Jag försöker verkligen ..

.. avhålla mig från personangrepp och kränkande tillmälen oavsett vad som händer i den politiska cirkusen.

Det är lätt. Det handlar bara om att hålla sig så långt borta från tangentbordet som möjligt när frustrationen blir så svår att jag nästan inte kan besinna mig

Men just i dag är jag väldigt tacksam över att jag inte bor granne med Jan Björklund eller Annie Lööf.

Dödläge?

Vi vet inte NÄR vi får en ny regering. Vi vet inte HUR den i så fall kommer att se ut. Vi vet inte ens OM vi kommer att få en ny regering eller om hela spektaklet slutar i ett nyval.

Vad vi vet är att nästan 60% röstade mot den sittande regeringen, att Socialdemokraterna återigen blev det största enskilda partiet och att de som representerar de väljare som vill byta regering avsatte den sittande statsministern.

Det är vad vi vet och vad våra riksdagspartier vet, men trots att resultatet inte kom som en överraskning verkar ingen riktigt ha räknat med situationen som följde.

Så medan sju partier fortsättningsvis stirrar sig blinda på den åttonde partiet, vars röster alla vill ha men ingen vill be om, så får vi andra bara hoppas att det tar så lång tid som möjligt innan en ny regering är på plats.

För det enda positiva med den här situationen är att ingen kan fatta några beslut som ytterligare förvärrar situationen för de allra svagaste i samhället.

Är det något jag har med mig efter de senaste fyra åren så är det hur den rödgröna regeringen med millimeterprecision riktat sin besparingsiver mot äldre, funktionshindrade, psykiskt sjuka/de som drabbats av psykisk ohälsa, hemlösa och andra vårdbehövande.

Jag har aldrig röstat rött, men trots det förvånar det mig att det var Socialdemokraterna som blev det parti som rev sönder det som deras egna väljare trodde varit deras heligaste löfte till folket –välfärdsgarantin som skulle garantera alla ett hållbart skyddsnät från vaggan till graven.

Redan vid regeringsbildningen 2014 förklarade den tillträdande finansministern att hon hade för avsikt att se till att så få som möjligt skulle kunna behålla eller få del av den personliga assistansen som utlovats i LSS.

Efter det kom beslutet om olika grader i det helvete som människor som lider av psykisk ohälsa befinner sig i. Ett resultat som gjort att många sjuka, särskilt de som slitit ut sig för att få vansinneskarusellen - som började 2015 - inom vård, skola och omsorg att fungera, fortfarande inte kan gå tillbaka till arbetet men inte får någon sjukpenning eftersom överklaganden och beslut kan dröja mer än ett, eller flera, år.

Många med psykiska sjukdomar tar sina liv i köerna till en psykiatri som inte fungerar. Fler unga än tidigare drabbas av depressioner och självmordstankar.

Äldrevården har kollapsat efter att kommunerna fått bära ansvaret för ”befolkningsökningens” alla krav på bostäder, försörjning, vård och utbildning samt ansvaret för alla funktionshindrade som Försäkringskassan befriat sig från.

I dag lever många psykiskt sjuka/psykiskt funktionshindrade samt rörelsehindrade, sjuka och ibland också dementa äldre i total ensamhet i det egna hemmet. Den hemtjänst som de får, och också betalar för, är minutanpassad och består tyvärr alltför ofta av personer som saknar utbildning och/eller inte talar samma språk som vårdtagaren.

I en kommun vet jag med säkerhet att många äldre kvinnor är så rädda för de unga män – eller ska jag skriva barn? - som kommer hem till dem för att sköta deras mest intima hygienbehov att de vägrar släppa in dem eller gömmer sig hos grannar eller bekanta tills de gett sig av med oförrättat ärende.

Hemtjänsten är inte gratis och innebär också att kommunen delar ut nycklar till vårdtagarnas hem utan att ta ansvar för vad som händer när de anställda vistas där. Tyvärr så innebär detta också att hemförsäkringen inte gäller eftersom den boende helt frivilligt gett kommunen rätt att lämna ut nyckeln till i princip vem som helst.

