Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

söndag 12 oktober 2014

Precis som alla andra tonåringar ..


.. söker siamesen Maurice sin egen identitet.

De första reaktionerna i det nya hemmet var .. Hemska Siameser, vad högt i tak! .. och .. Morrhår och Tassar .. ett rum till? Och ett TILL ... och .. ojojoj!! .. och så kröp han upp i famnen som en hjälplös liten pälsboll som behövde all trygghet som fanns.

Så här drygt två veckor senare känns det som rena himmelriket, eftersom vi nu lever tillsammans med en helt annat katt.

Eller katt och katt? Ibland tror jag att han tror att han är en liten hund? Eller kanske till och med en stor hund, med tanke på hur dödsföraktande han anfaller Rackarkotten som han nätt och jämt når upp till knäna på.

För några dagar sedan var han poliskommissarie Closeau - hemligt agent för Katt-Säpo. En irriterande typ som gled omkring .. fullständigt osynlig (enligt egen uppfattning) och undersökte varje liten enskild vrå. Vi har hittat honom i handfatet, skurhinken, sopskåpet, diskhon, tvättmaskinen, badkaret, blomkrukor, nästan klämt ihjäl honom i kylskåpet och jag fasar för den dag han upptäcker att det finns dörrar som leder in till vinden. Om han försvinner in dit är risken överhängande att vi aldrig hittar honom igen.


Agentlivet blev till slut så spännande att jag beslutade att det fanns fler skurkar att bevaka utanför huset än inuti. Till att börja med skedde utevistelserna under bevakning, men tomten är så enorm, sett ur siamesperspektiv, att jag antog att det skulle ta tid innan han tagit in alla nya intryck.

Men det var förstås innan han förvandlades till Maurice Äventyraren. Det började med att jag tittade ut genom köksfönstret och såg honom intrasslad i syrenhäcken cirka 2 meter över marken, vilket var starten på hans klätterkarriär.

Han hade inte alls haft några svårigheter att ta sig ner själv, påstod han när jag äntligen lyckats få ut både honom och mig ur syrenhäcken. Men tack ändå .. och så sprang han raka vägen till en björk som är enorm och nästan högre än huset .. som är så högt att jag inte törs gå ut på vädringsbalkongen på övervåningen. Men det säger kanske inte så mycket eftersom jag är en av de få som krupit nerför Kinesiska muren på grund av svindel?

Efter att ha galopperat ut i bara strumpfötterna och ryckt ner vår äventyraren ur björken vid ett antal gånger och sedan räddat honom ett lika stort antal gånger när han skrikande begärde assistans efter att ha klättrat upp och klängt sig fast på staketet för att utforska det som fanns utanför .. något som höll på att ta en ände med förskräckelse eftersom han oupphörligen halkade av och blev hängande ömsom på insidan och ömsom på utsidan .. så var det vistelse  inomhus som gällde. När han sedan utsåg mig till övnings-klätterträd i brist på bättre så åkte han ut igen.



Nästa gång jag skickade en orolig blick genom fönstret så satt han på soptunnan vid vägen och hävde ur sig okvädningsord till en förbipasserande med två imponerande stora hundar. Hundägaren tog inte illa vid sig, men jag insåg att om hundarna bara förstod hälften av vad jag själv uppfattade så skulle äventyraren ligga lite risigt till.

Han åkte in igen och förvandlades till den Internerade Fången Maurice som klagande strök  omkring  mellan och på mina fötter. Jag satte mig ner för att försöka beskriva min utsatta situation och innan jag visste ordet av hade jag en utmattad pälskrage över nacken .. en som spärrade ut klorna in i skinnet så fort som jag försökte avlägsna honom.

Jag fick gnugga av mig honom mot en fåtölj.

Sedan gick vi ut och kastade boll med Rackarkotten och jag lovar att om jag bara lyckas få till en film som visar en Rackarkott och en liten siames som jagar samma boll så skulle det bli en Youtube succé.

Efter det blev infann sig ett visst lugn fram till det gyllene ögonblick då han bestämde sig för att förvandla sig till den Självständige Makalöse Maurice som inte tar order från någon .. och bet Maken i benet när han försökte hindra honom från att springa in i skafferiet.

Nu vet han att det ska han aldrig, aldrig, aldrig göra mer!


Så om det blir lite si och så med bloggandet så ska ni veta att det beror på att jag måste stå och skriva vid ett alldeles för lågt skrivbord för att undvika att den Klättrande Maurice klättrar upp och lägger sig till ro bakom nacken. En inte alltför behaglig upplevelse.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar