”S har tappat kontrollen” ..

.. sa Ulf Kristersson i gårdagens riksdagsdebatt och är det något som jag känner ren och skär fasa för så är det just det – att förlora kontrollen.

Jag är alltså ett kontrollfreak. Det är därför som jag passar så dåligt in i gruppsammanhang som kräver att alla går i takt – politik, föreningar, demonstration/manifestationer, religioner och alla andra sammanhang där jag förväntas nöja mig med en enda åsikt.

Det finns ju alltid fler sidor att ta hänsyn till oavsett vad åsikten eller problemet är, det är min fasta åsikt och ”den andra åsikten” är ju nästan den allra viktigaste om du vill ha kontroll över att din egen håller måttet.

Innan internet var jag, i mitt ihärdiga sökande efter alla olika sanningar som kunde ge mig ett eget svar, en så trägen gäst på biblioteket att de frågade om jag ville börja arbeta där. Vilket jag gjorde under ett antal år då jag till och med fick betalt för att göra det jag gärna gjort alldeles gratis.

Men att vara ett kontrollfreak är också en börda och en förbannelse. Varje problem som kommer i min väg kastar jag mig över lika entusiastiskt som en hund som finner ett lagom ankommet ben. Oavsett vem det gäller och vare sig vederbörande vill det eller inte.

Det finns alltid någon form av lösning eller svar, även om det inte alltid är det du vill ha, eller hur? Jag utkämpar gärna andras strider även om det innebär timslånga kontakter med myndigheter eller obegripliga blanketter. Rätt ska vara rätt och skam den som ger sig.

Men en del människor vill ha sina problem kvar som en del av sin identitet, har jag märkt. Då är en sådan person som jag inte särskilt populär. Andra blir så lyckliga över att få lämna över ansvaret att de sedan förväntar sig att den hjälpsamheten ska vara livsvarig och alltid tillgänglig. Något som ibland skapat egna problem som jag därmed också måste finna en lösning på.

Men vad är motsvarigheten till kontrollfreak? Vad kallar man dem som ignorerar problemen eller lägger över dem på andra?

I dag har jag läst igenom vad jag skrivit under etiketten ”asyl och migration” under åren 2014 och 2015.

Det är något som är avgörande fel, tänker jag efter ett tag. Här sitter jag, en kvinna som passerat bäst-före-datum, mitt i spenaten långt från storstadens stora tänkare och skriver om det som fyra, fem år senare(!) tas upp i Sveriges Riksdag som ”oväntade” problem som de flesta inte verkar veta hur de har uppstått.

Hur är det möjligt?

Den 6 november 2014 skrev jag .. Tystnad - det fulländade uttrycket för förakt. En del kommuner ökar sin befolkningsmängd upp till 25% på mycket, mycket kort tid och även om det medföljer ett visst statligt stöd så ställer det också stora krav på kommunen i form av vård, skola och omsorg.

I en del kommuner kan vi redan se hur problemen kommer att lösas. Varje kommun har X antal skattekronor att fördela när det gäller kommuninvånarnas behov och med en så kraftig ökning av antalet arbetslösa, hjälpbehövande familjer och enskilda individer så krävs det besparingar. Särskilt i kommuner där antalet äldre stadigt stiger och antalet arbetstillfällen stadigt sjunker, och knappast lär stiga med dagens politik.

Besparingar som först kommer att slå mot de svagaste och mest kostsamma i samhället. [….] och så radar jag upp de som offras först för att rädda ansiktet på de ansvariga och avslutar med .. Stefan Löfven brukar producera vad han kallar win-win-lösningar .. men om han inte bryter tystnaden och presenterar en konstruktiv lösning av den situation som fler och fler kommuner befinner sig i så hamnar vi i stället i en olösligt lose-lose-situation där alla är förlorare. Alla!

Det samma gäller oppositionens samtliga politiska partier som står och köar för att komma till makten ... säg något, gör något, visa lite handlingskraft, initiativ, mod eller vad som helst som visar att ni har en aning om vart vi är på väg.

