eftersom jag sååå gärna ville ha den och dessutom var så trevlig!
Så fort vi parkerat framför ytterdörren lyfte vi av plåtcabben och jag satte mig bakom ratten för att ta en provtur med Maken.
Men ..? Dörrarna gick inte att stänga?
Det visade sig att plåtcabben och dörrarna var det enda som höll ihop hela bilen. När de var borta/öppnade vek den sig som ett korthus?
I och för sig fick vi tillbaka pengarna efter att ha hotat med att anmäla besiktningsmannen för tagandet av mutor, trots att bilhandlare inte hade en aning om hur detta kunde ha hänt. Någon Annan var ansvarig och han skulle ta tag i det. Vända på alla stenar, förmodligen.
Ett annat fynd var en Buick GS som saknade nyckel eftersom den tidigare ägaren haft av den och tappat bort extranyckeln, men det skulle bilhandlaren fixa senare så det var bara att starta med en skruvmejsel så skulle det ordna sig.
Hur naiv får man vara? När vi senare kollade med bilregistret fann vi att den var anmäld stulen och resan tillbaka till Södertälje var något av det mest nervösa jag gjort. Vi fick en bytesbil som inte var så värst rolig men i alla fall helt laglig.
Men den begagnade bilhandlaren var trevlig, hjälpsam och hade ingen aaaning om vad som hade gått fel. Någon Annan var ansvarig och han skulle ta tag i det. Vända på alla stenar, förmodligen.
Ytterligare ett misslyckande var en Vauxhall som var så fantastiskt fin att vi åkte hem till mina föräldrar för att visa upp vårt fynd. För er som känner till Södertälje och Fornhöjden så vet ni att det är en extremt brant backe ner till vägen som leder mot Centrum och att det dessutom är ett trafikljus längst ner.
Det var i början av den backen som jag upptäckte att bromsarna inte fungerade. Bromsoljan hade vi tydligen lämnat efter oss på parkeringen och färden ner mot grönt ljus var gastkramande. Skulle vi hinna eller inte??
Vi hann, och lyckades också, väldigt sakta, ta oss hela vägen tillbaka till bilfirman där ägaren inte hade en aning om hur det hade kunnat bli så konstigt. Någon Annan var ansvarig och han skulle ta tag i det. Vända på alla stenar, förmodligen.
Det säger en hel del om denne begagnade bilhandlares charm att vi köpte en annan bil och senare dessutom ytterligare en från samma ställe.
Men jag lärde mig något. Nu för tiden tror jag inte på vad som helst och jag känner igen en begagnad bilhandlare när jag möter en – oavsett om det är en försäljare, hantverkare, företagare eller politiker.
För när det skylls på ”Någon Annan” och lovas att ”ta tag i saker” genom att lova att ”vända på alla stenar”, då förstår jag att jag kommer att bli lurad och väljer något bättre.
