Råttorna lämnar det sjunkande skeppet?

”För 14 år sedan var bara var tionde kommunal topptjänsteman kvinna. Nu är de fyra av tio”, rapporterar Dagens Samhälle, i en stängd artikel, men av det jag kan läsa i Expressens korta notis verkar det som om ordföranden i Kommundirektörsföreningen ser det som något mycket positivt.

(”Kommundirektörsföreningen”! Vad sjutton är det förresten? Vad fyller en kommundirektörsförening för funktion? Vad kostar det, och vilka är det som betalar?)

Samtidigt som kvinnorna klättrar på karriärstegen inom kommunerna händer något annat – kommunernas ekonomi ligger på konkursnivå, skatterna höjs och besparingar görs inom områden som redan har brister pga av tidigare besparingar.

De kvarvarande männen ryter ifrån .. Vi har de högsta skatterna men den sämsta servicen. Och det kan man inte påstå är jämlikt. Vi har de högsta skatterna men den sämsta servicen. Vi vill skicka våra fakturor för flyktingmottagandet till staten. De måste ta detta. Alla kostnaderna hamnar på kommunerna. Vi har aldrig haft så låg arbetslöshet i kommunen bland inrikes födda, ändå går vi på knäna, och förklaringen är att vi heller aldrig haft så hög arbetslöshet bland utrikes födda.  Och de hamnar i försörjningsstöd, vilket numera i praktiken är en livslång försörjning för många.

Våra kommuner drar åt svångremmen och hankar sig fram på lånade pengar och checkkrediter!

Men Stefan Löfven lovar att det kommer mera pengar. 

Han kan inte bara säga NÄR, och då kanske vän av ordning undrar om det är i egenskap av statsminister han lovar eller som partiledare för Socialdemokraterna eller rent av som privatperson? Numera är det ju inte bara Miljöpartiet som unnar sig lyxen att både vara regeringsparti OCH oppositionsparti.

Om jag var kommunpolitiker skulle jag inte tro så där väldigt mycket på Stefan Löfvens löften. Han har lovat förr. En handlingskraftig regering till exempel, och på partikongressen 2013 lanserade Stefan Löfven det storstilade löftet: ”Vi ska nå lägst arbetslöshet i EU. Det är det förpliktigande delmålet, men vi ska åt full sysselsättning. Det mina vänner, det är socialdemokratisk politik.”

Nu har Sverige slagit ett nytt rekord i statistiken över arbetslösheten – vi har den fjärde HÖGSTA arbetslösheten i Europa och kanske till och med kan få en medaljplats innan 2022.

Jag vet inte om löftet var ett regeringslöfte eller sosselöfte, men det är Stefan Löfven som suttit på styråran de senaste fem åren och enligt Magdalena Andersson var löftet väldigt lyckat i alla fall – ”Att ha det målet under förra mandatperioden det var ju liksom en bra, det var en bra styråra för politiken”.

Stefan Löfven själv är barnsligt förtjust i liknelsen med styråran i september 2015, när Sverigedemokraterna förklarade att de hade för avsikt att fälla hans regeringsbudget, deklarerade han att "Det är vi som sitter på styråran och vi avgör när debatten är avslutad" och redan då tvivlade jag på att fartyget överhuvudtaget skulle vara sjödugligt. I dag vet vi fortfarande inte åt vilket håll skutan är på väg och sett ur det perspektivet framgår det ökande antalet kvinnliga kommunala topptjänstemännen i ett helt annat ljus.

Männen har bemannat livbåtarna och lämnar det sjunkande skeppet och kvinnorna får rodda det hela så gott de kan, förmodligen till en betydligt lägre lön.

Jag lyssnade på sossarnas partisekreterare, Lena Rådström Baastad i P1:s Studio Ett i dag. Hon var väldigt tydlig med att Socialdemokraterna ”fortsatt ska bygga Sverige starkare”, ska ”ta krafttag mot kriminaliteten” och som vanligt ”står upp MOT de demokratiska värdena”. Det sista var så viktigt att poängtera att hon sa det två gånger.

Det kändes liiite obehagligt, faktiskt.

För jag antar att hon sa det som representant för Socialdemokraterna och inte som privatperson, även om hon också hävdade att det var helt möjligt att stå på två ben samtidigt.

Jag misstänker att Stefan Löfvens styråra styr mer mot botten än framåt.