Extremtystnad för att tysta extrempartiernas extremt missnöjda extremväljare?

Valrörelsen 2010 .. när Mona Sahlin skulle bli Sveriges första kvinnliga statsminister .. blev i stället den valrörelse som hjälpte Sverigedemokraterna in i riksdagen.

Trots alla varningar, all svartmålning, alla rubriker om järnrör, nazistanklagelser och enskilda personers liv och leverne, trots alla demonstrationer mot och störande av offentliga framträdanden, trots allt hyllat responsvåld från rörelser som AFA och RF, trots alla som Researchgruppen hjälpte till att hänga ut på löpsedlarna och trots alla rasist-, fascist- och nazistanklagelser som riktades mot dem som ställde obekväma frågor .. så fick SD sin inträdesbiljett. Eller kanske tack vare?

De som önskade sig ett regeringsbyte slöt sig samman i något som mest liknade en självförhärligande sektliknande gemenskap, med målet att återerövra den makt som borgerligheten .. den fruktansvärda Högern .. så orättfärdigt tagit ifrån dem.

Taktiken har, av någon outgrundlig anledning, fortsatt varit den som förde Sverigedemokraterna in i Riksdagen?

Sverigedemokraterna och deras väljare har setts och beskrivits som en sämre sorts svenskar. Lite dummare, mindre bildade, oerhört rasistiska .. oavsett om de själva är invandrare eller inte .. och näst intill livsfarliga för samhället. Hitler grävdes fram ur sin grav och kletades på var och en som försökte beskriva faktiska svårigheter och samhällsproblem som inte passade in i det hallelujabudskap nästa regering skulle vinna det kommande valet med.

Aldrig någonsin under min livstid har det lagts ner så mycket möda på att sortera människor efter kön, sexuell tillhörighet, etniskt ursprung, hudfärg, politisk tillhörighet och/eller åsikter. Åsikter som anses olika värda beroende på vilken grupp som anses "äga" frågan.

Så "vann" de då valet.

De som arbetat så hårt för att skildra SANNINGEN  jublade.

Men Sverigedemokraterna blev också en valvinnare. Särskilt med tanke på utgångsläget och den fiffiga taktiken från dem som kom att kallas Åsiktskorridoren .. eller som jag föredrar att se det, Hallelujakören.

Blev det som de tänkt sig? Tycker alla engagerade körsångare att taktiken har fungerat? Är de nöjda nu, de som "vann"? Känns det som att de befinner sig i ett vinnarspår? Känns Sverige mer "helt" nu?

Är det någon som tänkt tanken att det kanske kunde ha sett annorlunda ut med ett friare och öppnare samtalsklimat, mer fokus på fakta än på känslor och/eller ett förhållningsätt som mer handlade om sak än person?

Vänsterns valrörelse 2014 var nästan brottsligt ohederlig. Det som erbjöds, utöver svartmålning av alla andra partier, var  ..

.. HOT om ett Sverige som höll på att gå sönder,

.. en RIKTNING som skulle avskaffa alla orättvisor, ge alla jobb, trygghet och välfärd och,

.. en HANDLINGSKRAFTIG REGERING som skulle marschera i ett segertåg i denna förmånliga RIKTNING .. som var HEMLIG och inte skulle avslöjas förrän EFTER valdagen.

Och vad var det som avslöjades när valet var över?

Den minst förberedde statsminister som vi någonsin haft. Var fanns den handlingskraftiga regeringen när han besökte talmannen för första gången? Var fanns den då han så småningom, och med största tveksamhet, fick grönt kort för att plocka ihop det han hade .. MP och V .. för att åtminstone försöka.

Var finns RIKTNINGEN som fortfarande verkar vara hemlig? Var fanns handlingskraften och kunnandet när SD fällde den första budgeten .. något som knappast kom som en överraskning för några andra än regeringen?

Hur tillförlitlig kändes statsministern när han tjurigt utlovade ett nyval innan han ens hade mandat att göra det och hur trovärdig verkade han när han sedan satt på den blockerade styråran och räckte ut handen efter en lösning på en omöjlig situation .. och sedan tacksamt skrev på decemberöverenskommelsen, som han och hans regering hanterade så arrogant, drygt och förödmjukande att den bröts redan efter drygt 9 månader?

Det finns en gräns för varje människa .. oavsett om det gäller kärlek, arbete, engagemang av olika slag, visioner och mål. En gräns där det inte längre är någon idé, där det är dags att ge upp och släppa taget och lägga energin på något mer meningsfullt. Det kan bero på bristande lönsamhet, besvikelse, uppgivenhet eller ointresse .. men det är alltid lika trist att inse att man har ödslat tid på en förlorad sak.

Mitt förhållande till politiken, samhällsdebatten och journalistiken hamnade precis på den gränsen när jag läste Malin Ullgrens debattartikel i DN och svaret på Ann-Charlotte Marteus replik. Samt Ann-Charlotte Marteus svar på svaret på Ann-Charlotte Marteus krönika.

Jag har läst värre, men någonstans finns gränsen och den råkade bara finnas just här.

Båda två menar säkert väl, var och en från sin synvinkel, men jag orkar inte med mer tystnad, mörkläggning, kritik och "sanningar" från dem som lever i trygghet i så små sammanhang att det farligaste som kan hända är "en väldigt stor flagga" som "en grupp från den nyligen genomförda demonstrationen viftade med [den] i så vida bågar på trottoaren att människor fick kliva åt sidan, gå ut i bilgatan för att inte mejas ner. Flaggan var ett vapen och högerextremistiska demonstranter använde den mot människor som lördagshandlade och råkade komma i deras närhet".

Jag orkar inte med människor som vägrar lyssna och jag vill inte ha mer fostran eller fler pekpinnar från dem som ser "folket" som fullständiga idioter som inte kan bilda sig en egen uppfattning om den verklighet de själva lever i.

Allt "debattjafs med hjälp av falska argument" oavsett om det kommer från vänster eller höger .. eller från journalister eller politiker .. kommer bara att bidra till större misstro hos den majoritet som fortfarande kan skilja på sak och person, känslor och fakta och kan höra skillnaden mellan floskler och äkta engagemang.

Resultatet av den ansträngningen kommer att bli samma som vid valet 2018 som det blev 2010 och 2014.

Alla utom Sverigedemokraterna förlorar ..

Ann-Charlotte Marteus, Fnordspotting, Bubbavel, Ledarsidorna, Motpol, DHE, 6mannen,