Det lilla livets höjdpunkter är ..

.. att hänga tvätten ute för att senare få njuta av lyxen av att sova på soltorkade lakan som luktar sommar. Att ha tid att stanna upp och följa skatmammans årliga kamp för att föda sina krävande ungar som ständigt pockar på mer mat .. mer MAT och MER mat NU!! .. trots att de nu är lika stora som sina föräldrar.

Det lilla livet är ljuvligt pålitligt och förutsägbart. Det växer upp blommor i rabatten på exakt samma ställen som förra året och åren före det, igelkottsungarna kommer att dyka upp om några veckor precis som de alltid gör, svalorna och sparvarna har bon under takpannorna som vanligt och syrenerna har blommat ut .. för att återkomma nästa år, som de alltid har gjort.

I det lilla livet är dramatiken stor för den enskilde men inte för omgivningen. För den Makalöse Maurice är det en fullständig katastrof när hans sorkbyte plötsligt byter ägare när han blir grundlurad av samarbetande skatföräldrar och för mig är dramatiken minst lika stor när en stor och livsfarlig örn cirklar över området .. samtidigt som den Makalöse helt obekymmrat är ute på småviltjakt mitt på den avverkade vallen.

Stor dramatik i det lilla livet blir det också när jag och Rackarkotten plötsligt står öga mot öga med en grävling på mindre än en meters håll. I en frusen bråkdel av en sekund står tiden stilla .. vi stirrar förfärade varandra i ögonen, ingen rör sig .. och så lika plötsligt som situationen uppstod så är den över.

Maken grämer sig kolossalt över att han var så långsam att han bara hann se bakdelen av den flyende grävlingen, men Rackarkotten och jag blev som förlamade av överraskningen .. SÅG du?? Såg du hur NÄRA den var??

Nu tror vi hela tiden att det ska dyka upp en grävling just där, trots att vi gått samma väg dagligen i nästan 20 år. Men man vet ju aldrig .. det är ju det som är så spännande med det lilla livet.

En av njutningarna med att ostört få vistas i det lilla livet är att slippa värderande ögon. Att få måla bara för att tillfredsställa mig själv. Slösa med grundfärger och skapa blommor och katter som inte har den minsta likhet med de blommor och katter som verkligheten bjuder på. Att få sy, klippa och klistra eller plocka i hop värdelösa ting till något som bara jag vill ha .. helt utan krav på att det ska BLI NÅGOT .. eller ens bli färdigt. Bara för att slösa med tid för att det är roligt och bryta av när som helst för att läsa en bok som bara erbjuder förströelse och avkoppling.

En annan lyx som det lilla livet bjuder på den här årstiden är alla marknader, små loppisar eller hantverksförsäljningar som dyker upp bland buskarna här ute i spenaten.

Jag shoppar loss bland vintagekläder till samma pris som när det begav sig och har nu en helt ny uppsättning kläder som gör att jag kan inbilla mig själv att jag fortfarande lever i skarven 60-70-tal då allt var möjligt, framtiden var det som låg framför mig och Någon Annan tog ansvar för att den förväntade ordningen inte rubbades.

Det lilla livet innehåller alltså ett visst mått av livslögn, vilket jag är helt medveten om när jag sätter tänderna i en nybakad kardemummabulle, dricker mitt kaffe och löser ett Sudoku på farstutrappan medan de Stora Elefanterna i det Stora Livet drabbar samman i en riksdagsdebatt före sommarlovet. Eller debatt och debatt? Vad jag hört var det samma skuldbeläggande, samma lögner och halvlögner och samma floskelsamling som vanligt vid de här tillställningarna.

Det lilla livet är igelkottar, svalor under hustaket, smultronblom som börjar förvandlas till smultron, doften av rosor vid grinden, ogräset som sprider sig över grusgångarna och ljudet av humlor och bin.

I det lilla livet finns fortfarande känslan av att livet erbjuder fler möjligheter än svårigheter. Stänger jag bort det Stora Livet, håller mig från informationsflödet och begränsar antalet besök i vår lilla stad .. så mår jag faktiskt alldeles utmärkt bra.

Men naturligtvis inte lika bra som de verkligt Betydelsefulla i det Stora Livet .. där bland annat Gustav Fridolin anser sig vara "förföljd av en ständigt stigande formkurva". Men den uppfattningen är han kanske relativt ensam om eller så har han bara en annan livslögn för undvika verkligheten, vad vet jag?

Eller så beror det på att han är folkskolelärare??