Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

lördag 10 mars 2012

En skilsmässa ..


..  är ofta en deprimerande händelse, inte bara för de berörda, utan också för alla som finns i den närmaste kretsen.

Jag har inte själv upplevt det.

Fram till mitten av tjugoårsåldern var jag fast besluten att slippa fasta förbindelser och när jag ombads ragga upp Maken för vidarebefordran till en vän .. så var väl jag den som blev mest förvånad över att det blev som det blev?

Det liksom bara blev ett låååångt förhållande och jag kan fortfarande känna mig lite överraskad?

Men när jag ser hur människor i min närhet skiljs åt efter 10-15-20 år, så funderar jag mycket över vad de gör av alla minnen? Det blir ju en hel del genom åren. Sådana som triggas genom samtal eller händelser och där man fyller i vad den andra har glömt och som bara är roliga i det sammanhanget. Inte alls kul att berätta om som enda deltagare i en parupplevelse.

Alla minnen av alla upplevelser med barnen, vanor och accepterade ovanor,  interna skämt och tokerier, mer eller mindre lyckade aktiviteter och investeringar .. alla "kommer du ihåg?" Vad var det nu h*n hette?? .. var gör man av dem efter en skilsmässa?

Blir det stora vita, raderade eller utrivna sidor i en livsberättelse?

Skilsmässor är också svåra när du tycker om båda parter i en infekterad separation. Det är nästan omänskligt att tvingas välja sida, när det inte längre är "tillåtet" att umgås med eller tycka om mer än en av parterna.

Deras konflikter och problem är ju inte mina och jag ska inte behöva bära dem åt dem heller .. eller behöva förkasta någon jag tycker om till förmån för någon annan.

Värst är det när barnen används som vapen. När en förälder sviker och börjar om med en ny familj och endast plikttroget och motvilligt fullföljer sitt tidigare föräldraskap .. eller när en förälder oavbrutet förstör möjligheten till en fungerande relation mellan den andre och barnen av rent hämndbegär eller egoistiskt självbekräftelsebehov.

Ibland finns det föräldrar som ersatt tidigare frånvarande föräldrar. En mamma eller pappa som kanske är den enda barnet känt till under uppväxten. I en sådan skilsmässa är barnet totalrökt tillsammans med "plastföräldern" och dennes familj .. en hämndlysten biologisk förälder kan totalt isolera sina barn från en 10-15-årig trygghet och kärlek utan att någon har rätt att ha en åsikt.

Barnen förlorar den enda  pappa- eller mamma de känt förtroende och närhet till, den vuxne förlorar barn som h*n upplevt som sina egna ... och en biologisk förälder får sin hämnd, markerar sin rätt och sin makt på de andras bekostnad?

Men de finns de som kan se sin egen del i att en relation slutar att fungera. Det finns föräldrar som sätter barnens behov i första rummet, kan tala med varandra och dela på ansvaret för misslyckandet och inte gör skilsmässan till ett ställningskrig som handlar om att fördela skuld. Det finns de som till och med kan umgås i samma rum med samma människor även efter det att skilsmässan är ett faktum.

Tack och lov.

En skilsmässa är ett privat misslyckande, antar jag? För det är väl ingen som gifter sig eller bildar familj med tanken på att skiljas efter X år för att testa något annat? Eller ...??

Men eftersom det är privat och hudlöst så är det lite svårt att förstå andras längtan efter att delta i sönderslitandet. Varifrån kommer lusten att ta ställning, spekulera, lägga bränsle på elden eller delta i ställningskriget?

Vad är det för behov som tillgodoses när någon på fullt allvar kastar sig över ett helt främmande pars skilsmässa och önskar dem allt ont?

Det är inte möjligt att vara lycklig jämt.

Det är inte ens möjligt att oavbrutet älska samma människa lika mycket och lika hett hela tiden och det är fullständigt tillåtet att vara missbelåten med och tycka tillfälligt väldigt illa om sin partner  .. då och då.

Kärlek kan ta slut, man kan utvecklas åt olika håll och bli som främlingar inför varandra .. men oavsett vad som händer är det bara de närmast berörda som kan avgöra hur det ska hanteras.