Den 11 november 2014:

"Svensk invandringspolitik är som att lämna kreditkortet i baren och säga; "Fria drinkar till alla!" och bli överraskad av notan", var det någon som skrev i ett tweet på #svpol.

Eftersom vi inte har någon integrations- eller invandringspolitik och inte heller har någon debatt eller övergripande plan när det gäller våra öppna hjärtan och fria invandring, så kändes ovanstående uttalande som ett genialiskt, ekonomiskt insiktsfullt uttalande och en frisk fläkt i ett annars totalt mörker.

[ ….]

Är Sveriges ekonomiska framförhållning inte mer värd än fria drinkar i baren, en sen kväll när tankeförmågan begränsar sig till vem som är lättast att övertala till att bli nattens samarbetspartner?

Notan? Den är det Någon Annan som betalar.

11 oktober 2015

Mannen som gav nånannanismen en minister. Ledarskap, utan det kan ingenting fungera. Samordning, struktur och organisation, det är vi bra på i Sverige, sa Morgan Johansson, vår migrationsminister. Men då menade han nog att Nånannan var bra på det, eftersom det råder en skriande brist på ledarskap, struktur, ordning och en samordnande, ansvarstagande organisation.

[….]

Vad gör vår statsminister, mer än att sitta på kammaren och vänta på att Europas övriga ledare ska lösa problemet åt honom?

Jo, han kallar till pressträff/nationell samling, för att informera om att .. ”Flyktingsituationen kräver en kraftsamling för att skapa de jobb, bostäder, utbildningsmöjligheter och den samhällsgemenskap som krävs, så att vi alla, oavsett var vi kommer ifrån, kan fortsätta bygga ett Sverige som är starkt tillsammans”.

[….]

Statsminister Stefan Löfven saknar inte bara en plan, han verkar också vara av den bestämda åsikten att detta inte är hans ansvarsområde utan någon annans .. myndigheter, företag, fackliga organisationer, civilsamhället och andra aktörer .. och ger därmed Nånannanismen en alldeles egen minister.

Nånannanministern?

13 november 2015

Förståndet har sina gränser, endast dumheten är gränslös. Jag har verkligen försökt att inte ifrågasätta förståndet hos våra folkvalda, men nu börjar det bli svårt. En sak verkar de i alla fall förstå och det är att läget är ohållbart, men se´n tar det slut.

Statsministern lämnar över till EU:s medlemsländer som tackar sin himmelske skapare för Sverige, medan de bygger stängsel längs sina gränser och hoppas att Löfven inte ska fatta att han står ensam i kylan förrän det är för sent.

[….]

Det som händer i landet drabbar ALLA som bor i det, på ett eller annat sätt. Oavsett om du kom i går eller föddes här för 90 år sedan. Oavsett kön, ålder, sexuell tillhörighet eller etniskt ursprung.

ALLA! Förr eller senare ..

Det blir inte värdigare eller människovärdigare för att vi blir fler och fler som ska försörjas av färre och färre, välfärdsnätet stormaskigare och svåråtkomligare medan landet blir mer och mer skuldsatt.

Ett gränslöst välmenande land styrt av försiktiga, fega, handlingsförlamade människor utan förstånd?

Vi har ett oändligt antal människor, furstligt avlönade och med en enda uppgift – se till att Sverige fungerar. Vad gör de hela dagarna? Hur ser de på det uppdrag som de fått av väljarna – svenska folket? Det är en fråga som jag ställde redan i mars 2016 - "Vad f*n har vi regering och riksdag till?":

När jag läser vad jag skrivit kan jag inte se att någon ansträngt sig särskilt för att åstadkomma någon som helst förändring de senaste 4-5 åren. Det är nästan ofattbart. Det jag skrev då hade jag lika gärna kunnat skriva i dag!

Därför så har jag inga problem med att förstå varför Sverigedemokraterna växer i opinionsmätningarna. De är ju det enda oprövade alternativet som finns kvar, det sista hoppet, för människor som förlorat förtroendet för dem som blinda och döva bortsett från, eller blundat för, det som varit uppenbart för de flesta som lever i den verkliga verkligheten.