Om ett brutet samhällskontrakt och avsaknaden av färg.

Det finns en mening i boken "En man som heter Ove", av Fredrik Backman, som berörde mig djupt. Oves hustru är död och han vet att han är en man av svart och vitt och ..

.. att hon var färg. All hans färg.

Jag förstår precis vad han menar och jag undrar också vart färgen i mitt eget liv har tagit vägen? Jag har inte förlorat någonting? Livet rullar på i sina gamla vanliga hjulspår trots politiska orosmoln vid horisonten .. så varför känns tillvaron så färglös och grå?

Under mitt liv har jag mött många människor både privat, i föreningslivet och på ett flertal olika arbetsplatser. En del har gjort karriär inom statliga verk, någon har till och med hamnat i riksdagen. Några har klättrat högt inom stora myndigheter som till exempel Ekobrottsmyndigheten och Försäkringskassan. Andra tillhör den grupp människor som är själva förutsättningen för att Sverige ska kunna hålla ihop och fungera .. poliser, sjukvårdspersonal, personliga assistenter, socialsekreterare, behandlingspedagoger, lärare, läkare eller domare/nämndemän osv.

Människor som ska genomföra  besluten som de som bär ansvaret för våra liv fattar.

Jag träffar inte alla min bekanta särskilt ofta, mitt liv ser ut som de flesta andras .. den innersta kretsen av verkliga vänner är liten, uppskattad och värdefull. Men bekanta av alla slag, från alla delar av samhället, ger .. tillsammans med den politiska debatten på nätet .. en rätt så bra bild av vad regeringen allra helst vill ändra på.

En rödgrön regering kallar de sig. Eller en Grön och/eller en Röd .. vilket för tankarna till en obehagligt brunaktig sörja (blanda själva och försök att gilla resultatet). Ibland ser de sig själva som Rosa och feministiska .. men det stämmer ju inte alls, för dagens regering saknar färg. Den är inte ens svart eller vit .. utan bara deprimerande, färglöst grå.

Regeringen är i desperat behov av pengar och kostnaderna för personlig assistans och sjukersättning skenar. Där finns mycket att hämta, särskilt om förändringarna i villkor och ersättningsnivåer kan ske utanför riksdagsarbetet.

Alla signaler pekar på planerade förändringar i villkor och ersättningsnivåer som kommer att smygas in i budgetarbetet eller .. eventuellt .. med hjälp ett oheligt samarbete mellan politiskt tillsatta generaldirektörer och berörda ministrar .. sk ministerstyre.

Vårt samhällskontrakt vilar på att vi betalar skatt på vår konsumtion, våra nöjen, våra transporter, vår energiförbrukning, all försäljning, alla tjänster .. kort sagt nästan allt vi gör .. samt en stor del av lönen. Din arbetsgivare betalar dessutom 31,42%  på din bruttolön för att stödja samhällskontraktets sociala skyddsnät. I gengäld förväntar vi oss ett fungerande välfärdssystem .. till exempel en fungerande skola, vård, omsorg och en pension som går att leva på. Men det samhällskontrakt, som vi tror är vårt sociala skyddsnät, ägs av dem som för tillfället har fått makten av folket och de kan .. om de vill och behöver .. ändra förutsättningarna, villkoren, ersättningsnivåerna, höja avgifterna och använda pengarna till något eller några andra som de tycker förtjänar dem mer.

Det är i dag ett ensidigt kontrakt. Du måste betala men har inga garantier för att kontraktet gäller om du gör anspråk på din del.

Allas lika värde, yttrande- och åsiktsfrihet, valfrihet, den solidariska omsorgen om de minsta, sköraste och mest utsatta, lagar och regler som gäller lika för alla, rätten att vara den jag är, tycka/tänka vad jag vill och välja hur jag vill leva .. tron på möjligheter, trygghet och tillit. Det är/var färgen i mitt liv.

Men det som regeringen nu med millimeterprecision skjuter in sig på är att begränsa  valfriheten och livskvaliteten hos dem som behöver den mest.

Ordet kostnader upprepas i all oändlighet i regeringsförslagen men även om du söker med en dåres ihärdighet så hittar du inte ordet valfrihet någonstans.

Goda levnadsvillkor har förvandlats från ett kvalitetsmått till ett bedömningsmått. Begreppet "goda levnadsvillkor" ska bli en "norm" som passar alla .. oavsett vilka behov du än har.

 Kostnaderna för den "tärande" delen av landets befolkning ska kapas, de svagaste och mest sårbara ska "tas om hand" till lägsta möjliga kostnad och minsta möjliga självbestämmande.

Valfriheten ska begränsas samtidigt som de privata investerarna ska få behålla förmånen att finansiera skolor, vårdcentraler, gruppboenden, äldreboenden, flyktingboenden och allt annat som kommunerna behöver tillgång till men saknar ekonomi för att finansiera själva.

I går kunde föräldrar fritt välja skola till sina barn. I dag får friskolorna förmånen att släppa särskilt utvalda elever före i kön .. och i morgon kanske det blir lag på att varje friskola ska ställa hälften av platserna till kommunernas förfogande? Och i övermorgon ... ?

I dag kan en funktionshindrad människa välja vem h*n vill ska få tillträde till hemmet och vem som dagligen ska vara behjälplig i intima och integritetsnära situationer. En förmån som helt fallit bort ur det uppdrag som den kommunala hemtjänsten erbjuder, där i princip vem som helst kan få nyckel och tillträde till en hjälplös äldre människas hem och tillhörigheter.

Genom att avskaffa valfriheten kan frågan om "enkla jobb" kanske lösas utan att regeringen helt förlorar ansiktet? För huvudsaken är väl att det kommer någon och inte vem som kommer? Tjänstemannaansvaret är ju gudvarelov avskaffat för länge sedan.

Äldre bör också vara tacksamma över att Samhällskontraktet .. som de betalat till under ett helt yrkesverksamt liv .. fortfarande kan erbjuda någon form av grovmaskigt skyddsnät. Och hur viktigt är det egentligen för en gammal människa, helt beroende av samhällets omsorg, att kunna tala med personalen på sitt eget språk .. om språket är svenska?

Det mesta bör väl redan vara sagt när de hamnar i dödens förrum, kan man tycka.

Rätten att få vara mig själv till livets slut. Att få uttrycka mina egna tankar, göra mina egna val, gå mina egna vägar .. känslan av frihet, framtidstro och valfrihet .. allt det som jag i dag känner mig bestulen på var förut färgen i mitt liv.

Nu vill jag inte ens försöka följa svensk inrikespolitik, för det finns inte längre några val eller alternativa vägar, jag mår bara dålig av det som sker och det jag hör.

Men ytterligare två år utan något annat att förlita sig på än "den Svenska Modellen" är en oändligt lång, tröstlös .. och färglös tid.

Anna-Karin Hatt, Dick Erixon, I Otakt, det goda samhället,

Dagens Samhälle, DI, DI,