Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

torsdag 21 september 2017

Andersson? Eller var det ..


 .. Svensson eller Pettersson? Jag minns inte riktigt vad hon hette, postkassörskan bakom glasrutan vid en tid då det fortfarande fanns postkontor.

I vilket fall som helst så vann hon och hennes man, ett par i 50-årsåldern, en helsikes massa pengar .. och då menar jag verkligen VÄLDIGT mycket pengar. Så mycket att de nästan blev kändisar i det lilla samhälle vi levde i då.

ALLA visste vilka de var .. tänk att ha en sådan tur!

De köpte genast ett vackert hus med trädgård .. när fastighetspriserna var som högst .. i ett bättre och dyrare område och flyttade från sin lägenhet som låg på en rätt trist adress. Men de köpte inte kontant, trots att pengarna hade räckt, för då hade de inte haft råd att köpa den kiosk som de hade tänkt sig att leva på fram till pensionen. Men större delen av det köpet bestod också av lån eftersom de efter alla år av återhållsamhet och snålande verkligen ville unna sig att se världen. Och avdragsrätten vid den tiden var ju så förmånlig att det bara var idioter som betalade kontant.

Så de slutade på sina trista jobb, reste och unnade sig, köpte en ny bil, nya kläder, nya möbler och gav barnen en slant och började arbeta i sin lilla kiosk .. som inte gav mer än att de nätt och jämt kunde klara sig själva och alla lån.

Och så kom 90-talskrisen med prisras på fastighetsmarknaden, räntehöjningar och sänkt avdragsrätt .. och då satsade de det sista de hade på att försöka vinna en gång till .. och allt försvann. Bortsett från skulderna som vida översteg den ursprungliga vinsten och förmodligen räckte livet ut.

Så var hon tillbaka på ruta ett igen, bakom samma glasruta på posten och i en lägenhet på samma adress som tidigare .. för på den tiden fanns det fortfarande hyresrätter för den som behövde.

Jag har ibland undrat hur livet blev för dem?

Men minnet av ett annat, bättre liv och några fantastiska, lyckliga, lyxiga månader på spännande platser är väl också en sorts förmögenhet, förhoppningsvis?

Att gå från en vardagsekonomi, som i bästa fall går jämt upp i slutet på månaden, till att ansvara för en större förmögenhet är kanske inte helt lätt? Om tolv månadslöner ersätts av en årslön i handen vid årets början räcker den förmodligen olika länge för olika människor och handlar det sedan om större summor kan det vara lätt att tro att pengarna ska räcka i evigheters evigheter och till allt och alla.

Saknas sedan förmågan att tänka långsiktigt och realistiskt kan en vinst snabbt förvandlas till ett livstidsstraff.


3 kommentarer:

  1. Hej anybody! Så insiktsfullt, som vanligt! En parallell tycker jag att regeringen är till denna anekdot! De har lovat för många alltför mycket alldeles för tidigt inför kommande val, hoppas jag åtminstone!

    SvaraRadera
  2. Hej.

    "Om tolv månadslöner ersätts av en årslön i handen vid årets början räcker den förmodligen olika länge för olika människor..."

    Garanterat så, till och med. Den med självdisciplin får pengarna att räcka, och den utan slösar väck dem. Med vårt bidragssystem innebär det att den duglige och duktige straffas och den slappe belönas: om jag lever på socialbidrag och lyckas spara av det så sänks beloppet, men om jag är på noll eller går back kan jag få allt från hyra till internetuppkoppling till glasögon till tandvård betald.

    Ett recept på att odla generation efter generation av missnöjda, odisciplinerade och hagalna människor färdiga att utnyttja för partier som påstår att någon berövat dem vad de har rätt till (lycka, framgång och välstånd).

    En mycket vardagsfilosofisk text av dig, och även om filosofer numera föraktar just vardagens filosofi så är det den som räknas, då den har med verkligheten att göra.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    SvaraRadera
  3. Ca 8 miljoner i vårt land har dragit ca 1,5 miljoner vinslotter som berikar oss och endå så är vi alla i samma situation som dessa storvinnare du skriver om.

    SvaraRadera