Men om man nu känner sig tvingad att delta, kommentera eller lämna ett bidrag i någon annans konflikt, svårigheter och krisande borde det väl vara något läkande, positivt eller hoppingivande? Något med värme och medkänsla, i stället för en fet smäll till någon som man inte ens vet om h*n förtjänar den eller inte?

AB .. med kommentarer!

4 kommentarer:

  1. Jag förstår inte vad det hemska skulle vara i att upplösa ett äktenskap. Jag förstår att ens världsbild kan rasa om ens föräldrar skiljs, men jag förstår inte det hemska för de vuxna.

    Om kärleken tar slut och man inte klarar att ersätta kärleken med vänskap och samarbete, finns det goda skäl att skiljas. Jag talar i egen sak, jag håller på att separera. Det var på mitt initiativ och det har tagit ett år av gräl och diskussioner för mig att berätta att vi kan göra mer för varandra som skilda. Nu har vi faktiskt ett gemensamt projekt igen.

    Att skiljas är så klart inte enkelt om man har barn och hus ihop, men att stanna i äktenskapet bara för det, är som att stanna få ett hemskt arbete bara för lönen.

    Att barnen blir oroliga har jag så klart märkt, men de har även börjat utforska fördelarna, eftersom de redan vet att det som är OK för pappa är förbjudet för mamma och tvärtom. En annan fördel är att ens föräldrar bara kommer bråka om sånt som betyder något, meningslösa gräl om hushållsarbete kommer de inte att uppleva.

    En tredje fördel är att de blir föremål för två uppsättningar av värderingar. Jag tycker till exempel att det är viktigt att komma i tid, det är något jag är tydlig med, men eftersom deras mamma inte tycker det är viktigt, och inte skäms för att komma sent, och vi måste kompromissa i äktenskapet ser kanske inte barnen det värdet. Deras mamma tycker det är viktigt att veta vad maten innehåller och var den kommer ifrån, vilket inte jag tycker är viktigt. Hennes värdering om ekologisk, biodynamisk, rättvisemärkt, närodlad, sockerfri, näringsriktig mat, förmörkas av att jag köper billiga storpack på Willys. Separerade kan vi föra fram budskapet bättre.

    SvaraRadera
  2. Varje separation är unik. Vi vet inte tex i fallet Reinfeldt bakgrunden. Om ngn väljer att lämna ngn för ngn annan, så kan det bli ett förödande slag. Om både är överens om separation är det en helt annan sak. Men det finns i vilket fall ett stråk av vemod hos alla.
    Om det vore så enkelt att kärleken hos bägge parter tar slut samtididgt så är allting så lätt. Men det kan lika gärna hända det motsatta med konsekvenser som är livsomdanande i negativ bemärkelse.

    SvaraRadera
  3. Trash ..Jag kan naturligtvis inte uttala mig varken för eller mot skilsmässor eftersom jag inte kan bidra med någon egen erfarenhet.

    Och som Anonym 15:31 säger .. varje separation är unik, vi vet sällan hela bakgrunden och vi bör nog inte ta ställning eller delta i konflikten/besluten heller.

    Men vi förändras och utvecklas genom livet och att leva med någon som du inte längre känner samhörighet med känns ju inte som ett bra alternativ.

    Men det som berör mig som utomstående är när det går ut över barnen så att de berövas eller får begränsat umgänge med människor de behöver och älskar.

    När en förälder hävdar sin absoluta rätt att veta vad som är bäst för barnen, oavsett vilka önskemål de själva ger uttryck för eller när någon part kräver att jag som vän måste ta ställning och välja bort den andra parten, som också är min vän .. då blir den en form av utvidgad skilsmässa som ställer till problem utanför den privata sfären.

    Man äger inte människor, varken barn eller vuxna och ingen borde agera som om det var möjligt heller.

    Men visst har väl vi också lekt med tanken ibland .. alla relationer har sina ups and downs. Lyckligtvis har det aldrig hänt oss samtidig, vilket är tur eftersom vi har en rolig minnesbank tillsammans och även ganska dåligt minne båda två. En separation som inte var vänskaplig skulle utplåna den helt!

    Det skulle vara en enorm förlust! ;-)

    SvaraRadera
  4. thanks for sharing..

    SvaraRadera