Äldre som plötsligt förlorar sin livskamrat har på senare år också fått erfara att detta kan innebära att de förlorar sitt hem. För den som har fattigpension, klarar sig hyfsat på egen hand men inte kan betala hyran finns inget äldreboende och inga jättebilliga hyresrätter. Inga hyresrätter alls, om sanningen ska fram. Men det är fullt möjligt att vräka dem och det görs det också, utan att samhället direkt verkar reagera.

Jag skulle kunna mala på i evigheter om hur mycket som försämrats för de äldre, funktionshindrade och psykiskt sjuka och även skriva en bitter harang över köerna i sjukvården som allt oftare leder till döden i stället för till behandling men vad gör det för skillnad egentligen?

Jag har skrivit tillräckligt mycket i det ämnet, känner jag.

Men om jag uppfattat det hela rätt, så är det Socialdemokraternas högsta önskan att den äldre delen av befolkningen ska dö så fort som möjligt och helst samtidigt med de mest kostnadskrävande funktionshindrade och psykiskt sjuka.

Och hellre än att se hur systemet långsamt och plågsamt sorterar ut de ”tärande” ur välfärdssystemet skulle jag önska att beslutsfattarna ärligt stod för sina mål och skickade ut ett ”frivilligt” självmordspaket till alla oönskade, kostsamma medborgare. Gärna med en morot som ..

.. utnyttjar du detta erbjudande inom 6 månader får din närmaste anhörig en gratis elcykel i belöning!

Malmö Stads Lucia 2018

Medan våra folkvalda sliter med den omöjliga uppgiften att bilda en regering finns det verkligt stora frågor som medborgarna måste finna lösningar på – alldeles själva!

Malmö Stads Lucia kan bli en man!

Malmös Lucia väljs inte utifrån sitt utseende eller sin sångröst, utan ska vara en person som under det gångna året aktivt utmärkt sig som en god förebild och visat ett stort engagemang för staden och för sina medmänniskor .. skriver gatukontoret på hemsidan.

Vi har helt enkelt bestämt oss för att vi inte vill begränsa oss till bara kvinnor, säger projektledaren Viveca Byhr Lindén och fortsätter: Sedan kommer vi att intervjua de mest intressanta kandidaterna.

Inte helt oväntat väcker den ”nyheten” upprörda känslor både hos dem som värnar om gamla traditioner och dem som KRÄVER ett könlöst och fullständigt jämställt samhälle.

Eftersom jag är en nyfiken sort blir jag alldeles tvungen att läsa på om VARFÖR vi här uppe i kylan har utsett en skönsjungande, kaffeserverande Lucia till decemberhelgon? Hur gick det till och när började det?

Döm om min förvåning när det verkar som om den allra första Lucian, med ljus på huvudet, som dokumenterats var en .. MAN!!

Pilutta Malmö Stad .. ni ligger ungefär 188 år efter Skinnskatteberg där en bruksinspektor beskrev det hela på följande vis; .. då sex rätter voro förtärde och endast den sjunde, kakan, återstod, öfverraskades gästerna af en egendomlig syn. Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus. Egentligen borde det varit en tjenstflicka, ty han skulle föreställa Sancta Lucia, men, förmodligen för bördans skull, hade därtill i senare tider tagits en karl.

Efter det blev det tydligen mer jämställt ända fram till nu då vi åter känner oss jämlika och frisinnade om vi väljer en man?

Som vanligt kämpar mänskligheten med att återuppfinna sig själv i brist på annat och medan vi gör det kan vi bli både kränkta, upprörda och drabbas av svår ångest när vi inser att vår egen åsikt inte omfattas och älskas av alla?

En ”influenser” – jag är inte så bra på vilka de är – tycker att det är ”galet!!” att Malmö Stad låter killar finnas som alternativ till Lucia-jobbet och avslutar sitt budskap till läsarna med .. Jag tycker det har gått för långt! Vi är HAN och vi är HON punkt.

Jungfru Maria var en kvinna, Jesus en man, jultomten en man, påskkärringar är kvinnor, Lucia en kvinna och Rudolf med röda mulen är en ren. En renhane.

Varför ska alla heta HEN? Ska vi bli teletubbies allihop?

