Hanna Hellquist får ursäkta, men ..

.. dagens krönika i DN var bland det mest obegripliga jag någonsin läst och då har jag ändå läst en hel del av Försäkringskassans vägledningar i diverse frågor.

Vi prenumererar på DN och normalt sett så borde jag ha lagt beslag på ledarsidorna direkt på morgonen, men eftersom det är lördag och sovmorgon för min del fick jag nöja mig med DN Lördag till dagens första kopp kaffe. Jag bläddrade fram till sidan 6 och krönikan och läser ..

.. att Hanna Hellquist känner sig kränkt av att hennes mammas nye man, Göran, tycker att relationen med män .. ALLA män .. är viktigare än relationen med hennes mamma.

Så förskräckligt .. hinner jag tänka innan jag förstår att detta bara sker "på ytan".

Den förskräcklige Göran ägnar sig åt ett "socialt otyg"? Han skickar iväg menande blinkningar "över bordet till första bästa könsfrände". Något som lilla mamma "vant sig" vid, men som Hanna aldrig kommer att kunna acceptera.

Den gode Göran säger alltså ingenting utan nöjer sig med att oupphörligen blinka till både kända och okända män, över huvudet på Hanna och hennes mamma. Det låter inte som ett helt friskt beteende i mina öron.

Men det beror kanske på att han är 40-talist, spekulerar den 34-åriga Hanna Hellquist. "Det är bara gamla gubbar som älskar andra gamla gubbar, utan någon som helst synlig anledning annat än det att de är av samma kön".

?????????

Jag bestämmer mig för att INTE låta Maken läsa och kommentera krönikan utan tar den med mig när vi åker iväg och träffar andra människor. Jag ber de kvinnor jag möter .. både kända och okända .. läsa och berätta om hur de upplever mansbilden som Hanna Hellquist tecknar.

Fortsättningen på krönikan är en slags bevisberättelse som ska tjäna som bevis för att Görans beteende är typiskt för ALLA män.

Vid ett tillfälle tillbringar Hanna natten med en av sina bästa killkompisar på en uppblåsbar madrass invid en jättelik damm. Det blir lite luddigt eftersom madrassen befinner sig i ett konferensrum och ett samtal mellan bäste killkompisen och en okänd man, som Hanna råkar höra utan deras vetskap .. sker i förtältet till ett "ganska rackigt förtält på ungdomscampingen" ... men samtalet handlade tydligen om farligheten med stora dammar och när den "djupa manliga gemenskapen" bryts av att de inser att Hanna är åhörare sker kränkningen.

Då "kom den där blinkningen".

Hanna "tyder den" .. och ser rött. Hon "brinner naturligtvis av".

Hon skäller ut dem .. och de förstår absolut ingenting, men ber om ursäkt ändå?

Jag förstår inte heller någonting?? Ingen annan jag frågat förstår någonting? Vi försöker skärskåda oss själva .. har vi missat blinkande kränkningar hela livet eller har vi .. som Hannas mamma .. vant oss?

Men igenkänningsgraden är totalt obefintlig.

DÅ säger en av mina bästa vänner .. en kvinna ..

.. jag kan faktiskt känna igen mig själv i det där beteendet. För när någon beter sig helt obegripligt och udda så händer det att jag tar ögonkontakt med någon annan för att få bekräftat att jag har rätt eller om jag missbedömt hela situationen?

Men du är ju inte man .. säger jag. När MÄN gör så är det säkert en del av den manliga härskartekniken? Fast ska sanningen fram så gör jag likadant själv, när jag lyssnar på någon som helt är ute och cyklar .. tar ögonkontakt med en annan åhörare för att bekräfta min egen bild av situationen.

Men så kan det väl inte vara i Hanna Hellquist fall? I hennes liv verkar blinkningar över huvudet vara en återkommande .. och kränkande .. upplevelse?

Men hon ska nog aldrig underskatta andra kvinnors behov av bekräftelse från andra kvinnor, oavsett ålder. Även om kvinnor avstår från själva blinkningen .. för undvikande av missförstånd .. och nöjer sig med en löjets glimt av samförstånd.

Fnordspotting,