.. dagens krönika i DN var bland det mest obegripliga jag någonsin läst och då har jag ändå läst en
hel del av Försäkringskassans vägledningar i diverse frågor.
Vi prenumererar på DN
och normalt sett så borde jag ha lagt beslag på ledarsidorna direkt på
morgonen, men eftersom det är lördag och sovmorgon för min del fick jag nöja
mig med DN Lördag till dagens första kopp kaffe. Jag bläddrade fram till sidan
6 och krönikan och läser ..
.. att Hanna
Hellquist känner sig kränkt av att hennes mammas nye man, Göran, tycker att
relationen med män .. ALLA män .. är viktigare än relationen med hennes mamma.
Så förskräckligt .. hinner jag tänka innan jag förstår att detta bara sker
"på ytan".
Den förskräcklige
Göran ägnar sig åt ett "socialt otyg"?
Han skickar iväg menande blinkningar "över
bordet till första bästa könsfrände". Något som lilla mamma "vant sig" vid, men som Hanna aldrig
kommer att kunna acceptera.
Den gode Göran säger
alltså ingenting utan nöjer sig med att oupphörligen blinka till både kända och
okända män, över huvudet på Hanna och hennes mamma. Det låter inte som ett helt
friskt beteende i mina öron.
Men det beror kanske
på att han är 40-talist, spekulerar den 34-åriga Hanna Hellquist. "Det är bara gamla gubbar som älskar andra
gamla gubbar, utan någon som helst synlig anledning annat än det att de är av
samma kön".
?????????
Jag bestämmer mig för
att INTE låta Maken läsa och kommentera krönikan utan tar den med mig när vi
åker iväg och träffar andra människor. Jag ber de kvinnor jag möter .. både
kända och okända .. läsa och berätta om hur de upplever mansbilden som Hanna Hellquist
tecknar.
Fortsättningen på
krönikan är en slags bevisberättelse som ska tjäna som bevis för att Görans
beteende är typiskt för ALLA män.
Vid ett tillfälle
tillbringar Hanna natten med en av sina bästa killkompisar på en uppblåsbar
madrass invid en jättelik damm. Det blir lite luddigt eftersom madrassen
befinner sig i ett konferensrum och ett samtal mellan bäste killkompisen och en
okänd man, som Hanna råkar höra utan deras vetskap .. sker i förtältet till ett
"ganska rackigt förtält på
ungdomscampingen" ... men samtalet handlade tydligen om farligheten
med stora dammar och när den "djupa
manliga gemenskapen" bryts av att de inser att Hanna är åhörare sker
kränkningen.
Då "kom den där blinkningen".
Hanna "tyder den" ..
och ser rött. Hon "brinner
naturligtvis av".
Hon skäller ut dem ..
och de förstår absolut ingenting, men ber om ursäkt ändå?
Jag förstår inte
heller någonting?? Ingen annan jag frågat förstår någonting? Vi försöker
skärskåda oss själva .. har vi missat blinkande kränkningar hela livet eller
har vi .. som Hannas mamma .. vant oss?
Men
igenkänningsgraden är totalt obefintlig.
DÅ säger en av mina
bästa vänner .. en kvinna ..
.. jag kan faktiskt känna igen mig själv i det
där beteendet. För när någon beter sig helt obegripligt och udda så händer det
att jag tar ögonkontakt med någon annan för att få bekräftat att jag har rätt
eller om jag missbedömt hela situationen?
Men du är ju inte man .. säger jag. När MÄN gör så är det säkert en del av den manliga härskartekniken?
Fast ska sanningen fram så gör jag likadant själv, när jag lyssnar på någon som
helt är ute och cyklar .. tar ögonkontakt med en annan åhörare för att bekräfta
min egen bild av situationen.
Men så kan det väl inte
vara i Hanna Hellquist fall? I hennes liv verkar blinkningar över huvudet vara
en återkommande .. och kränkande .. upplevelse?
Men hon ska nog
aldrig underskatta andra kvinnors behov av bekräftelse från andra kvinnor,
oavsett ålder. Även om kvinnor avstår från själva blinkningen .. för
undvikande av missförstånd .. och nöjer sig med en löjets glimt av samförstånd.