Det FINNS modiga kvinnor!!! 

Själv skulle jag aldrig våga skriva något så provocerande, men det är kanske det som influenser-jobbet går ut på? Hur som helst så generar bloggposten 101 kommentarer där majoriteten verkar ha det dåliga omdömet att instämma i åsikten att en kvinna är en kvinna och en man är en man. Något som i och för sig kan ändras på om insidan inte stämmer med utsidan.

Men de finns de som har en annan åsikt. Ytterligare en influenser, som nischat sig genom att recensera andra influenser och kontrollera att de plikttroget betalar skatt för eventuella förmåner, går fullständigt i taket eftersom blogginlägget är så ”bakåtsträvande och förminskande av alla som arbetar med genusfrågor” att hon blir alldeles matt och måste sansa sig för att inte skriva en halv avhandling om det för att dämpa sin ångest.

Men det blev lite upprörd text i alla fall, vilket visade sig vara ett genidrag ur influensersynpunkt eftersom känslorna har svallat mellan högt och lågt och fram till nu har generat 299 kommentarer.

Det är lite märkligt. För 188 år sedan var Lucia en man eftersom ljuskronan ansågs vara för tung för en kvinna och övergången till kvinnliga lucior verkar inte heller ha orsakat någon större uppmärksamhet – men NU är detta en världsomspännande, ångestframkallande fråga?

Vad tycker jag själv, kanske någon undrar?

Den enda erfarenhet jag har i frågan är ett enda uppdrag som tärna i Viggbyholms Luciatåg en kväll för länge, länge sedan. Jag minns det inte så noga eftersom luciatågets deltagare gjorde misstaget att ha Lucia-festen före – och inte som brukligt efter – själva tågandet, men de som såg det sa att det var ”sevärt”.

Det är väl därför som Lucia-firandet är en icke-fråga för mig. Vi firar INTE Lucia hemma hos oss, men Maken hävdar med bestämdhet att Lucia ÄR en kvinna. Det kanske inte är så konstigt, han är en mycket konservativ man som definitivt inte skulle lämna bilen hos en kvinnlig bilmekaniker.

Men jag älskar honom ändå!

Men låt oss för all del begrava alla förargelseväckande och ångestframkallande gamla traditioner och skapa nya som förhoppningsvis kan sprida lite välbehövlig glädje, tolerans och optimism i ett samhällsklimat som stelnat i försiktighet, ängslighet och intolerans.

Anders Ygeman – fruktad motståndare eller sexbomb?

Medan Stefan Löfven försöker krossa Alliansen genom att påstå ”att en blocköverskridande regering (som han ju bett om) skulle vara ”odemokratisk” om han var tvungen att stötta allianspartierna i stället för tvärtom”, ryktas det om att partiet börjar se sig om efter en ny partiledare.

Den som verkar vara socialdemokraterna våta dröm är .. Anders Ygeman?

Han är tydligen det enda guldkornet som Socialdemokraterna kan vaska fram ur sitt krympande parti?

”Han har bra och lugn framtoning. Gjorde ett bra jobb som minister” .. säger en partikamrat som tydligen gömt Ygemans insatser och valhänta sökande efter ”säkra rum” för att kunna informera statsministern om den osäkra hanteringen av känsliga register på Transportstyrelsen.

Några andra anser att .. ”Ygeman var lysande så sent som vid dagens cirkusföreställning i riksdagen och är nog samtidigt den som borgerligheten fruktar mest” och Anders Ygeman är ”balanserad, analytisk och förtroendeingivande”.

Nu är det ju fullt möjligt att jag missförstått allt och att det handlar om den nya formen av ironi som vi får ta del av via SVT politiska underhållningsprogram.

Men det kanske är så partiet ser på Anders Ygeman; som en lysande, balanserad, analytisk, förtroendegivande minister och fruktad politisk motståndare?

Trots att han mer eller mindre fick sparken på grund av bristen på förtroende, bristande förmåga att analysera och hantera en allvarlig situation samtidigt som han totalt misslyckades med att hitta en säker lokal för att kunna informera den högste ansvarige – landets statsminister – om vad som hänt, och faktiskt fortfarande pågår?

Men han var ju så omåttligt populär under några hektiska dagar i oktober 2015, när han provlåg tält på Migrationsverkets mark vid Revinge alldeles intill platsen för militärens skjutövningar. Men lite skottväxling vid tältknuten var inget problem enligt mästeranalytikern - De som flytt från krig vet nog bättre än någon vad som är skillnaden mellan övning och verkligheten.

Vad hände med de tälten egentligen? Blev det någonsin något av Ygemans förtroendeingivande planer och prisade handlingskraft eller har Sverige numera ett större lager nödtält som gömts undan någonstans?

Eftersom tälten på Revinge är det enda jag kan hitta som kan förklara Anders Ygemans stjärnstatus inom partiet så vore det intressant att få svar på den frågan.

Ryktet säger också att Anders Ygeman är sedd som en verkligt het man bland s-kvinnorna och att han som statsminister skulle kunna ha samma inverkan på de kvinnliga väljarna nästa val.

Om jag någonsin tvivlat på min politiska hemvist är detta ett rykte som gör att jag blir till 100% förvissad om att jag hör hemma någonstans på högerkanten. Bortsett från min personliga uppfattning att Anders Ygeman som statsminister skulle vara en katastrof för landet, får tanken på att han ska marknadsföras som ”het” eller ”kvinnomagnet” mig att rysa av obehag. Det beror inte bara på hans personliga utstrålning utan också på den desperation en sådan taktik förmedlar. Typ – gillar ni inte vår politik så kan ni väl ändå krypa in i Anders Ygemans varma famn.

Har inte det feministiska partiet kommit längre?

Nu talar Anders Ygeman ofta i Stefan Löfvens ställe och säger saker som - Vi kommer inte att bli ett stödparti åt alliansen. Däremot vill vi bryta blockpolitiken med blocköverskridande överenskommelser – det vill säga DEMOKRATISKA blocköverskridande överenskommelser där alla stöttar det största, och enda, (s)tora blocket.

Eller som han så riktigt påpekar - Det gäller att ge och ta, utan att man gör alltför stort avkall på hjärtefrågorna. Det vill säga alla ger sitt stöd till Socialdemokraterna som i sin tur tar emot det de kan suga ur dem utan att göra alltför stort avkall på sina hjärtefrågor.

Nu ska Ulf Kristersson försöka bilda en regering tillsammans med en partiledare som lovat sina barn att inte ens tala med Sverigedemokraterna, måste ha en ministerpost för att inte bli arbetslös och vars parti inte har råd med ett nyval samtidigt som han måste försöka bilda regering tillsammans med en annan partiledare som inte kan samarbeta i migrationsfrågor, absolut inte kan tala medSverigedemokraterna samtidigt som hon absolut inte kan agera stödhjul åt eller underordna sig Stefan Löfven som statsminister.

Fast det sistnämnda kanske löser sig om sossarna byter partiledare till den attraktive, förtroendeingivande, fruktade och allmänt lysande kvinnomagneten Anders Ygeman?

Vad händer då? Jag citerar Tove Lifvendahl på SvD som har samma farhågor som jag, men uttrycker dem bättre ..

Så vad händer nu? Det vet vi inte. Men om Ulf Kristersson inte får bilda en regering, blir det Stefan Löfven – den statsminister som en gemensam borgerlig allians bestämde sig för hade förbrukat förtroendet i den rollen – som gör det. Och med uppenbar risk för att denne inom överskådlig tid kanske efterträds av en person som en gemensam borgerlig allians för ett drygt år sedan avsåg att väcka misstroendeförklaring mot på grund av hans koppling till den graverande it-skandalen på Transportstyrelsen – ja, ni vet den där hanteringen som äventyrade Sveriges säkerhet på ett skandalöst sätt.

Det vore, milt uttryckt, inte så bra att lämna överlämna rikets nycklar till honom.

En liten fråga till Jan Björklund.

Liberalernas partiledare har lovat sina barn att aldrig, aldrig, aldrig samarbeta med eller ta aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

Jag har all respekt för alla människors rätt till egna beslut och åsikter, så länge det inte drabbar andra, och Jan Björklunds eget parti verkar ju inte ha några problem med att ge samma löfte till partiledarens döttrar.

Nu ska det löftet också gälla hela Alliansen?

Det blir rätt mycket makt som utgår från Jan Björklunds löfte till sina döttrar, men är det ok för de övriga partierna så är det väl inte mycket att orda om nu när politikens hetaste fråga är vem eller vilka som lider av den svåraste formen av SD-allergi.

Det är bara en enda fråga som jag skulle vilja ställa till Jan Björklund, om han nu händelsevis skulle vara intresserad av att lyssna på någon så ointressant som en förbrukad väljare och en vanlig mamma, bara några veckor efter en avslutad valrörelse.

Att Jan Björklund älskar sina döttrar över allt på jorden är lika säkert som att jag känner likadant för min dotter. Men om min dotters liv på något sätt kommer att försämras av beslut som fattas i riksdagen bara för att en partiledare inte kan samarbeta med en annan eftersom han har lovat sina barn att inte göra det, då tror jag inte att jag skulle kunna ansvara för mina handlingar.

Mina barn och andras ungar, sägs det när egna barn särbehandlas eller får särskilda fördelar av föräldrar med kontakter eller makt.

Jan Björklund brinner för andras ungar, som har haft oturen att födas med funktionshinder, och deras rätt till personlig assistans, det är han väldigt tydlig med. Men om den frågan skulle hamna i ett läge där de funktionshindrade barnens rättigheter endast kan bibehållas med ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna – offrar han då hellre de funktionshindrade barnen än sviker sitt löfte till sina döttrar?

Eller om andras ungars möjlighet till en tryggare skolmiljö eller en fungerande barnpsykiatri hamnade i samma politiska dödläge? Offrar Jan Björklund hellre de barnen än tar stöd från Sverigedemokraterna, bara för att löftet till hans egna barn går före?

Det finns hundratusentals barn i Sverige som inte har Jan Björklund till pappa.

Vad är Jan Björklunds löfte till dem?

Jag lovar att se till att ni får det ni har rätt till, om det inte kräver stöd från Sverigedemokraterna. För i en sådan situation blir mitt svar detsamma som Löfvens - GLÖM DET! – oavsett vad jag har lovat och oavsett vad det gäller! För det har jag lovat MINA barn och det löftet är mer värt än era behov?

Vad ska resten av världen tänka om Sverige!!

Vår feministiska utrikesminister Margot Wallström har talat med DN - Sveriges anseende skulle skadas om andre vice talman Björn Söder åter blir aktuell för posten.

Vilken signal skulle det skicka om Sverige till resten av världen!

Eftersom Björn Söder redan har varit andre vice talman i fyra år, kan jag inte tänka mig att annat än att signalen redan har gått fram.

Men om Socialdemokraterna skulle välja en kommunist som andre vice talman, tror jag att det skulle skicka en rätt tydlig signal om att Socialdemokraterna tagit ett rejält kliv till vänster.

Eftersom Jonas Sjöstedt begärt sluten omröstning är det rätt troligt att sossarnas vänstergäng kommer att utnyttja tillfället till olydnad precis som Centerns SD-allergiker och om resultatet blir det önskade så önskar nog många att den signalen hade skickats redan före den 9 september.

Jag begär inte att Vänstern ska hamna i samma frysbox som Sverigedemokraterna även om de förtjänar den platsen lika mycket, eller lite, beroende på hur man ser det.

Herregud, jag är tål det mesta, vår hittekatt var övertygad kommunist och vår siames Maurice har ett rent sverigedemokratiskt förhållandet till det ökade antalet vita katter med olikfärgade svansar i området - vad det nu kan ge för signal till resten av landet?

Om någon undrar så är hunden, vår älskade Rackarkott, lika borgerlig som alla andra hundar som ser värdet i att inte bita handen som föder dem.

Men signalvärdet till resten av VÄRLDEN och skadan på Sveriges ANSEENDE blir nog större om vi får en kommunist som andre vice talman än om vi behåller den som vi redan har.

Allvarligt sjuka människor dör i vårdköer ..

.. vårdbehövande, isolerade äldre svälter stillsamt ihjäl i sina hem, barn i 10-12 årsåldern används som knarkkurirer, familjer med funktionshindrade barn slits isär, pensionärer slås ner och rånas på öppen gata, barn och lärare misshandlas och våldtas i skolan under lektionstid, barngrupperna på landets förskolor blir större och större i samma takt som de utbildade förskolepedagogerna blir färre och färre, antalet sjuksköterskor sjunker i samma takt som antalet kommunikatörer ökar inom landstingen, kaos råder på landets akutmottagningar, unga kvinnor isoleras, tvingas till tvångsgifte eller könsstympas och alla utlovade poliser lyser med sin frånvaro. 

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst med att till exempel ta upp problemen och bristerna inom missbruksvården, psykiatrin eller det ökande antalet hemlösa pensionärer som inte längre har råd med både hyran och mat.

För att inte tala om hur mycket text jag skulle kunna spotta ur mig om det ökande antalet konkurser, den vikande tillväxten (EU:s lägsta) och kronans sjunkande värde – samtidigt som en lågkonjunktur och en eventuell finanskris tornar upp sig vid horisonten.

Men jag nöjer mig med att påstå att det inte saknas arbetsuppgifter för en ”handlingskraftig” regering bestående av ansvarstagande ”vuxna”.

Var vi nu ska få dem ifrån?

Än så länge lyser de med sin frånvaro eftersom det största och mest akuta problemet i Sverige är hur någon överhuvudtaget ska kunna regera utan att bli ”brunsmetad” eller påklistrad etiketten ”samarbetspartner med Sverigedemokraterna”.

Drygt en miljon etthundratusen väljares röster måste på något sätt ogiltigförklaras för att landet ska kunna ta i tu med de problem som väljarna önskar hade varit lösta i går – eller för fyra år sedan.

Människor kommer faktiskt att dö i väntan på att någon ska ha ryggrad nog att tala i klartext om vårdens faktiska problem – underskottet på sjukvårdspersonal orsakat av överskottet på politiskt valda byråkrater.

Men våra ”anständiga” politiker blundar för problemen och är döva för nödropen, för gud hjälpe oss om Jan Björklund måste gå hem till sina barn och erkänna att han talat med SD för att få stöd för en effektivare vård eller en tryggare skolmiljö. Eller om Annie Lööf skulle säga att hennes uppdrag kommer från hela folket, och inte bara de dryga åtta procenten som röstade på just henne, och bemöta SD på samma sätt som hon bemöter Vänsterpartiet.

En stor del av de väljare som de ”anständiga” partierna nu tar avstånd från, röstade förmodligen på dem i förra valet. Då var de välkomna, i dag är de oanständiga och duger bara till att ”brunsmeta” motståndarna med.

Jag har aldrig någonsin träffat så många arga människor som jag gjort den senaste veckan. Många använder orden Pinsamt, Ovärdigt, Obegripligt samt ett och annat som inte lämpar sig för publicering och ännu fler anser att våra politiker inte längre lever upp till kraven som medborgarna har rätt att ställa på sina folkvalda.

Ingen påstår att det handlar om sju anständiga partier som bör gå ut i strid mot ett oanständigt.

Snarare tvärtom – alla inser att det finns en uppenbar risk/möjlighet att den striden skulle förloras om det oanständiga partiet driver fram ett nyval.

Är det värt det? Är beröringsskräcken med en miljon etthundratusen väljare så stor att de anständiga partierna hellre offrar alla som desperat väntar på en förändring till det bättre - eller på möjligheten till ett anständigt liv - än anpassar sig till valresultatet i ett demokratiskt val?

Är det vad som kallas anständigt i den isolerade bubbla som våra politiker verkar leva i?

Johan Hakelius uttrycker det så väl i nättidningen Fokus, och är krönikan bakom en betalvägg så är bara avslutningsorden väl värda att betala 140 kronor för att få läsa ..

.. det är obegripligt att de etablerade partierna varken har någon aning om, eller något intresse för, vart det här nya partiet – till stor del en koalition mellan gamla sossar och moderater – är på väg.

Får man vara så oskicklig? Det måste väl trots allt finnas något slags kvalitetskrav, även på politiskt hantverk.