Alla ser, men ingen säger något.

När jag läser om paniken efter de senaste opinionsmätningarna kommer jag av någon anledning att tänka på ett tillfälle när jag och min bästa vän, tillsammans med ett större sällskap, befann oss på ett av dåtidens populäraste näringsställen i huvudstaden.

När kvällen började bli sen reste sig min väninna för att uppsöka ”Damernas” som låg i andra änden av lokalen. Hon var väldigt vacker, blond, kvinnlig och lagom kurvig, vilket gjorde att hon väckte en del uppmärksamhet där hon trängde sig fram. Men även fast hon var van märkte hon att intresset steg när hon återvände till oss.

Det gick liksom ett sus genom gästhavet?

Inte förrän hon skulle ordna till kjolen för att sätta sig till bords märkte hon att den av misstag blivit instoppad innanför trosorna efter toalettbesöket.

Hon rodnade, dolde ansiktet och dog tusen dödar och eftersom hon var en betydligt blygare och känsligare person än jag så ville hon bara bort och hem. Helst utan att behöva lämna bordet. ALLA såg, men ingen sa något? Det återkom hon till, trots att vi försökte övertyga henne om att misstaget förmodligen bara förgyllde kvällen för de flesta, inte var hela världen och redan glömt om en kvart.

Det är väl ungefär där som Socialdemokraterna befinner sig nu? Bakom den gamla, förr så respekterade, partisymbolen, de stolt vajande röda fanorna och de vackra orden om solidaritet, värdegrund, välfärd, omsorg, den gode arbetaren och allas lika värde ser nu alla tomheten, folkföraktet, oförmågan och maktbegäret. Baksidan är så att säga förödmjukande synligt för alla som gör sig besväret att se.

Men ingen säger någonting?

Hittills har Socialdemokraternas taktik varit att rasist- och fasciststämpla alla som pekat på problemen med så stor invandring på så kort tid. De som sagt att vi faktiskt tar emot fler patienter än sjuksköterskor i en sjukvård som inte är dimensionerad för så många, har föraktfullt avfärdats som främlingsfientliga Sverigedemokrater. De som oroat sig för lärarnas, och sina barns, utsatta situation i klasser där många elever är både äldre och mer aggressiva än vad de är utbildade för att klara av har avfärdats som främlingsfientliga Sverigedemokrater.

När det handlar om det ökande antalet kvinnor som anmäler våldtäkter påstås det handla om en ökad anmälningsbenägenhet, som bara är bra eftersom den vilar på en socialdemokratisk grund av trygghet där kvinnor faktiskt får och kan anmäla och tas på allvar – trots att väldigt få anmälningar går till åtal eller ens utreds. De som har något att invända mot den slutsatsen och pekar på en ålderdomlig kvinnosyn som våra nya medborgare fostrats i och medfört i bagaget avfärdas som främlingsfientliga Sverigedemokrater.

Äldre, som i hela sina liv levt i tron att det sociala socialdemokratiska välfärdskontraktet skulle ge utdelning i form av en värdig ålderdom, upptäcker i livets elfte timme att allt de betalat för och trott på, plötsligt har upphört att gälla. I stället för den omsorg som alltid framstått som självklar väntar något som i stället för omsorg mer framstår som ”enkla jobb” för att hyfsa till arbetslöshetsstatistiken.

I vår familj väntar en anhörig just nu på döden i en säng på en vårdavdelning i en kö till palliativ vård. Personalen är som alltid fantastisk men kan inte dölja den stress som detta kösystem innebär och jag kan inte låta bli att se det som sker som passiv dödshjälp för att frigöra en säng till någon som behöver den bättre. Det är logisk, någon måste dö för att någon ska hinna dö i samma säng medan någon annan kan överleva i den säng som blivit ledig. Logiskt, men tungt för de anhöriga.

Socialdemokraterna menar att äldrevården belastas av att de som föddes på 30-, 40- och 50-talet inte har det goda omdömet att dö tillräckligt fort. Det borde inte ha kommit som en överraskning, men vi kanske inte ska begära så mycket? Men om någon skulle våga antyda att situationen inte blivit bättre av att andelen invandrade äldre också ökat mer än andelen kompetent omsorgspersonal skulle det förnekas och påstående skulle tas som ett bevis det fördärvliga inflytandet från .. ja, vi vet vilka, eller hur?

Situationen är under kontroll, sägs det. Vi är världsledande inom vård och omsorg och om någon påstår något annat .. så vet vi vilken slags människa det är?

Kriminella gäng, rån, sprängningar, skjutningar, stöld, inbrott, misshandel, narkotikahandel, bil- och fastighetsbränder det har ju alltid funnits trots att det varken är ok eller acceptabelt. Men med bättre kontakt med polisen, mer bidrag till ungdomsverksamhet ska utmaningarna i ”de socioekonomiskt utsatta områdena” lösas till allas belåtenhet utan att någon särskild grupp ska behöva drabbas av de integritetskränkande åtgärder som förespråkas av människor som regeringspartierna djupt föraktar. Det vill säga, de som tillhör den obildade skara som överhuvudtaget inte hade haft rösträtt om vi bekänt oss till samma tvingande solidaritet som Ylva Johansson förespråkar i EU:s arbete med invandringsfrågor.

Men plötsligt är det så många som omyndigförklarats och schasats iväg till Sverigedemokrater att partiet snart är större än de enormt stora och maktfullkomliga Socialdemokraterna?

Hur kan det komma sig?

Det som fortfarande håller sossarna över ytan är den nysvenska väljarskaran som ser resterna av folkhemmets fördelar som självklara och ännu inte insett att det bara är en tidsfråga innan ransoneringarna även drabbar dem.

Då dyker det upp ett nytt parti som vänder sig till Socialdemokraternas livboj, nu när ”arbetarna” sviker.

Ett parti som förmodligen inte kommer att synas i opinionsmätningarna förrän på valdagen, eftersom majoriteten av väljarna inte talar det språk som frågan ställs på, eller som väljer att rösta som ”gruppen” beslutar.

Ett parti som gissningsvis har en lika stor och lika tyst väljargrupp som Sverigedemokraterna hade när de första gången valdes in i riksdagen.

Alla som vill ser det, men det är ytterst få som säger något.