Ångest i en ny tid.

Varje natt ligger ett större antal sjuksköterskor och brottas med sömnlöshet och ångest. Jag mötte en av dem i går. Hon älskade sitt jobb på ett av landets större sjukhus, men slutade när hon började tycka illa om den människa hon tvingades vara.

Hon berättade om patienter hon inte kunde ge den vård de förtjänade, situationer när hon tvingades välja vem som bäst förtjänade den vård hon kunde ge och om en familj .. som hon älskade .. men som mer och mer upplevdes som en börda.

I dag arbetar hon på en privat vårdcentral. Ni vet, en sådan där vinstgivande inrättning som behandlar sin personal illa, enligt vår regering. Hon mådde bra, kunde sova gott om natten och fick tid över till sin familj .. till samma lön som hon hade innan.

Varje natt ligger ett större antal lärare och brottas med sömnlöshet och ångest. De vill inte erkänna att de känner rädsla och oro inför nästa arbetsdag. Arbetet känns tröstlöst och till stora delar meningslöst när de varken kan ge den undervisning eleverna förtjänar eller den studiero de behöver. Jag har en i min bekantskapskrets. Han går i förtida pension nästa månad och planerar för ett liv utan nattmaror men mer innehåll, precis som den polis som är gift med en bekant till oss.  Han lever också hellre på existensminimum än ligger vaken tillsammans med sin ångest och sina egna malande tankar.

Varje natt ligger hundratals föräldrar och brottas med sömnlöshet och ångest eftersom de måste tvinga sina barn till en skola som de fruktar och helst vill slippa och varje natt ligger lika många vuxna barn och brottas med sömnlöshet och ångest eftersom de inte räcker till för att ge sina åldrande föräldrar den trygghet som de trodde att samhället skulle bidra med.

Varje natt ligger också hundratals föräldrar och brottas med sömnlöshet och ångest av rädsla för att Försäkringskassan ska riva ner .. eller redan har rivit ner .. den trygghet de byggt upp runt sina vuxna funktionshindrade barn eller för att Försäkringskassan eller Kommunen ska ta bort det stöd som de behöver för att kunna fungera som familj och människor, på samma villkor som alla andra.

Varje natt ligger också ett alldeles för stort antal människor vakna och brottas med ångest och sömnlöshet eftersom den människa de valde att leva ett liv tillsammans med har förvandlats till en främling som kräver 100% tillsyn dygnet runt. Den hjälp de erbjuds är inte den hjälp de behöver .. varken den som tvingas vara vårdare eller den som insjuknat i demens. Ofta blir den bara ytterligare en börda att bära för den som redan tvingas bära sin partners hela liv.

Varje natt ligger alldeles för många äldre vakna tillsammans med sin ångest, rädsla och oro över vem som ska kliva in genom ytterdörren, plocka med deras ägodelar, hjälpa till med hygien och ge dem mat som är dyrare och sämre än den de inte längre kan köpa själva. En "hemtjänst" som ses som "ett enkelt jobb" och som de i och för sig betalar för .. men helst skulle vilja se utförd på ett annat och mer människovärdigt sätt.

Varje natt ligger utbrända sjuksköterskor, lärare, poliser, socialassistenter, föräldrar, barn och anhörigvårdare med samma ångest och lyssnar på tankarna som mal och håller dem vakna. Hur ska vi klara oss. Hur ska vi orka. Finns det någon lösning? Någon/något som kan ge det stöd vi behöver för att kunna fungera? Jag vill inte, kan inte, leva så här!

En del söker hjälp inom vården och upptäcker att det existerar ett helt nytt regelverk för just deras problem. Den som inte orkar mer måste arbeta för att kunna orka mer? Du måste alltså krossas och gå under om någon ska besvära sig med att räcka ut en hjälpande hand. Om ens då?

Men den ångest och oro som håller hundratals människor vakna om nätterna innebär stora besparingar för regeringen som i sin tur kan använda pengarna till "reformer" som gör att andra blir glada och tycker att de gör ett gott arbete. Bidrag till elcyklar, nya myndigheter, avdragsrätt för fackföreningsavgiften, gratis entré tillmuseum, dyra konstutbildningar som inte leder till jobb, melodifestivaljippon, hoppbackar eller olika föreningsbidrag som aldrig följs upp och andra livskvalitetshöjande "nysatsningar".

Mellan 41-43 % av väljarkåren väljer uppenbarligen att blunda för vilka som får betala det höga pris de själva kommer att få betala, om olyckan är framme och de tvingas förlita sig till det som de tror är ett välfungerande trygghetssystem.

Och varför ska de tro annat, Socialdemokraterna bygger ju sin valrörelse på budskapet .. Trygghet i en ny tid!

Och hälften av det är ju sant. Vi lever ju med vår ångest i en helt ny tid som det är väldigt svårt att navigera i.